Kardiolipin-ak och Beta-2 glykoprotein 1-ak (IgA, IgG, IgM)

Antikroppar av IgG och IgM-klass mot β2-GP1 och kardiolipin samt testet lupus antikoagulans (LA) ingår i diagnoskriterierna för antifosfolipidsyndrom (APS) (Miyakis 2006). Utöver kliniska symtom skall serologi vara positiv vid två tillfällen med minst tolv veckors mellanrum för att stödja APS diagnos. Ju fler av dessa analyter som är positiva desto högre sannolikhet för APS. Analyserna har dock en begränsad känslighet (ca 30-65% i olika studier).

Anti-Kardiolipin (IgM) samt låga nivåer anti-Kardiolipin (IgG) ses ofta också vid infektioner t.ex. syfilis och HIV, vid behandling med vissa läkemedel samt hos enstaka friska.
Anti-Kardiolipin IgA och anti- β2-GP1 IgA kan komma att ingå i diagnoskriterierna för APS inom en snar framtid. Antikropparna har en ngt lägre känslighet än de av IgG-klass, men kan i vissa fall utgöra ett komplement i diagnostiken.

APS kännetecknas av arteriella eller venösa tromboser och upprepade spontanaborter. Trombocytopeni ses hos ca 30 %, artralgier 39 %, migrän 20 %, livedo retikularis 24 % mm. Sekundärt APS ses fr.a. vid SLE men förekommer också vid t.ex. RA och Sjögrens syndrom. Ca 25-30 % av patienter med SLE har antifosfolipidantikroppar (APL) men alla får ej tromboser. 10-20 % av kvinnor med upprepade missfall har APL