4 april: Christophes veckobrev

Nyhet 2025-04-04

Jag vet att vi gör vad vi kan för att hjälpa människor. Därför kändes det extra bra att kunna avsätta lite mer tid den här veckan för att möta medarbetare och fördjupa mig i några av våra verksamheter. 

Hälsoprofessioner är som bekant inget eget yrke utan består av en mängd olika professioner som exempelvis fysioterapeuter, psykologer, kuratorer, dietister med flera. Många har egen mottagningsverksamhet och deltar samtidigt i ett eller flera team i sluten- och öppenvården. Medarbetarna bidrar med sina kompetenser och rör sig över organisationsgränserna på sjukhuset. Verksamheten har gott rykte och bland annat är det attraktivt för nybakade psykologer att göra sin PTP-placering här. Det finns även en aktiv forskningsverksamhet och en professur inom området.

Jag besökte även andningsmottagningen, där fysioterapin har en central roll för mycket utsatta patienter med bland annat degenerativa neurologiska sjukdomar som exempelvis ALS. Patienternas lungor är i grunden friska men vad hjälper det när man inte har kraften att använda dem? Här liksom inom många andra områden på sjukhuset går tekniken snabbt framåt. Andningshjälpmedlen och den kunskap som utvecklats kring dem gör att patienterna lever mycket längre. Vi som fortfarande är friska kan nog aldrig förstå betydelsen av något så basalt som att kunna andas. Medarbetarna på andningsmottagningen, som möter dessa människor, vet att varje dag räknas.

Några som också verkar nära livet och döden är medarbetare i vår sjukhuskyrka. Tidigare i veckan besökte jag rum för stillhet i Solna och såg våra böneplatser för flera olika religioner och trosinriktningar. Jag passade på att hälsa på några av sjukhusets medarbetare, unga muslimer som förrättade sin middagsbön.  Jag träffade diakoner och präster och vi pratade om det faktum att vara allvarligt sjuk eller hotet om att kanske vara allvarligt sjuk . Det är en stark existentiell upplevelse. Tänk om jag dör, om jag inte orkar arbeta, hur skall barnen klara sig, hur ska vi klara oss ekonomiskt? Och jag tänker att det är så lätt att när dessa medmänniskor– våra patienter – blir vardag, så finns risken att vi glömmer hur oerhört utsatta de är. Vi kan göra stor skillnad, inte bara genom förmågan att genomföra ett världsunikt ingrepp men också genom att möta varje människa med empati, där just den människan befinner sig i livet.

Jag kan inte tänka mig en bättre arbetsplats än den i sjukvården. Tack alla ni där ute som gör skillnad och betyder mer än ni kanske förstår i varje möte med anhöriga och patienter.

Tillsammans är vi Karolinska!

Bästa hälsningar,
Christophe