A-Ö

Apnélarm med sensorknapp på magen kan kontinuerligt övervaka andningen hos spädbarn. Larmet ger ljus- och ljudsignaler om inte barnet har andats under en förinställd tidsrymd på 10 eller 20 sekunder.

Apnélarm med sensorplatta som är placerad under barnets madrass i sängen, kan kontinuerligt övervaka andningen hos spädbarn. Larmet ger ljus- och ljudsignaler om inte barnet har andats under en förinställd tidsrymd på 10 eller 20 sekunder.

Artärkateter är en tunn slang som sätts i en av navelartärerna, genom den kan det tas blodprover, mätas blodtryck och ges näringslösningar. Även barnets hjärtfrekvens kan registreras via artärkatetern. Barnet har ingen känsel i navelstumpen så det gör inte ont att ha en artärkateter.

Artärnål är en tunn slang som sätts i en artär på handleden eller foten, genom den kan det tas blodprover och mätas blodtryck. Även barnets hjärtfrekvens kan registreras via artärnålen.

Fostret behöver ett större antal röda blodkroppar för att transportera syre från mamman via navelsträngen än det nyfödda barnet behöver då det andas med lungorna. Efter födelsen är omsättningen av hemoglobin stor hos det nyfödda barnet då överskottet av blodkroppar ska brytas ner. Vid nedbrytning av hemoglobin bildas okonjugerat bilirubin som ska tas upp i levern. Det ofödda barnets lever är omogen och hinner inte ta hand om allt okonjugerat bilirubin som bildas vilket gör att andelen okonjugerat bilirubin i blodet stiger (fysiologisk ikterus) som leder till en gulfärgning av huden och ögonvitorna.

När barnet är gult i huden så kan man med hjälp av en Bilicheck mäta mängden bilirubin. När man trycker mätaren mot huden så skickar den ut en ljusblinkning som mäter mängden bilirubin, proceduren görs tre gånger i följd sedan får man ett genomsnittsvärde av mätningarna. Om värdet är högt så kontrolleras det med ett blodprov.

Utbytestransfusion syftar till att korrigera anemi vid hemolytisk sjukdom och/eller hyperbilirubinemi där ljusbehandling inte är tillräcklig för att minska bilirubinvärdena. Blodbytet sker genom en navelvenskateter där man drar ut en liten mängd blod från barnet som sedan ersätts med lika stor mängd, detta sker med hjälp av en spruta. Proceduren upprepas tills barnets beräknade blodvolym är ersatt vid anemi och barnets dubbla blodvolym är ersatt vid hyperbilirubinemi.

Blodtrycksmanschett används för att mäta barnets blodtryck när det inte har någon artärkateter där blodtrycket mäts kontinuerligt. När man använder en blodtrycksmanschett på armen kallas det ofta att man tar ett manuellt blodtryck.

CFM - Cerebral function monitoring - innebär kontinuerlig EEG-uppkoppling av nyfödda barn. Till skillnad från ett vanligt EEG används endast fyra elektroder. På dataskärmen ser man ett aEEG, ett omvandlat amplitudintegrerat EEG som är en förenklad, mer lättolkad variant av EEG. Detta aEEG kan tolkas av en van neonatolog och kan användas vid misstanke om kramper. CFM behöver kompletteras med ett standard-EEG.

CPAP (Continuous Positive Airway Pressure) är en behandling där ett positivt luftvägstryck ges kontinuerligt under hela andningscykeln. Genom uppblåsning av luftvägarna eller volymökning öppnas stängda lungdelar och det kontinuerliga trycket motverkar att lungblåsorna faller ihop.

Barnet får ha en mössa på sig för att hålla CPAP-aggregatet på plats. Närmast barnets näsa är det en mjuk prong av silkon med två piggar som går in i näsborrarna, alternativ en mjuk mask av silikon.

Dialys kan vara aktuellt om ditt barn har svår njursvikt. Dialys innebär att man på konstgjord väg renar blodet från slaggprodukter, tar bort överflödig vätska samt reglerar elektrolyter, framförallt kalium och natrium. Vid Peritonealdialys (PD), som också kallas bukdialys, så renas blodet i kroppen genom att dialysvätska leds in i bukhålan och där kommer i kontakt med bukhinnan (semipermeabla membranet). Slaggprodukter och vatten transporteras via blodkärlen i bukhinnan till dialysvätskan. Dialysvätskan består av en steril och kaliumfri saltlösning. Den innehåller en buffert för att upprätthålla en relativt konstant surhetsgrad i kroppen. Dialysvätskan innehåller också ett ämne som leder till osmos, där vatten dras från blodet till vätskan i bukhålan. För att kunna leda dialysvätskan in och ut ur bukhålan opereras en mjuk silikonkateter in.

Dialysen inleds med att ett slutet system kopplas till den mjuka silikonkatetern och ordinerad mängd vätska fylls på i bukhålan. Vätskan får sedan vara kvar i bukhålan under en ordinerad tid. Därefter töms bukhålan på befintlig dialysvätska, innehållande slaggprodukter och vatten som transporterats från bukhinnans blodkärl sedan föregående vätskebyte. Varje tömning bör leda till att mer vätska tappas ur än vad som fyllts på vid föregående vätskebyte. På så sätt kan överskott av vatten avlägsnas från kroppen.

EEG - electroencefalogi - är en metod att registrera hjärnbarkens spontana elektriska aktivitet med hjälp av 12 elektroder som fästs i ett rutmönster på skalpen. Den spontana elektriska aktiviteten förändras vid sjukdomar eller skador som påverkar hjärnans funktion.

EEG används för att diagnosticera misstänkta kramper hos barnet. På dataskärmen ser man hjärnans aktivitet och tolkningen av undersökningen görs av specialutbildad personal.

Grimma används för att ge barnet en blandning av luft och syrgas. När man använder lite högre flöde så är blandningen uppvärmd och befuktad. Grimman fästs på barnets kinder och två mjuka "piggar" går in i näsan där blandningen ges. Hur mycket syrgas/luft som ges styrs efter hur barnet syresätter sig.

Grimma med lågt flöde ger ren syrgas i mycket små flöden som blandar sig i näsan med den vanliga rumsluften barnet andas in.

Infusionspumpar används för att barnet ska få näringslösningar och mediciner i den takt som är ordinerad.

Inhalation innebär att läkemedel ges med inandningsluften, det sker med hjälp av en nebulisator som finfördelar läkemedlet så att det lättare når ut till lungans alla delar. När man inhalerar verkar läkemedlet lokalt i luftvägarna det ger en snabb och bra effekt med mindre risk för biverkningar.

När ett barn vårdas i en kuvös kan man styra hur mycket värme och fukt barnet behöver för att behålla sin kroppstemperatur stabil. Ett för tidigt fött barn förlorar stora mängder vatten genom huden och avdunstningen gör att de förlorar värme. Genom att vårda barnet i en kuvös med hög luftfuktighet motverkar man barnets vätskeförluster och de har då bättre förutsättningar att behålla kroppstemperaturen normal. Kuvösen underlättar också för personalen att observera barnet.

Kylbehandling innebär att barnets kroppstemperatur sänks från normala 37°C till ca 33-34°C. Kylbehandlingen genomförs med hjälp av en maskin (CritiCool) där en dräkt med cirkulerande tempererat vatten fästs runt barnets kropp. Temperaturen på vattnet styrs utifrån den kroppstemperatur barnet har och under behandlingen övervakas barnets kroppstemperatur noggrant genom att barnet har en termometersladd inlagd i stjärten.

När kroppstemperaturern sänks så sjunker bl.a. ämnesomsättningen och det blir en minskning av den inflammatoriska responsen såväl som produktionen av fria radikaler.

Kylbehandlingen pågår i 72 timmar (3 dygn) därefter höjs barnets kroppstemperatur långsamt till det normala.

Ljusbehandling/Fototerapi innebär att barnets hud belyses med ett blågrönt ljus som gör att bilirubinet omvandlas och kan lämna kroppen med urin och avföring.

Under behandlingen har barnet enbart blöja på sig så att den största delen av kroppen nås av ljuset samt ett ögonskydd för att inte störas av ljuset.

Ljusbehandling/Fototerapi innebär att barnets hud belyses med ett blågrönt ljus som gör att bilirubinet omvandlas och kan lämna kroppen med urin och avföring.

Ljusbehandling med BiliSoft - barnet ligger i ett mjukt bo som har en ljusplatta som är följsam, det gör att barnet kan (vid behov) fortsätta att ljusbehandlas även i famnen eller vid amning. Under behandlingen har barnet enbart blöja på sig så att den största delen av kroppen nås av ljuset samt ett ögonskydd för att inte störas av ljuset.

LP - Lumpalpunktion, görs för att ta ett prov på den vätska som cirkulerar runt hjärnan och ryggmärgen. Barnet får ligga på sidan i ett hopkrupet läge så att ryggkotorna separeras lite. Läkaren känner efter mellanrummet och sticker med en mycket tunn nål i nedre delen av ryggen därefter droppar vätskan sakta ner i ett provrör. Det är vanligtvis inte smärtsamt men barnet kan uppleva det obehagligt att ligga ihopkurad och fasthållen. Det är bra om barnet får suga på tröstnapp eller finger under proceduren för att minska stressen. Vätskan i ryggkanalen återbildas vanligtvis inom en timme.

Matdropp - kontinuerlig matning innebär att barnet får en bestämd mängd mat under alla dygnets timmar. Maten ges med en infusionspump där det ställs in hur mycket mat barnet ska få i timmen. Matsprutan och slangen är lilamarkerade för att visa att de innehåller mat, slangen kopplas sedan till barnets sond som går ner till magen.

MR - magnetkameraundersökning är en metod att framställa snittbilder av kroppens olika organ med hjälp av magnetfält och radiovågor, utan att utsätta kroppen för strålning. MR-kameran består av en tunnel där en brits skjuts in under undersökningen när bildserierna tas. Under undersökningen hörs ett kraftigt knackande ljud därför har barnet på sig hörselskydd under undersökningen som tar ca. 30-60 min att göra. Då det är viktigt att man ligger helt stilla under undersökningen brukar barnet få lite lugnande medicin. En personal är alltid med barnet under undersökningen.

NO-behandling innebär att kväveoxid kopplas till den respirator/CPAP barnet har med hjälp av en liten slang. Kväveoxiden är en gas som blandas med den inandningsluft som barnet får via respirator/CPAP. Kväveoxiden fungerar som en signalsubstans och får den glatta muskulaturen runt kärlen i lungan att slappna av och därmed kärlen att vidga sig. Kärlen blir då även mer genomsläppliga och det underlättar gasutbytet så att syret lättare kommer in och koldioxiden ut. Hur mycket av gasen som ges doseras noggrant med hjälp av en maskin - INOmax - och styrs utifrån barnets syresättning.

pCVK (perifert införd central venkateter) är en tunn, mjuk slang som förs in via en perifer ven i t.ex. armvecken in till ett större kärl närmare hjärtat. Då katetern ligger i ett större kärl med bra genomblödning så går den att använda under en längre tid för att ge mediciner och näringslösningar.

Barn som föds före vecka 28 får direkt efter förlossningen ligga i en mjuk plastpåse som hjälper dem att hålla värmen och det gör att avdunstningen av vätska genom huden minskar.

Pleuradränage används som behandling när det har gått ett hål på lungsäcken-pneumothorax- så att lungan faller ihop helt eller delvis. Med hjälp av en tunn dränageslang in i bröstkorgen kan man suga ut den luft som läcker ut från lungan och lungsäcken får en chans att läka ihop. I regel upphör luftläckaget efter 3-5 dagar, under behandlingen kontrolleras hur mycket vätska och luft som kommer ur dränet. När flödet upphör provar man att stänga av suget i 4 timmar för att sedan se om det har fyllt på sig något i lungsäcken. Om lungröntgen inte visar någon vätska/luft i lungsäcken kan dränet tas bort.

Det kontinuerliga suget sker med hjälp av en Thopaz, som är en pump där man kan styra trycket exakt och man får även information om hur mycket som läcker ut genom dränaget.

PVK (perifer venkateter) är en liten tunn slang som sätt i ett venöst blodkärl. Genom den kan intravenösa läkemedel och näringslösningar ges.

Ibland kan andningspåverkan eller att barnet är fött för tidigt leda till att barnet behöver hjälp med andningen via en respirator/ventilator under kortare eller längre period. Barnet får då en mjuk plasttub genom ena näsborren eller via munnen, tuben kopplas sedan till en respirator som hjälper barnet att andas. Läkaren ställer in respiratorn på lite olika sätt beroende på hur mycket stöd barnet behöver. Det kan vara olika många andetag, lågt eller högt tryck och olika mängd syrgas.

Hur mycket hjälp barnet behöver följs genom att man tittar på barnet, hur väl det syresätter sig och vädrar ut koldioxid. Via övervaket får man barnets syresättning och koldioxidnivåer, för ytterligare information tas blodgaser efter behov.

Röntgenundersökning eller röntgendiagnostik innebär att den kroppsdel som ska undersökas bestrålas med röntgenstrålar. Röntgenstrålarna tränger igenom kroppens vävnad olika beroende på vävnadens genomsläpplighet t.ex. ben släpper igenom mindre strålar och avtecknar sig skarpare på röntgenbilden. Eftersom kroppens vävnad absorberar röntgenstrålar olika så blir det en kontrastverkan och det framkommer en bild av kroppens inre som läkaren på avdelningen och röntgenläkaren kan göra en bedömning av.

Saturationsmätare är med hjälp en en sensor ett sätt att mäta hur barnet syresätter sig. På hand eller fot sätts en sensor med dioder som sänder ut ljus på två våglängder, på motsatta sida sitter en mottagare som fångar upp ljuset som har gått igenom vävnaden. Därefter görs en beräkning av syremättnaden. Det är det pulserande arteriella blodet som är syreberikat som beräkningen görs på. Om barnet är mycket rörligt kan beräkningen tillfälligt störas.

Transkutan mätning innebär att en elektrod mäter blodgastrycket i den underliggande vävnaden. Elektroden fäst i en liten plastring som barnet får på huden, i plastringen droppas lite kontaktvätska som gör att elektroden kommer i kontakt med barnets hud. Elektroden värmer sedan upp huden till en förinställd temperatur som gör att genomblödningen i huden blir bättre. TcPCO2 mäter utvädringen av koldioxid i blodet, är det vanligast att man mäter, det kräver en lägre temperatur och kan därför användas under en längre tid. TcPO2 mäter syrgastrycket i kroppsvävnad och behöver en högre temperatur på elektroden, hur länge den kan sitta beror på barnets hudmognad.

Transportkuvösen är ett system med all utrustning och material som kan behövas under en transport av ett barn mellan olika avdelningar, i ambulans eller med flygplan. Själva kuvösdelen med sin genomskinliga kuvösvägg ger bra översikt över barnet som ligger fastspänd i en "Embrace" - en form av krockskydd.

Runt kuvösen finns infusionspumpar för att kunna ge läkemedel eller näringsdropp och en ventilator som kan hjälpa barnet med andningen.

Ultraljudsundersökning genomförs med hjälp av en ultraljudsgivare som sänder in ljudvågor i kroppen som sedan reflekteras tillbaka från kroppens vävnader till ultraljudsgivaren, för att få bra kontakt används lite gel på barnets hud. Det reflekterade ljudet omvandlas med hjälp av en dator till rörliga bilder av vävnader och organ som läkaren därefter kan tolka. Med hjälp av ultraljud kan man till exempel se hjärtats struktur och hur det pumpar blod

Urinkateter (KAD) är en tunn, mjuk slang som förs in i urinblåsan på barn som av olika anledningar har svårt att kissa eller när det är viktigt att ha kontroll på exakt hur mycket urin som produceras.

Vaccination är en metod att framkalla ett skydd mot sjukdomar som kan vara dödliga eller orsaka livslånga problem. Genom det allmänna vaccinationsprogrammet för barn erbjuds barn skydd mot tio sjukdomar. Utöver det allmänna vaccinationsprogrammet finns det rekommenderade vaccinationer som erbjuds riskgrupper. Vilka vaccinationer och när de ska ges till ditt barn bestäms tillsammans med ert barns läkare. Vanligtvis ges den första vaccinationen vid tre månaders ålder.

Venkateter är en tunn slang som sätts i navelvenen, genom den kan det tas prover, ges läkemedel och näringslösningar. Barnet har ingen känsel i navelstumpen så det gör inte ont att ha en venkateter.

Värmebädd är en vattenmadrass som håller en bestämd inställd värme. Inställning görs utifrån att barnet ska kunna hålla en kroppstemperatur mellan 36.5-37.5ºC utan att göra av med extra energi. Barnet har blöja och en liten tröja på sig. För att få ett bra stöd så kan barnet ligga i en bäddtoffel ovanpå vattenmadrassen. Barnet har även ett täcke över sig så att värmen från vattenmadrassen stannar kvar runt barnet. Om barnet har svårt att hålla värmen kan ett specialtäcke användas - Flectalontäcke, som reflekterar tillbaka värmen mot barnet.

Ögonundersökning görs på barn som är födda före graviditetsvecka 31 när de har blivit 4-5 veckor gamla. En timme innan undersökningen droppar sjuksköterskan ögondroppar som vidgar pupillen så att det är lättare att se hela ögonbotten. Inför själva undersökningen kan ögonläkaren ge droppar som bedövar ögat så att barnet inte ska känna av undersökningen. Efter undersökningen så är det bra om barnets ögon skyddas från direkt ljus eftersom pupillen är vidgad och inte kan dra ihop sig. Ögonläkaren upprepar undersökningen med en till två veckor mellanrum tills dess att hela näthinnan har blodkärl.

Öppenvårdskuvös ger möjlighet att sköta om och övervaka lite större barn som behöver extra värme men inte är i behov av extra fukt. Eftersom barnet får värme från öppenvårdskuvösen så behöver de inte ha täcke över sig och det gör att barnet lättare kan övervakas av personalen.

Barnet får tre elektroder fäst på bröstkorgen som registrerar EKG, den elektriska aktiviteten som uppstår då hjärtmuskeln aktiveras. Alla celler i hjärtat har en förmåga till elektrisk aktivering och därmed en sammanhängande hjärtmuskelkontraktion. Vid normala förhållande styrs hjärtats elektriska aktivering i ett system med speciella hjärtmuskelceller, i det så kallade retledningssystemet. Detta elektriska system ser till att hjärtats olika delar aktiveras i rätt ordning.