Savitha bytte indisk operationssal mot svensk

Nyhet 2025-04-25

Det har gått sju månader sedan operationssjuksköterskan Savitha Ganapa Poojary, 44, klev in genom portarna till Karolinska Universitetssjukhuset i Solna första gången. Några dagar tidigare hade hon blivit hämtad med bil på Arlanda av Nawzad Saleh, läkare vid enheten för kardiologi och patientflödeschef för hjärtklaffsjukdom. Det är på hans initiativ som hon rest över 700 mil från den indiska storstaden Bengaluru (tidigare Bangalore) till Stockholm. Under ett besök av kardiologer från det högspecialiserade sjukhuset Narayana Health påpekade de indiska kollegorna för Nawzad Saleh att det i Indien finns massor med sjuksköterskor med lång erfarenhet inom endovaskulär behandling, ett minimalinvasivt ingrepp som utförs via en kateter i ljumsken. För Nawzad Saleh, vars verksamhet likt många andra känt av utmaningarna inom vårdrekrytering, blev det startskottet för nya tankar. Varför inte anställa en rutinerad sjuksköterska från Indien? Entré: Savitha Ganapa Poojary.

– Jag låg då lite i startgroparna för att åka och arbeta på ett sjukhus i Irland, dit många av mina indiska kollegor sökt sig. Men när alla jag pratade med sa att livskvaliteten i Sverige är mycket högre bestämde jag mig för att anta erbjudandet från Karolinska Universitetssjukhuset. Jag skickade i en ansökan och intervjuades sedan i ett digitalt möte Nawzad, säger Savitha Ganapa Poojary.

Intervjun var i januari 2024. Först i september samma år var arbetstillstånd och alla andra nödvändiga papper i ordning och Savitha Ganapa Poojary kunde sätta sig på planet till Sverige. Då hade hon aldrig rest utanför Indien. Mötet med en ny kultur och nya levnadssätt har gått över förväntan. Hon blev snabbt en i gänget i tavi-teamet på Karolinska. Med tavi, transcatheter aortic valve implantation, menas aortaklaffbyte med kateterteknik.

– Jag har arbetat i över femton år med den här typen av ingrepp och det fungerar precis på samma sätt på sjukhuset i Indien. Operationsinstrumenten heter i de flesta fall samma sak och språket utgör inget större hinder eftersom jag assisterar i en operationssal med mestadels nedsövda patienter. Mina svenska kollegor är enormt stöttande. Vi pratar engelska och ibland lite svenska, säger Savitha Ganapa Poojary.

Hon är ivrig att lära sig svenska och har undervisning på Folkuniversitetet varje lördag. Att behärska språket öppnar upp för fler möjligheter inom sjuksköterskeyrket. Hon väntar på att få ett tvåårigt arbetstillstånd för att kunna fortsätta arbeta i Sverige. Det är ungefär så långt hennes horisont sträcker sig just nu. Hemma i Bengaluru finns en make och två barn, 12 och 15 år gamla.

– Det är tack vare mitt arbete här på Karolinska som mina barn kan gå i en bra skola. Min man drev ett hotell innan pandemin kom och slog vår tillvaro i spillror. Nu arbetar han som bud och det ger minimala inkomster. Det här gör jag för min familj, för mina barn.

Även om Savitha Ganapa Poojary saknar sin familj mycket finns det många saker hon verkligen uppskattar med sitt liv här.

– Förutom underbara kollegor som tar sig tid och hjälper mig med allt mellan himmel och jord; handling, mobiltelefon, middagstips – Jag äter mest svensk mat nu och jag älskar knäckebröd – så uppskattar jag att man kan gå hem från arbetet i tid och är ledig på helgerna. I Indien arbetar vi sex dagar i veckan, har fler patienter och arbetar ofta över. Det är ett stressigare tempo och miljön är mer hierarkisk. Här pratar alla väldigt ledigt och uppmuntrande med varandra oavsett yrkesroll, säger Savitha Ganapa Poojary.

Text och bild: Nneka Magnusson Amu