Diagnoser

En av de största förändringarna vid födelsen är att det nyfödda barnet ska börja använda sina lungor för luftandning. Innan barnet är fött är lungorna fyllda med vätska. Vid en normal förlossning börjar lungorna förberedas under värkarbetet och en del av lungvätskan trycks ut under själva förlossningen. Vid planerade kejsarsnitt är lungorna inte förberedda och det kan leda till att det blir svårare för barnet att börja andas normalt eftersom det finns mycket vätska kvar i lungorna.

Neonatal andningsstörning, NAS, är den lindrigaste formen av andningsstörning och symtomen är att barnet andas snabbt och stånkigt. Ibland kan barnet behöva syrgas eller kortvarigt andningsstöd i form av CPAP, ett sätt att andas mot ett motstånd för att hjälpa till att öppna upp lungorna.

Pulmonell adaptationsstörning, PAS, är den lite mer uttalade formen av andningsstörning där symptomen är liknande, men kvarstår längre tid, ibland flera dagar. Vid PAS finns mer vätska kvar i lungorna och det ger en typisk bild när lungorna röntgas. Behandlingen är som vid NAS, CPAP och vid behov extra syrgas.

För tidigt födda barn kan utveckla en mer långdragen form av lungsjukdom som ibland kallas kronisk. Sjukdomen heter bronkopulmonell dysplasi, BPD. Barn som har kvarstående behov av syrgas eller annat andningsstöd under många veckor, minst 4 veckor, får diagnosen BPD. När barnet har hunnit bli motsvarande graviditetsvecka 36 avgörs graden av BPD: mild grad om syrgas inte längre behövs, måttlig grad om kvarstående syrgasbehov och svår grad om fortfarande behov av mer än 30% syrgas och/eller annat andningsstöd (CPAP eller respirator).

Orsaken till BPD är framför allt mycket omogna lungor vid födelsen och att lungorna sedan växer sämre med enklare struktur och färre lungblåsor (alveoler), som försämrad möjligheten till bra syreupptagning. Inflammation i lungorna kan triggas av infektion eller långvarig respiratorvård med höga tryck. Inflammationen bidrar till utveckling av BPD och kan leda till att lungorna blir svullna.

Det finns ingen riktigt bra behandling som botar BPD. Istället behandlar man symptomen med bland annat vätskedrivande medicin för att minska svullnaden. Det är också viktigt att skapa bra förutsättningar för lungorna att växa genom att förstärka nutritionen. Lungblåsor fortsätter att utvecklas under de första åren efter födelsen och det gör att lungfunktionen oftast hämtar sig fint.

En del barn med BPD behöver ha syrgasbehandling i hemmet under en period efter utskrivningen från neonatalavdelningen, men de allra flesta barn blir av med syrgasen inom 1-2 månader.

Pneumothorax

Ibland uppstår ett läckage av luft ut i lungsäcken som omger lungan. Det kan leda till att lungan trycks ihop och det blir svårt för barnet att andas. Pneumothorax förekommer både hos för tidigt födda och fullgångna barn som en komplikation till andra former av andningsstörning såsom PAS, RDS eller MAS.

Symptomen kommer ofta plötsligt i form av snabbt ökande syrgasbehov och ansträngd andning.

Behandlingen är att i första hand suga ut luften ur lungsäcken via punktion av bröstkorgen med en tunn nål. Om det inte räcker kan man behöva sätta ett så kallat pleuradrän, det vill säga en mjuk slang, in i lungsäcken, som får ligga kvar och kopplas till en särskild sug. Lungsäcken brukar läka inom loppet av 1-2 dagar och slangen tas bort.

Mekonium är namnet på den avföring som samlas i tarmarna under fosterlivet. Om ett barn under en besvärlig förlossning blir mycket stressat, exempelvis på grund av syrebrist, kan det leda till att barnet bajsar i fostervattnet och även försöker ta andetag redan innan födelsen. Det kan leda till att barnet får ner bajstillblandat fostervatten i lungorna, det vill säga aspirerar mekonium.

Mekonium triggar igång en inflammatorisk reaktion, en slags kemisk lunginflammation. Ibland har barnet svårt att komma igång att andas direkt efter födelsen, ibland kommer symptomen under de första levnadstimmarna med flåsig andning, stigande syrgasbehov och ofta snabb försämring. På röntgen av lungorna ses ett typiskt fläckigt mönster.

Behandlingen är andningsstöd med syrgas, CPAP och respirator i svårare fall. Antibiotika ges eftersom det finns risk för en pålagrad bakterieinfektion.

Mekoniumaspirationsyndrom (MAS) leder ofta till högt blodtryck i lungorna, pulmonell hypertension (PPHN, se separat rubrik). Med neonatal intensivvård läker MAS inom 1-2 veckor.

För tidigt födda barn kan utveckla en mer långdragen form av lungsjukdom som ibland kallas kronisk. Sjukdomen heter bronkopulmonell dysplasi, BPD. Barn som har kvarstående behov av syrgas eller annat andningsstöd under många veckor, minst 4 veckor, får diagnosen BPD. När barnet har hunnit bli motsvarande graviditetsvecka 36 avgörs graden av BPD: mild grad om syrgas inte längre behövs, måttlig grad om kvarstående syrgasbehov och svår grad om fortfarande behov av mer än 30% syrgas och/eller annat andningsstöd (CPAP eller respirator).

Orsaken till BPD är framför allt mycket omogna lungor vid födelsen och att lungorna sedan växer sämre med enklare struktur och färre lungblåsor (alveoler), som försämrad möjligheten till bra syreupptagning. Inflammation i lungorna kan triggas av infektion eller långvarig respiratorvård med höga tryck. Inflammationen bidrar till utveckling av BPD och kan leda till att lungorna blir svullna.

Det finns ingen riktigt bra behandling som botar BPD. Istället behandlar man symptomen med bland annat vätskedrivande medicin för att minska svullnaden. Det är också viktigt att skapa bra förutsättningar för lungorna att växa genom att förstärka nutritionen. Lungblåsor fortsätter att utvecklas under de första åren efter födelsen och det gör att lungfunktionen oftast hämtar sig fint.

En del barn med BPD behöver ha syrgasbehandling i hemmet under en period efter utskrivningen från neonatalavdelningen, men de allra flesta barn blir av med syrgasen inom 1-2 månader.

Barn som föds för tidigt har omogna reflexer och det gäller även andningsreflexen. Det betyder att de ibland "glömmer bort" att andas och gör korta andningsuppehåll, så kallade apnéer. I samband med ett andningsuppehåll sjunker ofta syresättningen och ibland går också pulsen ner.

Andningsuppehållen kan ibland triggas av någonting, som till exempel att barnet bajsar eller är trött efter maten, men kan också komma helt oprovocerat. Oftast hämtar sig barnet spontant, men ibland behöver barnet stimuleras lite för att andningen ska komma igång igen och vid mer långdragna uppehåll kan barnet behöva andningshjälp, det vill säga personalen ventilerar barnet med hjälp av en mask framför ansiktet, en så kallad NeoPuff.

Omogenhetsapnéer kan behandlas med hjälp av en särskild medicin som innehåller koffein. Precis som i kaffe så höjer koffein vakenhetsgraden och kan på så sätt förebygga apnéer. Benägenheten att få andningsuppehåll växer bort när barnet blir mer moget och ska ha gått över innan utskrivning från neonatalavdelningen.

Hjärtat har fyra rum, höger och vänster förmak och höger och vänster kammare. Blod kommer från kroppen till hjärtats högra sida och pumpas genom förmak och kammare ut till lungorna. I lungorna hämtar blodet nytt syre och kommer sedan tillbaka till hjärtats vänstra förmak. Därifrån går blodet vidare till den vänstra kammaren som pumpar ut det syresatta blodet i kroppen via den stora kroppspulsådern, som heter "aorta" på latin. För att leda blodflödet rätt genom hjärtat finns förbindelser och klaffar mellan hjärtrummen och ut i de stora blodkärlen.

Under fosterlivet kan det uppstå avvikelser i hjärtat som resulterar i ett medfött hjärtfel. Det kan vara enklare fel, som till exempel ett mindre hål i skiljeväggen mellan hjärtats båda kammare (så kallad ventrikelseptumdefekt, VSD) eller en förträngning i någon av hjärtats klaffar. Dessa fel kan många gånger växa bort med tiden. Det kan också vara mer komplexa fel som påverkar hjärtats funktion och behöver opereras, oftast inom de första levnadsmånaderna. Hjärtoperationer av barn är centraliserat till två sjukhus i Sverige, Lund och Göteborg.

Ett hjärtfel kan upptäckas på olika sätt, ibland har man redan sett det på ultraljud innan barnet är fött, ibland har barnet svårt att syresätta sig ganska direkt efter födelsen, ibland hör läkaren ett blåsljud vid undersökning av barnet och ibland ger hjärtfelet inte några symptom alls. Diagnosen ställs med hjälp av ultraljud, så kallat hjärteko, av barnet.

Hjärtfel drabbar ungefär 8 av 1000 nyfödda, men bara ungefär 2 av dessa 8 är komplexa. De flesta hjärtfel kan idag behandlas framgångsrikt och nästan alla barn överlever, men behöver följas upp under uppväxten.

Se 1177, Fakta och råd, Hjärtmissbildningar hos barn

Persisterande pulmonell hypertension, PPHN, är ett tillstånd där blodkärlen i lungorna är sammandragna, antingen för att kärlen aldrig riktigt slappnat av efter födelsen eller för att de dragit ihop sig som en reaktion på någonting i omgivningen. Faktorer som kan utlösa PPHN är medfödda infektioner, syrebrist vid födelsen och mekoniumaspiration (se särskild rubrik), men också att barnet blir för kallt eller har ont. När blodkärlen i lungorna är sammandragna går barnets blodcirkulation tillbaka till situationen i fosterlivet, det vill säga väldigt lite blod passerar lungblåsorna. Det leder till att syreupptaget blir för lågt, barnets syresättning sjunker och barnet kan se blåaktigt ut i hudfärgen. Diagnosen ställs på den kliniska bilden och bekräftas av ultraljud på hjärta och kärl.

Vid lindrig PPHN räcker det med att barnet får extra syrgas och ibland stöd för andningen med CPAP. Svår PPHN är ett akut tillstånd som kräver intensivvård. Barnet behöver då respirator, höga halter av syrgas och ibland även tillförsel av gasen kväveoxid (nitric oxide, NO). Både syre och NO hjälper lungkärlen att slappna av. Det finns även mediciner, som kan ges både som dropp och via munnen, som kan hjälpa. I de allra svåraste fallen om barnet inte går att syresätta kan det behövas lungmaskin, så kallad ECMO, och det är alltid viktigt att korrigera eventuella utlösande orsaker samt se till att barnet inte är oroligt eftersom det förvärrar situationen. Därför behöver man ofta även ge lugnande medel, t e x morfin.

Med rätt behandling kommer blodtrycket i lungorna att sjunka och de allra flesta barn återhämtar sig fullt.

Persisterande duktus arteriosus, PDA, eller kort och gott "duktus", betyder att fosterförbindelsen mellan stora lungpulsådern och stora kroppspulsådern inte slutit sig på ett normalt sätt. Det drabbar främst för tidigt födda barn och kan leda till en "omvänd shunt", det vill säga att blod som redan passerat lungorna pumpas tillbaka till lungcirkulationen. Det kan i sin tur leda till att blodet stockar sig i lungorna och det samlas vätska. På röntgen ser lungorna då vita ut, som vid lungödem. Diagnosen "duktus" ställs dels genom att man hör ett typiskt blåsljud när man lyssnar med stetoskop och dels genom ultraljud av hjärtat då man kan se duktusen, mäta hur många mm stor den är och värdera blodflödet.

Symtomen på en betydande duktus är svängande syresättning, stigande syrgasbehov och andningsproblem sekundärt till vätska i lungorna.

Behandlingen är symtomatisk med andningsstöd, syrgas, CPAP eller respirator, och vätskedrivande medicin vid behov. Det finns också riktad behandling för att hjälpa duktus att stänga sig. Då får barnet ibuprofen, samma substans som ingår i smärtmedicin, som en kur under 3 dygn. Ibuprofen kan ges både intravenöst eller via matsonden. I sällsynta fall kan duktus behöva slutas genom operation. Om det går att vänta så är det bäst. De allra flesta duktusar stänger sig spontant när barnet närmar sig fullgången tid, det vill säga när barnet egentligen skulle ha fötts.

Glukos ("socker") är kroppens viktigaste energikälla. Under fosterstadiet har barnets behov av socker tillförts via moderkakan. Tillförseln upphör vid födelsen i och med att navelsträngen klipps av. Vanligen har barnet tillräckliga reserver av socker i bland annat levern för barnets nivå av blodsocker ska hålla sig inom ett säkert område under de dagar det tar tills mammans produktion av bröstmjölk kommit igång och barnet har lärt sig amma.

För lågt blodsocker (hypoglykemi) innebär risk för att hjärnan inte får tillräckligt med energi och om blodsockret blir väldigt lågt kan det ge akuta symtom som slöhet, kramper och, i mycket sällsynta fall, bestående skador i hjärnan.

Risken för hypoglykemi är större hos barn som föds för tidigt eller har låg födelsevikt och som därför inte har så stora reserver av socker. Risken är också större om energireserverna gått åt, till exempel i samband med kraftig infektion eller asfyxi. Barn vars mamma har diabetes riskerar att få hypoglykemi efter födseln eftersom de har ett påslag av hormonet insulin som sänker blodsockret.

Behandling av lågt blodsocker består i att tillföra näring och energi, i enklare fall genom extra tillmatning och sockergel i munnen. Vid mer uttalade fall, särskilt om blodsockervärdena inte normaliseras med tillmatning eller om barnet uppvisar symtom, behövs behandling med sockerdropp. Vid symtom som varar längre än något dygn kan medicinering med ett läkemedel som blockerar insulinets effekter ges, vanligen gäller detta barn vars mamma har insulinbehandlad diabetes.

Nekrotiserande enterokolit, NEC, är en kraftig inflammation i tarmen som kan leda till att barnets mage blir uppblåst och att barnet får ont. På röntgen och ultraljud kan men se små bubblor av gas i tarmarnas väggar och i allvarliga fall kan det gå hål på tarmen. Barnets allmänna tillstånd kan då snabbt försämras och i blodprover ser man oftast en reaktion som vid en kraftig infektion.

Behandlingen är tarmvila, det vill säga barnet får ingen mat via magen utan istället ett näringsdropp, och antibiotika. I svåra fall krävs operation, om det finns tecken på hål i tarmen och fri gas i buken eller risk för att tarmen är mycket kraftigt inflammerad och håller på att gå under. Vid operation behövs ibland en bit av tarmen tas bort och det kan bli nödvändigt att skapa en stomi. Barn med svår NEC behöver ofta flytta till Karolinska i Solna där det finns barnkirurger om en operation skulle bli nödvändig.

Gulsot orsakas av ett gulfärgat ämne, bilirubin, som bildas vid den normala omsättningen av de röda blodkropparnas hemoglobin. Nyfödda har högt blodvärde och behöver bryta ner mycket hemoglobin. Samtidigt är leverns förmåga till nedbrytning omogen och tarmen har inte riktigt kommit igång att utsöndra bilirubinet via avföringen. Bilirubin samlas då i alla kroppens vävnader och syns som gulsot i huden och i ögonvitorna.

Vissa sjukdomstillstånd kan resultera i mer uttalad gulsot. Immunisering är en reaktion som kan uppstå när barn och mamma har olika blodgrupp och leder till en ökad omsättning av röda blodkroppar och en kraftig produktion av bilirubin. Barn som föds för tidigt har extra omogen lever och långsam nedbrytning av bilirubin. Det gör att gulsot är mycket vanligt hos för tidigt födda barn och vanligare ju tidigare barnet är fött.

Graden av gulsot mäts hos alla nyfödda barn innan hemgång från BB med särskild hudmätare, en helt smärtfri optisk metod. Om mätvärdet är högt behövs blodprov för att få ett säkert värde på koncentrationen av bilirubin. Värdena stiger under de första levnadsdygnen och upprepade prover behövs ofta för att följa stegringstakten.

Kraftig gulsot med höga bilirubinvärden kan påverka hjärnan negativt. Gulsot som överstiger acceptabla värden behandlas i första hand med fototerapi (ljusbehandling). Gränserna för behandling är satta med god marginal. Vid ljusbehandling ligger barnet avklätt under en blåskimrande ljuslampa eller en ljuskälla i en madrass. Barnets ögon skyddas mot ljuset med en bindel. Vanligen kan amning ske under pauser av ljusbehandlingen, ibland krävs sondmatning eller dropp.

I ovanliga fall stiger halterna av bilirubin mycket fort, t ex vid svårare former av immunisering. Då behövs intensiv ljusbehandling med flera lampor och ibland även utbytestransfusion ("blodbyte"). Vid blodbyte sätts en kateter in i ett av navelblodkärlen och i upprepade små portioner byts barnets blod ut mot blodbanks-blod. Med behandlingen sänks halten av bilirubin samtidigt som de antikroppar som orsakar immuniseringen tas bort.

Nyföddhetsgulsot klingar av inom de första 1-2 veckorna efter födelsen och kommer inte tillbaka.

Anemi betyder blodbrist, det vill säga ett lågt Hb (hemoglobinvärde). Nyfödda barn har oftast högt Hb när de föds. Hb-värdet sjunker naturligt. För tidigt födda barn är omogna och benmärgen kommer inte igång på samma sätt att producera nytt blod, samtidigt som det ofta behövs upprepade blodprover. Det gör att många för tidigt födda barn utvecklar anemi och kan behöva en eller flera blodtransfusioner under vårdtiden.

Nyfödda barn har en total blodvolym på ca 85 ml/kg, det vill säga mindre än ett decilitermått om man väger 1kg.

Trombocyter är blodplättar, små blodkroppar som är viktiga för blodets förmåga att levra sig. Brist på blodplättar, trombocytopeni hos nyfödda kan uppstå som en reaktion om mamma har havandeskapsförgiftning, så kallad preeklampsi, hos barn som är väldigt tillväxthämmade när de föds, som en reaktion på en infektion med antingen bakterier eller vissa virus och i sällsynta fall som en slags immunisering. Risken med trombocytopeni är att barnet blir mer lättblödande.

Behandlingen är i första hand att ge transfusion med trombocyter när trombocytantalet i blodet sjunker ner till låga nivåer.

Foster och barn som av olika skäl drabbas av syrebrist och otillräcklig blodcirkulation sägs vara utsatta för asfyxi. Asfyxi kan uppstå före värkarbetet, under förlossningen eller efter födelsen. Vid asfyxi utsätts hela barnets kropp för sjunkande syrgashalt, koldioxid samlas i kroppen, energiförråden minskar och pH värdet (surhetsgraden) sjunker.

Om det finns tecken till asfyxi kan förlossningen behöva påskyndas med assisterade metoder som sugklocka, tångförlossning och kejsarsnitt. Efter svår asfyxi kan barnet verka livlöst och behöva aktiv hjälp med andningen och ibland även hjärtkompressioner och läkemedel.

Under och efter asfyxi är hjärnan det känsligaste organet, men även andra organ kan påverkas, framför allt njurar, lever och hjärta. Vid svårare fall uppstår hos barnen under de första levnadsdygnen en påverkan på hjärnans funktion, så kallad HIE = hypoxisk-ischemisk encefalopati. Symtomen på HIE är nedsatt vakenhet, svaga nyföddhetsreflexer och anfall ("kramper").

Behandlingen vid HIE är intensivvård för att stötta barnets andning och cirkulation, upptäcka och behandla anfall, samt se till att barnet får tillräckligt med näring. Om tecknen på HIE är måttliga till svåra används kylbehandling. Med hjälp av en särskild kyldräkt sänks då barnets kroppstemperatur med 3-4 grader, till 33,5 grad, under 72 timmar. Behandlingen är effektiv och minskar påtagligt risken för bestående hjärnskador så att de flesta barn blir helt friska även efter måttlig till svår asfyxi.

Blödningar i och omkring hjärnan drabbar framför allt mycket för tidigt födda barn. Risken för hjärnblödning är störst under de första 5 levnadsdygnen.

Orsaken till blödningarna är omogna blodkärl som kan spricka vid besvärliga förlossningar eller i samband med komplikationer hos det nyfödda barnet.

De mest känsliga delarna av hjärnan är de områden där nervceller bildades tidigt under fosterstadiet. Cellerna har sedan förflyttat sig mot hjärnbarken och lämnat kvar kärlrika lätt-blödande strukturer i anslutning till hjärnans hålrum, de så kallade ventriklarna.

Blödningarna kallas för intra-ventrikulära blödningar och graderas i fyra svårighetsgrader. Den mildaste formen, grad 1, är begränsad till tillväxtområdet och är i strikt mening inte intra-ventrikulär, det vill säga det har inte kommit blod in i hålrummet. Vid grad 2 blödning så har en mindre mängd blod kommit ut i hjärnans hålrum/ventrikel, och vid grad 3 är blödningen så stor att den fyller mer än hälften av ventrikeln med blod. Blödningar av grad 1–3 drabbar inte hjärnans nervceller. Grad 4 blödningar engagerar även hjärnvävnaden invid ventriklarna och leder alltid till bestående hjärnskador.

Blödningar av grad 1–2 läker spontant och ger väldigt sällan neurologiska problem i framtiden. Efter grad 3 blödningar finns en risk att barnet utvecklar hydrocefalus med snabbt växande huvud (se separat beskrivning). Barn med blödningar i hjärnvävnaden, grad 4, har en hög risk för motoriska svårigheter senare i livet.

Rutinen på neonatalavdelningen är att göra ultraljudundersökningar av hjärnan på alla mycket för tidigt födda barn för att se eventuella blödningar. Det första ultraljudet görs redan första levnadsdagarna och sedan regelbundet under vårdtiden. För barn födda före vecka 28 erbjuds en magnetkameraundersökning av hjärnan vid tiden då de egentligen skulle ha fötts för att ännu bättre kunna bedöma hjärnans utveckling och eventuella bestående skador.

Blödningar i hjärnvävnaden hos fullgångna barn är mycket ovanliga.

Barn som drabbats av en hjärnblödning av grad 3-4 riskerar utveckla hydrocefalus. Det beror på att vätskan som hela tiden bildas i hjärnans inte kan rinna undan normalt eftersom avflödet är tilltäppt av gammalt blod. Vätskan samlas i hålrummen som då börjar vidga sig som ballonger och pressar undan hjärnvävnaden. Detta gör att huvudet växer snabbare än förväntat och huvudomfånget ökar. Det svenska namnet för hydrocefalus är "vattenskalle".

Hydrocefalus upptäcks vid ultraljudsundersökningar av hjärnan. Behandlingen består i att avleda vätskan för att minska trycket på hjärnan. Det sker i enklare fall med tappning av vätska från ryggmärgskanalen (lumbalpunktion). Om tillståndet inte normaliseras kan en reservoir opereras in med spetsen i hjärnans ventrikel och en dosa under huden för att underlätta regelbundna tappningar. Vid behov byts reservoiren senare ut mot en kvarliggande shunt som avleder vätskan via en slang till bukhålan.

Med behandling kan man undvika högt tryck i hjärnan och därmed minska risken för skador som kan påverka barnets fortsatta neurologiska utveckling.

Anfall hos nyfödda kan likna epileptiska anfall senare i livet med ryckningar i ena eller bägge armarna eller benen. Symtomen kan även vara mer diffusa som upprepade, stereotypa rörelser i armar (barnet "ror"), ben ("cyklar") eller tuggar. Ytterligare tecken innefattar andningsuppehåll, smackningar, förändringar i blodtryck eller puls. Symtomen är ofta kortvariga och anfallet går över på sekunder upp till några minuter.

Den som observerar avvikande rörelser får gärna filma barnet med sin smart-phone och visa för vårdpersonalen.

För att säkerställa diagnosen och styra eventuell behandling används olika metoder att registrera hjärnans elektriska aktivitet, elektroencefalogram (EEG). Elektroder sätts då fast på barnets huvud och aktiviteten syns ut på en monitor.

Anfall måste utredas skyndsamt och bakomliggande orsak behandlas. Utredningen innefattar blodprover för att upptäcka lågt blodsocker, avvikande halter av olika salter och tecken till infektion. Vidare utförs undersökningar med ultraljud och magnetkamera för att avbilda hjärnan och upptäcka eventuella skador.

De vanligaste orsakerna till anfall hos nyfödda är asfyxi, stroke, hjärnblödning, lågt blodsocker och ämnesomsättnings-sjukdomar. Anfall förekommer även som ett symptom på abstinens om modern under graviditeten tagit vissa mediciner eller missbrukat droger.

Behandlingen är att så fort som möjligt korrigera bakomliggande sjukdom och samtidigt behandla anfallen med kramplösande, antiepileptisk, medicin. Anfallen är oftast ett tecken på att hjärnan är irriterad och med rätt behandling klingar symptomen av inom någon vecka och den kramplösande medicinen kan oftast sättas ut. För enstaka barn krävs en längre tids behandling med krampförebyggande antiepileptisk medicin.

Ögats näthinna är omogen hos det mycket för tidigt födda barnet och vid födelsen har inte inväxten av blodkärl i näthinnan hunnit bli klar. Regleringen av kärlinväxten påverkas av nivåerna av syrgas i barnets blod, och vid höga syrgasnivåer finns risk för skador i ögat, så kallad retinopati av prematuritet (ROP). För barn som behandlas med extra syrgas är det därför mycket viktigt att hålla syremättnaden inom strikta gränser.

ROP ses inte hos barn födda efter vecka 31 och risken är högre ju omognare barnet är vid födelsen.

Rutinmässigt undersöks barn födda före vecka 31 av ögonläkare från 4-5 veckors ålder. Undersökningarna upprepas till dess att hela näthinnan har blodkärl.

Hos majoriteten av alla barn som utvecklar ROP läker sjukdomen ut spontant, men vid avancerade former av ROP finns det risk för att näthinnan lossnar. Behandlingen vid svårare stadier av ROP är särskilda injektioner i ögat eller, vid stor risk för näthinneavlossning, skyndsam laserbehandling för att fästa näthinnan vid den utanför-liggande senhinnan. På så sätt kan barnets syn räddas.