"Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att vara på"

Nyhet 2025-02-14

Julia Banda, 30, gick två år på ingenjörsprogrammet vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm innan hon insåg att det inte alls var hennes grej. I stället hoppade hon på sjuksköterskeprogrammet vid Sophiahemmet Högskola.

– Min mamma är operationssjuksköterska så jag växte upp med fascinerande historier från operationsmiljön. En dag insåg jag att det var rätt yrke för mig med, säger Julia Banda.

Första tiden arbetade Julia Banda inom geriatriken, vård av äldre. Men målet var redan inställt på operation. I dag är hennes arbetsplats Perioperativ medicin och intensivvård på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Med perioperativ menas hela processen runt en operation: före, under och efter kirurgin.

– Som operationssjuksköterska träffar jag patienten först på sal. När operationen är klar följer jag med patienten och lämnar rapport och träffar sköterskorna i eftervården. Efter det jag går in och tar nästa patient.

Som operationssjuksköterska arbetar man även en del av sin tid i korridoren och fungerar då som en resurs för operationsflödet.

– Jag jobbar i korridoren ungefär en dag i veckan. Då hjälper jag kollegorna på sal att avveckla efter föregående operation och förbereda inför nästa. Det kan handla om att ta hand om vävnadsprover och att skicka operationsinstrument till sterilcentralen. Men även att samla materiel till kommande ingrepp och att lunchavlösa kollegor ingår i korridorsuppgifterna.

Minutiösa förberedelser

”På sal” är ett flitigt använt uttryck i sjukhusmiljö. För Julia Bandas del betyder det en rad olika arbetsmoment.

– När jag kommer in på morgonen stämmer jag av att operationssalen är i gång och att ventilationen och luftfuktigheten är okej. Även temperaturen är viktig, eftersom den påverkar steriliteten.

Hon läser noga på om den operation som ska utföras, ser över vilken utrustning som krävs och att den fungerar. Sjuksköterskor och undersköterskor går tillsammans igenom en checklista för säker kirurgi: Pratar de om samma patient och ingrepp? Finns rätt utrustning på plats? Är det något särskilt med patienten som vi måste ta hänsyn till – svår att intubera? Behöver de extra resurser?

Kirurgi i huvud och hals

Julia Bandas enhet Huvud- halsoperation utför kirurgi på alltifrån sköldkörtlar till tonsiller och lymfkörtlar, liksom större tumörer i huvud-hals-regionen.

– Vi arbetar även med vissa korrigeringar av över- och underbett och ansiktsfrakturer. Det är ett ganska brett fält med andra ord, men inom en liten yta av kroppen.

Innan kirurgen rings in kör de nästa punkt i checklistan: id-kontroll. Nu är också sista chansen att kolla att patienten verkligen fastat, att det inte finns sår på kroppen, särskild stelhet eller allergier.

– En gång hade en patient druckit en liter mjölk klockan fem på morgonen och kom hela vägen fram till sal innan det framgick. Vissa tolkar fasta som att inte äta fast föda, medan det för oss betyder att inte dricka oklar dryck, säger Julia Banda.

Med kirurgen på plats är det dags för incheckning. Alla på sal presenterar sig med förnamn och roll – ytterligare en säkerhetsåtgärd.

Tvärprofessionellt team

Inne på sal samarbetar många olika professioner: kirurg, operationssjuksköterska, undersköterska, anestesiläkare och anestestisjuksköterska. Och så finns en ”pass på sal”

– Det är en sjuksköterska eller undersköterska som fungerar som mina osterila armar. Säg att det uppstår en blödning och att jag behöver extra dukar för att suga upp blodet. Då kan jag inte bara gå och öppna ett skåp och hämta det, säger Julia Banda.

En sak hon uppskattar särskilt mycket med arbetet på sal är det ”flytande ledarskapet”.

– Eftersom varje profession på sal har sin roll är vi beroende av att alla är med och spelar. Det specifika arbetsmomentet avgör vem som leder.

Så är operationen i gång. Julia Banda assisterar och instrumenterar.

– Jag kan till exempel hålla hakar, klippa suturer, hjälpa till att bränna blödningar, vårda instrument, tvätta utrustning och se till att steriliteten bibehålls.

En brygga mellan högskola och sjukhus

En halvtimme innan kirurgen bedömer att operationen är klara görs en notering i journalsystemet Orbit. Anestesikollegorna kan nu börja förbereda läkemedel för väckning och kollegorna i korridoren planera inför flytt av patienten till vårdavdelningen. Två punkter återstår innan operationsteamet skiljs åt: utcheckning samt kommunikation och samarbete.

– Vi stämmer av vad vi gjort och att allt fungerat som det ska. Kirurgen går igenom vad som ska göras postoperativt och om det finns några restriktioner som behöver rapporteras vidare, säger Julia Banda och fortsätter:

– Till sist brukar vi säga något om hur vi upplevt samarbetet. Det kan vara att alla är jättepositiva och tackar varandra för fin insats, men ibland kan någon ta upp brister i informationen eller förberedelserna. Det är jätteviktigt för en fortsatt god kommunikation.

Tjugo procent av tiden arbetar Julia Banda som adjungerad klinisk adjunkt på enheten FOUU, Forskning, utbildning och utveckling.

– Jag är kopplad till Karolinskas operationssjuksköterskeprogram och tar hand om studenterna som kommer hit på sina placeringar. Att få vara en del av och bidra till det ständiga lärandet är en ynnest.

Hanna Björk, 35, hade aldrig satt sin fot på ett sjukhus när hon började studera till sjuksköterska. Hon gick naturvetenskapliga programmet på gymnasiet och funderade på vad nästa steg kunde tänkas bli. Ingenjör?

– Då sa min pappa att det vore slöseri med min sociala sida: ”Du som älskar att vara med människor och är bra på att känna av ett rum”. Han nämnde sjuksköterska som ett alternativ. Och så blev det, säger Hanna Björk.

Det har hon inte ångrat. Snart är det elva år sedan hon klev in i teamet på Perioperativ medicin och intensivvård på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. På namnbrickan står det specialistsjuksköterska i akutsjukvård, en inriktning som är väldigt kompatibel med det arbete hon utför: postoperativ vård.

– Patienterna kommer hit till oss efter operationen. Det är alltifrån enklare undersökningar i narkos, såsom gastroskopier, till mer omfattande operationer såsom levertransplantationer och esofagusresektioner [matstrupen opereras bort], säger Hanna Björk.

Kontinuerlig övervakning

Numera har den postoperativa vården kapacitet att ta hand om patienter som tidigare enbart vårdades på intensivvårdsavdelning, såsom levertransplanterade. 60 procent av denna grupp kan i dag skötas på en postoperativ avdelning. Det är en tung och komplex vård med ett stort behov av tillsyn.

– Vi har kontinuerlig övervakning av respiration och cirkulation och vi har därför behov av en högre personaltäthet än exempelvis på en vårdavdelning. Arbetet med de mest kritiskt sjuka, nyopererade patienterna liknar mer arbetet på en intensivvårdsavdelning. Min huvuduppgift är att se till att den opererade patienten vaknar upp i ett bra skick efter narkosen och är tillräckligt stabil för att skickas till vårdavdelningen, säger Hanna Björk.

Intensivt och krävande

Att arbeta inom postoperativ vård kan vara intensivt och krävande och som sjuksköterska behöver man vara dynamisk, snabbtänkt och kunna fatta självständiga beslut. Hanna Björk kan inte tänka sig ett bättre ställe att vara på.

– Det är en tuff men föränderlig vård. Jag gillar det relativt korta patientmötet, som oftast bara pågår under mitt skift. Då kan jag ge allt av mig själv. Vi roterar runt och de gånger man känner sig extra slut kan det vara skönt att veta att i morgon kan jag vara på uppvaket och ha lite lättare operationer och ett snabbare flöde.

Det är svårt att hitta en arbetsplats där man får ta hand om patienten från noll till hundra år och komma i kontakt med alla specialiteter som finns på sjukhuset, understryker Hanna Björk.

– Jag har patienter från urologen, övre buk, gyn, transplantation, ortopedi … för att nämna en bråkdel. Man blir allsidig och expert på mycket. Och man lär sig alltid nya saker.

Testade ny roll

Mellan 2022 och 2023 tog Hanna Björk paus från sitt vanliga arbete för att arbeta som kontaktsjuksköterska. Hon ville testa en helt ny funktion.

– Det var något helt annat, ett mottagningsjobb. Man sitter mycket i telefon och med inskrivningssamtal och fungerar som en spindel i nätet. Det var lärorikt, men efter ett år ropade hela mitt inre att jag måste tillbaka till min tidigare roll.

I samband med att hon återvände till postoperativa avdelningen blev hon erbjuden att arbeta som vårdledare tjugofem procent av sin tid.

– Var fjärde vecka har jag en hel vecka när jag endast går som vårdledare och försöker fördela operationsflödet så att vi har ett fungerande postoperativt flöde. Utifrån den planeringen styr jag sedan våra personalresurser. Det är jättekul, men också ganska lagom att alternera. Jag tror att det är viktigt att vi som har de här nyckelrollerna också är i vården, säger Hanna Björk.

Hon återkommer ofta till det fina samarbetet med sina postoperativa kollegor, som också är en av anledningarna till att hon ville tillbaka efter året som kontaktsjuksköterska.

– Vi känner varandra och många har arbetet länge här. Och vi har fantastiska undersköterskor som vi arbetar i team med. De är otroligt erfarna och det gö­r vården rolig.

Text och bild: Nneka Magnusson Amu