Mer om kärlmissbildningar

Kärlmissbildningar delas in i kapillära, lymfatiska, venösa och arteriella samt blandformer av dessa. Det är kliniskt avgörande att dela upp kärlmissbildningarna i lågflödes- (kapillära, venösa, lymfatiska eller en kombination av dessa) och högflödesmissbildningar (arteriovenösa).

Vid större missbildningar krävs en noggrann anatomisk och dynamisk kärlkartläggning innan farmakologisk eller kirurgisk behandling startas. Vener kan ha missbildningar på klaffar (så kallade avalvulos eller atretiska/aplastiska klaffar). Vissa missbildningar uppkommer på grund av att delar av fostercirkulationen inte tillbakabildas som den ska under embryots utveckling (så kallad marginalven eller embryonalven).

Kärlmissbildningar kan breda ut sig och skada omkringliggande vävnad. Högflödesmissbildningarna kan ge upphov till hjärtsvikt och annan organpåverkan som kräver intervention och kirurgi. Lågflödesmissbildningar ger oftast lokala symtom med tryck på omkringliggande organ samt orsakar stas-symtom. Emellanåt leder lågflödesförändringarna till att blodets förmåga att levra sig ökar med risk för proppbildning, så som propp i lungan (lungemboli). Lokala symtom är ofta smärta och infektionskomplikationer. Behandlingen baseras på åtgärd av sekundära manifestationer så som exempelvis kompressionssymtom och sårbildningar med blödning som kan vara av både venös och arteriell.