”Jag var med när alla mina barnbarn föddes"

Nyhet 2026-05-11

Journaler skrevs för hand och nyförlösta kvinnor stannade på BB i en vecka. Det var vardagen när Maud Blom, 68 år, började som barnmorska på Karolinska i Solna år 1987.

– Det är så klart en viss skillnad mot idag om man tänker efter. Men rollen som barnmorska har inte förändrats lika mycket. Det handlar fortfarande om att möta människor – och bistå dem under detta speciella tillfälle i livet, säger Maud.

Hon förklarar att många kvinnor är mer pålästa idag, men flaggar för att det inte alltid är korrekt information som de har fått till sig.

– Sedan har det ju kommit och gått trender genom åren. Klippa eller inte klippa. Avnavla direkt eller sen avnavling och så vidare. Ett tag var det en del som valde förlossningsklinik utifrån hur nyrenoverat det var och att det fanns tv på BB …

Nyckel till nattarbete är gott om sovtid

När vi träffas för att göra intervjun har Maud precis gått av nattskiftet. Hon är trött och säger att det varit en tuff natt, men utan att utveckla. Samtidigt är hon van att jobba natt – det har hon gjort ända sedan början på sin karriär.

– Från början var det en slump, men sedan märkte jag att det är ganska behändigt eftersom det blir längre perioder med sammanhängande ledighet. Jag gillar den friheten, men det passar så klart inte alla lika bra.

Hon betonar vikten av ordentligt med sovtid direkt efter passen. Något som kanske borde ha varit en utmaning för Maud på nittiotalet, då hennes tre barn var små.

– Men jag tycker att mina barn respekterade det, åtminstone till största delen – barn är ju barn, säger hon med ett litet skratt.

Varierande intensitet på arbetspassen

Förutom en sväng på Löwenströmska sjukhuset 1990–94 så har Maud jobbat på Karolinska sedan 1976. Initialt som undersköterska och sjuksköterska, men hon visste tidigt att barnmorskeyrket kallade.

– Man kan nog säga att jag ärvt min mammas dröm. Hon ville bli barnmorska men det blev inte så. Det är ett självständigt arbete men i samverkan med andra, och det passar mig.

En arbetsdag (eller -natt i Mauds fall!) kan skilja sig rejält från en annan. Ibland hinns toalettbesök inte ens med, andra nätter finns det gott om tid att umgås med kollegorna.

– Variationen passar mig. Men du får inte ha någon prestige – det är ju på liv och död – och du måste kunna ta hjälp av kollegorna, tillägger hon.

Får stöd av kollegorna för bearbetning

Just kollegorna är också dem som Maud tar stöd av när en förlossning tyvärr inte går som planerat.

– Har det hänt något riktigt jobbigt så grubblar man givetvis på det länge, det gör man. Men om man aldrig kan släppa det kan man inte fortsätta jobba. Viktigast är att gå tillbaka, det är kollegorna som kan hjälpa en – de är de enda som förstår vad det kan innebära.

39 år som barnmorska rymmer många minnen. Men ett av de starkaste rör enligt Maud en tragisk händelse som fick ett fint slut några år senare:

– Jag bistod en födande en kvinna vars barn tyvärr var dödfött. Men några år senare fick jag vara med när hon födde ett levande barn. Det var en väldigt speciell känsla, säger Maud och fortsätter:

– Men allra störst är så klart när jag har fått vara med när mina barnbarn föddes.

Långresa till Peru är näst på tur

I skrivande stund har Maud sju barnbarn och hon har varit med på alla förlossningarna.

– Det är ju otroligt känslosamt! Otroligt fint och jag har haft tur att det bara varit lyckligt allting. Det är mina barn och deras partners som har frågat mig, inte tvärtom. Det är jag jätteglad för, det hade varit jobbigt om de hade varit på min arbetsplats men jag inte hade fått vara med, säger hon.

Vid sex av barnbarnens födslar har hon bistått.

– Den sjunde förlossningen tog jättelång tid, så jag hann bli väldigt trött och kände att jag inte kunde ha ansvaret. Men jag var med i rummet när bebisen föddes!

Just familj och vänner ser Maud fram emot att ha mer tid för som pensionär, men först lockar en månad lång resa till Peru. Sedan ska hon fortsätta att utbilda sig inom inka-shamansk energimedicin.

På vägen från Förlossningen möter vi en kollega som säger farväl, eftersom de inte har fler pass tillsammans innan Maud går i pension. Det kramas och kollegan utbrister:

– Gå inte vilse i Perus berg nu!

Text och foto: Josefine Franking