Berättelser från intensivvården

Nyhet 2021-02-23

23 februari 2021: "Jag gick till en för mig okänd värld"

"I mars 2020 ringde min vårdenhetschef och sa att jag skulle gå över till covid-IVA för att arbeta som omvårdnadschef på en av de nya intensivvårdsavdelningarna på Karolinska Huddinge. Jag tog min väska och gick till en för mig okänd värld. En värld där jag februari 2021 fortfarande befinner mig i.

Tanken var att den nya intensivvårdsavdelningen skulle vara färdigställd inom några dagar om det skulle komma ännu fler patienter med intensivvårdsbehov. OM var just ordet jag levde på, hoppet att avdelningen inte skulle komma i bruk levde i mig vilket självklart var en förträngningsmekanism.

Det dröjde dock bara några dagar innan den första patienten kom, och sen kom patienterna i strid ström. Inom en kort tid var avdelningen full, 22 patienter, och med patienterna kom också medarbetare från intensivvården, operation, anestesi, hela Karolinska och slutligen från hela Region Stockholm inklusive privata aktörer. Varje dag kom nya läkare, specialistsjuksköterskor, sjuksköterskor, undersköterskor och fysioterapeuter. De flesta hade aldrig arbetat på en intensivvårdsavdelning, kanske inte ens inom akutsjukvården, men visade gång på gång styrkan i att "vill man så kan man". Team bildades runt patienterna där alla medarbetare bidrog med sin kunskap och viljan att lära nytt kunde aldrig vara starkare. Tillsammans delade alla den oerhörda sorg då en patient inte överlevde intensivvården likväl som den stora glädjen som infinner sig då en patient tillfrisknade. Inom intensivvården finns en oerhörd styrka i tillåtelsen att få känna och visa känslor, något som jag alltid kommer bära med mig.

Som omvårdnadschef arbetar jag som första linjens chef, den chef som står närmast medarbetarna. Tankarna snurrade i mitt huvud hur jag skulle hantera rollen i denna komplexa situation. Snabbt insåg jag att det viktigaste var att befinna sig i verksamheten vilket gav mig möjlighet att vara uppdaterad på stämning och arbetsbelastning, att helt enkelt vara närvarande. Om det så var för att ta ett samtal, ge uppmuntran och, inte helt sällan, en kram till en medarbetare likväl som att strukturera upp, stötta vårdledare och fördela resurser. Ingen uppgift var viktigare än den andra.

Genom att liksom alla medarbetare själv ingå inom krislägesavtalet gav mig erfarenheten att arbeta under helt andra premisser. Att arbeta 12,5-timmars pass upp till 70 timmar i veckan flera månader i följd påverkar inte bara din arbetssituation, utan även ens familjeliv och fysiska och psykiska hälsa. Jag själv känner att jag inte påverkats i någon negativ riktning, men vill verkligen betona den oerhörda insats alla medarbetare har gjort under denna pandemi. En pandemi som tyvärr ännu inte är över.

Jag vill även belysa att det aldrig hade fungerat att bedriva intensivvård av den här enorma digniteten under denna tid utan alla fungerande funktioner utanför intensivvårdsavdelningen: förråd, lokalvård, service, läkemedelsservice, assistenter och de otaliga bidrag i form av mat, dryck och guldkant på krisläges-tillvaron.

Tack till alla medarbetare inom Karolinska Universitetssjukhuset och Region Stockholm, ni är fantastiska!"

Text skriven av Sarah Moberg Lidman, omvårdnadschef PMI (anestesisjuksköterska), Perioperativ Medicin Huddinge, Karolinska Universitetssjukhuset. 

25 januari 2021: "Teamwork makes the dream work!"

""Teamwork makes the dream work!" Detta är ett citat som presenteras i diverse ledarskaps- och kickoffsammanhang, för mig har det blivit en sanning.

De senaste månadernas arbete på IVA har visat mig tydligare än någonsin tidigare vilken oerhörd betydelse som teamet har. Sjukvård är en lagsport, inte minst under dessa speciella omständigheter med covid-19.

Teamen växlar inte sällan från det ena arbetspasset till nästa, och vanligtvis är det åtminstone en person som arbetar sin första vecka på IVA och fortfarande är i en introduktionsfas. Vi som många gånger inte träffats tidigare förväntas att arbeta tillsammans under svåra omständigheter med väldigt sjuka patienter. Det är inte alls ovanligt att arbetspasset inleds med "var jobbar du i vanliga fall?", vi är en salig blandning av ordinarie, återvändare, inlånade och inhyrda och kommer från Karolinska, andra sjukhus i regionen och från andra intensivvårdsavdelningar i Sverige.

Majoriteten av den "inlånade" personalen är inte alls vana vid intensivvård, men har fått en kort introduktionsutbildning på en eller ett par dagar med det allra viktigaste. Själva omständigheterna att faktiskt arbeta i den krävande miljön går det inte att träna och kan säkert upplevas som överväldigande.

Självklart är spetskompetensen hos intensivvårdssjuksköterska och specialistläkare en förutsättning men alla i teamet bidrar med det den kan utifrån sin unika kunskap och erfarenhet, vilket exempelvis kan innebära operation, barnsjukvård eller cancervård.

Som specialistsjuksköterska inom intensivvård är det mitt ansvar att leda vårdteamet, prioritera och fördela arbetsuppgifter beroende på kompetens och situation samt ha det övergripande helhetsansvaret för våra patienter tillsammans med ansvarig läkare. En viktig medlem är fysioterapeuten, som kompletterar teamet med sin kompetens.

Naturligtvis finns det stunder när det kan gnissla i samarbetet för att man inte känner varandra, är trötta, kommunikationen är otillräcklig eller situationen är övermäktig, men för det allra mesta fungerar det oerhört fint och vi lyfter och kompletterar varandra vilket gör att patienterna får en bra vård.

Jag vill passa på att lyfta betydelsen av alla de som skapar förutsättningar för oss i vårdteamen; chefer, bemanningsassistenter, utbildningsansvariga, MT-ansvariga, lokalvårdare, förrådsansvariga osv som alla arbetar så hårt med att få detta jättemaskineri att fungera.

På bilden: Cecilia (anestesisjuksköterska), Fernanda (fysioterapeut), Sandra (intensivvårdssjuksköterska), Elsa (undersköterska) och Marja (operationssjuksköterska). Saknas på bilden gör Jesper, dagens läkare i vårt team.

Tack till alla mina tillfälliga teammedlemmar under dessa månader!"

Text skriven av Sandra Månsson, intensivvårdssjuksköterska.

30 december 2020: "Trycket är fortsatt högt och vi har en komprimerad personalstyrka."

"Jag har just nu en stabil känsla för intensivvårdens vardag inom den medicintekniska delen, då jag har en bra dialog med verksamheten och förvaltningen så utrustningen räcker till. Arbetet med att bygga och underhålla intensivvårdsavdelningar med medicinteknisk utrustning har blivit lättare under hösten då vägarna och kontakterna redan finns, vilket även fungerade bra under våren men saker blir betydligt lättare när man redan vet vilken väg man ska gå och vem man ska kontakta.

Men, i vården sliter vi lika mycket nu som under våren. I våras hade vi fem IVA-avdelningar öppna, idag har vi fyra. Trycket är fortsatt högt och vi har en komprimerad personalstyrka. Detta, skulle jag säga, är den största skillnaden mellan våren och hösten. I våras var det utrustningen som var svår att få tag i, idag är det personalen som saknas.

Jag och mina kollegor vill jobba normala tider och vara med våra familjer och vänner. Vi kan inte jobba hemifrån, alla har inte bil och körkort och måste åka kommunalt - vi måste finnas för er, kan ni finnas för- och stötta oss i detta?

Fortsätt att följa rekommendationerna, det är inte över än!"

Text skriven av: Robert Sköldbring, intensivvårdssjuksköterska, biträdande universitetssjuksköterska (BUS) inom Medicinsk Teknik IVA Solna.

11 december 2020: "Tillsammans kan vi vända detta!"

"När andra vågen av covid-19 patienter tog fart under hösten driftsattes den covid-IVA som var iordningsställd i Huddinge och jag flyttade från min ordinarie arbetsplats vid thoraxoperation i Solna till denna nyöppnade avdelning i Huddinge. Sedan dess har den avdelningen fyllts med kritiskt sjuka patienter och man har öppnat ytterligare en covid-IVA vid Solna.

Att arbeta på covid-IVA är tungt, vi tyngs av minnena från alla hårt drabbade patienter och deras anhöriga, tillsammans med långa arbetspass i full skyddsutrustning. Genom gemensamma insatser i samhället kan vi tillsammans stoppa smittspridningen och hindra att fler insjuknar. Här görs den viktigaste insatsen, vi behöver alla ta ansvar och följa rekommendationerna. Vi måste hjälpas åt – patienterna lider så av denna sjukdom, även om vi på intensivvården gör allt vi kan, och de blir nu snabbt fler. Tillsammans kan vi vända detta!"

Text av Josefin Elzén, biträdande överläkare vid Funktion PMI ­­

26 november 2020: "Vi kommer att kämpa för dig"

"Att inte följa restriktionerna visar på ett respektlöst och ignorant beteende gentemot andra människors liv. Ett beteende som grundas i tanken av att "det händer inte mig".

Men om det skulle hända dig. Eller nån du bryr dig om. Och om covid-19 blir så brutal och orättvis som den kan vara mot vissa. Det är då du inser att covid-19 är en dödlig sjukdom.

Att bli rullad genom sjukhuskorridorer med panik och andnöd. Sjuksköterskan, läkaren och undersköterskan som kör sängen kommer behandla dig med största respekt och engagemang. Vi arbetar på övertid, utan tid för återhämtning.

Vi kommer inte fråga om du följde restriktionerna.
Vi kommer inte fråga om du höll social distans.
Vi kommer inte döma dig för att du inte valde att ta ansvar.

Vi kommer att kämpa för dig.
Vi kommer att göra vårt yttersta för dig.
Vi kommer att göra allt vi kan för att rädda ditt liv.

Och när vi gjort allt vi kan, kommer vi ändå känna att vi kunde gjort mer. När livet inte går att rädda ringer vi anhöriga som, om de har tur, får vara med i livets sista stund, bakom andningsskydd, visir och skyddskläder.

Vi håller handen, lindrar och finns där. Våra tårar rinner bakom visir och snoret ner i andningsskyddet. Stressen och ångesten över arbetsbördan flödar genom kroppen men vi lämnar inte. För ingen ska behöva dö ensam.

Vi tvättar och gör iordning med respekt och värdighet. Men sen läggs kroppen i en liksäck för att förhindra smittspridning. Känslan när vi stänger igen dragkedjan är outhärdlig.

Efter arbetet sätter vi oss i bilen. Åker hem till familj, barn eller annan nära som vill prata, kramas och umgås. Men vi kan inte stänga av känslor och energin som var avsedd för vår familj är slut.

Covid-19 har förstört glädjen, energin och engagemang hos oss. Den har stulit tid och kärlek från våra familjer och vänner. För när vi går ut från arbete med Covid-19 är vi förändrade.

Men vi går dit nästa dag igen. Många av oss kommer vara där hela jul och nyårsveckan medan våra familjer är kvar hemma. Vi orkar snart inte mer.

Snälla. Visa respekt och ta ditt ansvar."

Text skriven av Julia Ståhl, intensivvårdssjuksköterska på Karolinska Universitetssjukhuset

12 juni 2020: "Vi är i ett krig som vi inte vet när den ska ta slut"

Klockan slår 07.00, dags att gå in på sal och börja passet på 12,5 timmar. Idag är en bra dag, jag har bara hand om två patienter som är hyfsat stabila och är i urträningsfas och kanske snart redo för vårdavdelning. Andra dagar kan jag ha fyra instabila patienter varav tre patienter i bukläge och massa mediciner, då är det tufft att hinna med. I vanliga fall har vi endast en patient var och jag kan ha stenkoll på allt, det har varit en stor omställning att försöka inse att jag inte kan ha samma koll som i vanliga fall.

I ett samtal med krishanterarna på intensiven så var det en som frågade "Men har ni inte lärt er mycket under denna tid?". Just då kunde jag tycka att det var en märklig fråga att ställa, vi är i ett krig som vi inte vet när den ska ta slut och jag har faktiskt inte orkat tänka så långt.

De senaste dagarna har varit lugnare och jag har orkat reflektera över den här perioden, vad mycket vi har lärt oss och vilken fantastisk personal och vilket samarbete vi har stött på när vi blivit utplacerade på andra intensivvårdsavdelningar med både operations- och anestesipersonal. Trots detta tar vi en dag i taget och hoppas att detta snart har ett slut och vi kan återgå till det normala.

Text skriven av Danielle Andersson, intensivvårdssjuksköterska på THIVA (Thoraxintensiven).

Se inlägg på Facebook och Instagram.

12 maj 2020: "Spelplanen idag heter covid-19"

Sedan en tid tillbaka så har spelplanen för sjukvården totalt omvandlats, och spelplanen idag heter covid-19. Vi har öppnat upp nya intensivvårdsavdelningar och fått en mängd nya tillfälliga kollegor som vi kämpar med sida vid sida på vårdgolven. Det vi upplever idag har troligen ingen av oss upplevt förut, och jag hoppas att vi aldrig kommer uppleva detsamma igen. Den nya spelplanen innebär att resten av livet sätts på paus. Just nu består livet endast av jobb, åka hem från jobbet, gå ut med hunden, sova, gå upp, sitta en halvtimme och stirra tomt ner i en kopp kaffe, gå ut med hunden, laga middag och åka till jobbet. Mer tid än så har vi inte, och det tär.

Jag har jobbat på Karolinska sedan hösten 1991 och blir aldrig fullärd vilket är det fantastiska med intensivvård. Det kommer hela tiden nya behandlingsformer och ingen patient är den andra lik. Stundom är det oerhört slitsamt, men samtidigt inspirerande. För att ladda batterierna mellan arbetspassen så är min fina hund och naturen mitt stora andningshål.

De lediga dagar vi har går åt till att återhämta sig så gott det går men så länge det här pågår, så kommer kraftreserven gå lite minus för varje dag. Därför är det så viktigt att vi försöker stötta varandra så mycket vi bara kan. För vi SKA ta oss igenom det här. Det som är fantastiskt är att få se vilka mirakel VI kan åstadkomma, när det är OSS det faktiskt hänger på. Vi kan vara oändligt stolta över att vi klarar av att möta dessa nästintill omänskliga krav.

Jag hoppas att alla kommer minnas detta när pandemin är över. Både bra och dåliga lärdomar. Men framförallt hur mycket vi behövs och betyder för vården i Stockholm.

Stort tack till alla nya och gamla kollegor, och alla andra som kämpar för oss. Utan er/oss hade det här aldrig fungerat.

Text av Ulf Malmström, undersköterska, IVA Solna

Se inlägg på Instagram. 

12 maj 2020: "Jag är inte längre livrädd varje dag"

Dagen innan jag för första gången skulle arbeta på covid-sal diskuterade jag med en kollega och vän, hur rädd jag var med tanke på smittorisken då jag har småbarn och en man som också jobbar inom vården. Sen kom jag till jobbet den där morgonen i mars och var en av de första som fick klä på mig all skyddsutrustning under uppsikt av infektionssjuksköterskan och kliva in för att vårda den första intensivvårdskrävande patienten med covid-19 i Sverige. Efter den dagen har det blivit otaliga timmar i skyddsutrustning. Det är inte längre någon som assisterar och kontrollerar att jag sätter på mig utrustningen rätt eller tar av den i rätt ordning, jag har själv fått in rutinen.

De två-tre timmarna jag initialt orkade vara inne på covid-sal har förlängts och det kan numera gå fem-sex timmar mellan gångerna jag går ut från avdelningen. Jag har inte längre gråten i halsen eller tårarna rinnande längs kinderna men jag är fortfarande rädd att någon av mina anhöriga ska drabbas och bli allvarligt sjuk. Jag känner mig idag trygg i skyddsutrustningen, men har fortfarande stor respekt för viruset som faktiskt kan kosta även oss unga och friska livet. Men jag är inte längre livrädd varje dag.

Jag har sett att patienter överlever och att även de allra sjukaste kan vända och bli bättre, vilket ger mig hopp och ork att fortsätta den här vården. Vi ser att vi idag har ett minskat patientantal i regionen vilket ger mig hopp om att en dag få återgå till vanliga rutiner - utan mask som skaver, munskydd som är varma, munskyddsband som ger skavsår på öronen, tyngd från skyddsmask 90 som känns i nacken och varma operationsrockar som gör att jag svettas så fort jag ökar tempot eller utför omvårdnad.

Det jag fortfarande hoppas varje dag är att alla medmänniskor inte ska tappa orken och att man fortsätter härda ut i den situation vi lever i. Det är inte över än, samhället kan inte återgå till det normala. Vi måste fortsätta hålla den sociala distanseringen och isolera oss så mycket det går, för än är vi inte i mål. Vi vet att vi inom intensivvården kan skala upp och öka vår produktion 700% på bara några veckor men det är inget vi vill göra igen. Vi vill inte hålla en döende patients hand istället för dennes närstående för att det råder besöksförbud på sjukhuset. Vi vill få återgå till vanlig intensivvård - utan skyddsutrustning och med vanliga arbetstider.

Men till dess så står vi där tillsammans - jag och alla mina fantastiska kollegor. Vi klär på oss skyddsutrustningen och hjälper patienterna genom en av livets värsta fighter. Tillsammans ska vi ta oss igenom coronakrisen och komma starkare och mer sammansvetsade ur detta!

Skrivet av Tintin Bark Fladvad, intensivvårdssjuksköterska, IVA Huddinge

Se inlägg på Facebook. 

8 maj 2020: Läkarstudenten Johan arbetar extra på IVA

Se inlägg på Instagram. 

30 april 2020: Följ med in på IVA

Timme för timme, dag för dag. Teamen på intensivvården i Huddinge och Solna är beredda att ta hand om patienter med covid-19. Följ med in på IVA!

Se inlägg på Facebook. 

23 april 2020: "Vi är ju alltid bredvid patienterna, dygnet runt"

Se inslaget med intensivvårdssjuksköterskan Anna Thunell i SVT.

20 april 2020: Sandra Månsson reflekterar över benämningen intensivvård

Intensivvård. Intensiv vård. Sällan har benämningen varit mer sann. Vården är intensiv för oss som utför den; utmanande, hårt prövande såväl emotionellt och intellektuellt som fysiskt. Hur det känns för de som vi vårdar kan jag bara föreställa mig.

Förutsättningarna har ändrats på ett sätt vi aldrig skulle kunnat föreställa oss, vi gör vad vi kan för att kunna fortsätta ge en god vård och lyckas för det mesta. Rutiner blandas med det oförutsedda, det som kändes främmande för bara ett par veckor sedan känns nu som vardag.

Vi orkar ett arbetspass i taget, en timme i taget, vi vet att det är långt tills detta är över. Patienterna orkar en minut i taget, ett andetag i sänder.

De gånger som det inte går längre och vi tvingas ge upp, då händer det att vi gråter bakom visiret när vi håller någons hand dennes allra allra sista stund.

Som tur är kan vi i det mörka och tunga få glädja oss emellanåt: en patient mår tillräckligt bra för att skrivas ut till "vanlig" avdelning, dagens upplaga av andningsskydd sitter nästan skönt eller tillfredsställelsen i teamet när vi klarat av något svårt tack vare att vi gjorde det tillsammans.

Intensivvård. Intensiv vård. Ofta svårt, ibland hjärtskärande och stundtals alldeles alldeles underbart.

Text av: Sandra Månsson, intensivvårdssjuksköterska och omvårdnadsansvarig inom pre- och postoperativ vård samt öron/neuro/ortopedoperation till vardags och som just nu jobbar på en av våra intensivvårdsavdelningarna i Solna.

Se inlägget på Facebook och Instagram.

7 april: Pia, Anne och Karolin stöttar IVA i Huddinge

En berättelse från anestesisjuksköterskan Pia, intensivvårdssjuksköterskan Anne och anestesisjuksköterskan Karolin, som på bild står redo att påbörja sitt pass på intensivvårdsavdelningen i Huddinge.

För två veckor sedan mottog vi alla ett samtal från Karolinskas intensivvårdsavdelningar. Vi jobbar till vardags inom en annan vårdgivare men som specialistutbildad personal inom intensivvård, anestesi och operation blev ombedda att dagen efter infinna oss på intensivvårdsavdelningen i Huddinge för en introduktion av arbetet med svårt sjuka patienter med covid-19. Under loppet av de två veckor vi nu arbetat här har man hunnit öppna flera avdelningar och även fylla dessa.

För oss känns det hela surrealistiskt, även för oss med lång erfarenhet inom intensivvård och anestesi. Vi har en helt ny arbetsmiljö att arbeta i. Nya kollegor vid varje arbetspass. Skyddsutrustning som ska bytas fyra gånger under passets 12,5 timmar. Har man tur finns masker som man känner igen, andra gånger masker som behöver tejpas för att sitta ordentligt. Ofta ser man en kollega gråta, av utmattning, av stress, av oro för att själv bli sjuk, av att få ansvar som är större än man behärskar. Vi ser svårt sjuka människor kämpa för sina liv utan att få ha sina anhöriga hos sig.

Aldrig förr har vi sett våra kollegor jobba så hårt, skapa nya välfungerande team, hjälpa och peppa varandra. Med ett gemensamt mål - detta ska vi klara! Vi är så otroligt imponerade! Och så oändligt stolta över att få tillhöra denna yrkesgrupp! Men det kommer sätta spår. För oss finns däremot inget annat val. Vi vill vara där, vara med, i solidaritet för våra kollegor och patienter. För att vi måste, för vårt eget samvete, och för att vi kan - med vår kunskap och erfarenhet. Vi vill kunna titta på dig och säga, vi var där. Vi gjorde vad vi kunde. Vi var där! Tillsammans.

Text av Anne Birkeland.

Se inlägget på Facebook och Instagram.