Familjen i neonatalvården: Parrelationen

Att få ett barn som vårdas en kortare eller längre tid på neonatalavdelning ställer höga krav på familjen. Många föräldrar upplever tiden på neonatalavdelning som svår och stressande. Även om stödet från vårdpersonalen är till stor hjälp, kan alla sociala kontakter som detta innebär vara tärande och man har inte samma möjlighet till privatliv som hemmavid.

Krisreaktioner och föräldrarelationer i samband med neonatalvården

Erika Baraldi som är Leg. Psykolog i Neonatalvården, berättar om krisreaktioner och föräldrarelationen på neonatalavdelning

Situationen förändras ständigt

Tidigare brukade psykologer arbeta utifrån Johan Cullbergs kristeori, där krisen delades in i en chockfas, en reaktionsfas, en bearbetningsfas och en nyorienteringsfas. Idag har man luckrat upp detta stadietänkande, inte minst då ett barn vårdas på neonatalavdelning, då situationen ständigt förändras och det som du börjat bearbeta igår kanske övergår i en ny chockfas inför ett nytt besked idag.

Återhämtning är viktigt

Det kan vara skönt att få möjlighet att återhämta sig genom att äta en måltid utanför sjukhusmiljön eller gå en promenad, alternativt att koppla bort mentalt genom att träffa en vän och prata om annat än barnet, att läsa en veckotidning eller spela ett mobilspel som hjälper dig at koppla bort sjukhusmiljön en stund.

Rädslor

När ett spädbarn är svårt sjukt kan det väcka rädsla hos föräldrarna. Rädsla är en av våra mest ursprungliga känslor, och finns till för att vi ska prioritera rätt för överlevnad i riktigt farliga situationer, förr kanske det var att ett rovdjur närmade sig vårt läger, men idag kan det vara att en bilförare inte verkar se oss när vi går över gatan. När en människa är riktigt rädd, så tänker vi snabbt och enkelspårigt och kroppen reagerar ofta med frystillstånd eller kamp/flykt beteenden. Vår kropp blir spänd, pulsen går upp, andningen blir snabbare, vi kan få yrsel, magknip och en känsla av att benen inte riktigt bär oss längre. Våra tankar utgår ifrån rädslocentrum i amygdala, som är en central del av hjärnan, och har svårt att nå den mer avancerade prefrontala cortexstrukturen. Det är i neocortex som våra kloka och vuxna tankar kan formas, där vi har möjlighet att tänka logiskt och lugna oss själva. När rädsloreaktionerna får styra, istället för neocortex, så hämmas vår förmåga att tänka nyanserat och långsiktigt, vilket många känner igen som att de "inte kan tänka klart", "allt bara låste sig" och "jag såg världen som i en dimma". Det är därför som det i kris är lätt att fatta beslut som vi senare vill ompröva, när lugnet lagt sig och vi fått perspektiv på tillvaron. Man kan hjälpa sig själv att komma ur en överväldigande rädsla genom att sätta sig bekvämt och andas djupt med magen, kanske tänka i en fyrkant på att andas in, hålla andan, andas ut och hålla andan, varv på varv i lugn takt. Ha förståelse för varandras rädsloreaktioner, det är en frisk reaktion på en svår situation.

Vardagliga rutiner för mat, sömn och återhämtning sätts ur spel under en neonatalvistelse och kanske känner du inte ens hunger nu? Du har säkert skapat en omvårdnadsplan för ditt barn som troligen går i tretimmarscykler och nu behöver du skapa en omvårdnadsplan för dig själv, med regelbundna mattider och läggtid samt tid för återhämtning om möjlighet finns. Vår mänskliga hjärna är mycket bra på at ta hand om och hantera stresspåslag, hemligheten är at vi behöver återhämta oss mellan varven.

Föräldrar kan reagera på olika sätt i en krissituation

Det är klokt att vara tolerant och tålmodig inför den andra förälderns reaktioner, i synnerhet om de skiljer sig från dina egna. Ett råd är att försöka se neonatalvistelsen som ett undantagstillstånd, där ni inte fattar långtgående beslut som gäller relationen, utan mer sätter på pausknappen för att stödja varandra och er själva i möjligaste mån.

Håll om, Håll ut, Håll tyst och Häll i

I kris brukar man prata om fyra stycken H, nämligen Håll om, Håll ut, Håll tyst och Häll i (något varmt att dricka). Med andra ord är det klokt att visa omsorg, ha tålamod med reaktioner och ibland behöver man inte säga så mycket utan endast finnas där med sin närvaro. Undvik att säga "jag vet hur du känner", utan säg istället "jag ser på dig att du inte mår bra nu".

Sätt ord på dina känslor och upplevelser

Försök att formulera vad du behöver i den här situationen och uppmuntra den andra föräldern att göra detsamma. Exempel på vad man kan behöva är att diskutera sin oro för barnet, att bara vara tyst, att få vara ifred med sina tankar, att få vara nära, att få höra tröstande ord, att få vara uppgiven tillsammans, att bli klappad på ryggen, att få ta en dusch ifred, att få äta en måltid ostörd, att få tala om andra saker, eller att få lyssna på musik ifred.

Se bakom orden

Ord kan lindra, men också ställa till skada. Det händer att den andra föräldern eller någon bekant säger något som inte landar väl hos dig. Försök då att se bakom orden, på själva intentionen. Att någon säger "jag är säker på att allt kommer bli bra" kanske inte känns som ett uttalande som stämmer med den medicinska situationen för barnet just då, men tänk att meningen bakom uttalandet nog är "jag önskar av hela mitt hjärta att allt kommer bli bra". På samma sätt kan uttalandet "så bra att allt verkar bättre nu" inte ta in hela den medicinska komplexiteten som du nu känner till kring neonatologi och ditt barn. Försök att se bakom orden och förlåta klumpighet som bottnar i okunskap.

Turas om att vara starka

Slutligen, i en parrelation kan det vara klokt att växeldra. När en förälder känner sig ledsen, kanske den andra känner sig lite starkare. Det är bra för barnet att ha föräldrar med olika egenskaper, det kommer hjälpa barnet att se rikedomen i mänskligt liv och relaterande, även om det kan vara tärande under en intensiv neonatalvistelse för er föräldrar.