Annika har jobbat i 50 år på neuroradiologen på Karolinska

Nyhet 2025-11-07

Den 8:e november är det röntgensjuksköterskans dag. Det firar vi med att uppmärksamma en alldels särskild röntgensjuksköterska.

Att spendera hela sitt arbetsliv på en och samma arbetsplats blir allt ovanligare. Att dessutom ha tillbringat 50 år på samma avdelning är närmast unikt. Annika Ström är röntgensjuksköterskan som har arbetat på neuroradiologen på Karolinska Universitetssjukhuset i 50 år.

– Jag började på Karolinska i Solna redan i juni 1974, men bytte till neuroradiologen i december 1975 och har jobbat där sedan dess. Jag trivs på avdelningen, det har hänt så otroligt mycket på röntgenfronten under dessa 50 år.

Bara något år tidigare – 1973 – fick Karolinska sin första datortomograf, något som enligt Annika var banbrytande.

– Nästan allt gjordes då med vanlig röntgen, med eller utan kontrastvätska. Det tog mycket längre tid att genomföra en undersökning. Man sprutade in luft nere i ryggen och sedan vändes patienten upp och ner för att luften skulle hitta upp till hålrummet i hjärnan, säger hon och fortsätter:

– Det har varit jättehäftigt att få jobba med den allra nyaste tekniken. När jag började tyckte vi att det var jättefantastiskt att man kunde göra en datortomografi med kontrast på ”bara” en timme. Då fick man fram åtta ganska mediokra och pixliga bilder, idag tar undersökningen några minuter och man får fram ett tredimensionellt resultat. Allt går så mycket snabbare idag.

Annika framhåller att den konstanta utvecklingen på området bidragit till att hon bibehållit intresset. Idag jobbar Annika drygt en dag i veckan, men med tidsbokning för patienter.

– Jag känner att tekniken har sprungit ifrån mig lite grann idag, men jag vill ha kvar kontakten med patienter och även kunna stötta kollegor som vill vara lediga eller behöver ta hand om sjuka barn.

Vilket är ditt bästa minne från dessa 50 år?

– Jag tar med mig minnet av alla kollegor som jag har haft. Idag är det nästan bara jag kvar från det ursprungliga gänget som jobbade ihop på sjuttiotalet, men jag håller kontakten på fritiden med några av dem.

Vad är bäst med Karolinska?

– Jag gillar Karolinska! Efter utbildning och praktik blev jag kvar och jag är fortfarande stolt över att jobba här. Jag minns en gång när jag var på Kanarieöarna i slutet av sjuttiotalet. Då hamnade jag i samtal med en läkare och han blev så imponerad när jag nämnde Karolinska. Sjukhuset hade ett mycket gott rykte internationellt redan då.

Är Karolinska en arbetsplats att längta till?

– Absolut, annars skulle jag inte fortsätta här vid 73 års ålder! Det har aldrig varit tråkigt att gå till jobbet. Jag tror att man håller sig ung och pigg när man har ett syfte och jobbar. Jag känner att jag gör nytta för andra, och det var ju därför jag började jobba inom vården – för att hjälpa människor.

Text och foto: Josefine Franking