Bidrar med unik kunskap vid donationer

Nyhet 2019-08-06

I Region Stockholm Gotland finns nio donationsspecialiserade sjuksköterskor, också kallade DOSS. I den rollen arbetar sjuksköterskorna 25 procent av sin arbetstid. Övrig tid har de sin bas på någon av Stockholms intensivvårdsavdelningar.

De donationsspecialiserade sjuksköterskorna har stor erfarenhet av att samtala med anhöriga till avlidna om organdonation och av att vårda donatorn så att organens funktion optimeras. Som donationsspecialiserad sjuksköterska stöttar man personalen på regionens intensivvårdsavdelningar. De donationsspecialiserade sjuksköterskorna är en välkommen extra resurs under donationsprocessen. En annan viktig del av dessa sjuksköterskors arbete är att utbilda personal inom sjukvården, ibland tillsammans med en transplantationskoordinator.

DOSS-funktionen är inspirerad av hur man arbetar i andra framgångsrika länder, men anpassad till svenska förhållanden. SLL var först ut i Sverige med att införa DOSS, men nu har även Östergötland börjat introducera en liknande funktion.

Annika Åkerlind har haft sin fasta bas på neurokirurgiska intensivvården på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna i 18 år. Här träffade hon före detta kollegan Maria Söderqvist och blev djupt fascinerad av hennes pionjärarbete inom organdonation. Själv har Annika Åkerlind nu varit donationsspecialiserad sjuksköterska i hela tio år.

– Det tog flera år innan jag kände mig riktigt varm i kläderna. Nu vet jag att vi med vår medicinska kompetens och vår kunskap om anhörigkontakt är ett stöd för både vården och de anhöriga.

Vår medicinska kompetens och vår kunskap om anhörigkontakt är ett stöd för vården och anhöriga.

Annika Åkerlind upplever att klimatet har blivit öppnare när det gäller donationsfrågan.

– Vi är mycket bättre på att ge information idag. Det har bidragit till att det faller sig naturligt att tänka på och tala om organdonation, säger hon.

Enligt Socialstyrelsens fanns det i Sverige ett behov av 817 organ den 1 januari 2018. Under 2017 hjälpte 188 avlidna personer andra svårt sjuka genom att donera sina organ. Tack vare dessa donationer kunde 690 patienter transplanteras. Under samma år dog 40 personer i väntan på en transplantation. Detta trots att upprepade attitydundersökningar visar att ungefär åtta av tio svenskar är positiva till att donera sina organ efter sin död.

I Region Stockholm Gotland har Regionalt Donationscentrum (RDC) bildats, som ska bidra till att öka tillgången på organ för patienter i behov av transplantation.Här verkar bland annat donationsspecialiserade sjuksköterskor och transplantationskoordinatorerna. Dessa sjuksköterskor innehar tillsammans en unik kompetens eftersom dessa yrkesgrupper är involverade i alla donationsfall i regionen. Tillsammans kan de bidra med kunskap om hela donationsprocessen, från att man identifierar en möjlig donator till de patienter som transplanteras. Regionalt Donationscentrum bidrar till en ökad kunskap inom området, genom utbildningsinsatser, seminarier eller andra diskussionsforum – här kommer de donationsspecialiserade sjuksköterskorna att spela en viktig roll.

När en donation är möjlig är Annika Åkerlind med vid de två undersökningar som läkaren genomför för att fastställa att patienten är avliden. Hon deltar även i samtalet där läkaren berättar för de anhöriga att patienten är död, och medverkar sedan i utredningen av den dödes inställning till donation. Den avlidne kan själv ha registrerat sig i donationsregistret, skrivit ner sin vilja på ett donationskort eller meddelat sitt ställningstagande till anhöriga muntligen.

– Den vanligaste frågan från anhöriga är "Det går väl värdigt till?" Det är en självklarhet för alla involverade att hantera den avlidne med respekt under operationen. Jag stannar hos den avlidne till dess att uttagsoperationen genomförs. Jag kan berätta att det går till som en vanlig operation – kroppen sys ihop och operationssåret täcks med ett förband, precis som efter vilken annan operation som helst. Sedan ser det ut som det brukar göra när någon har avlidit. Kroppen är kall och blek och ögonen är slutna. Jag brukar rekommendera att de anhöriga tar farväl också efter uttagsoperationen, berättar Annika Åkerlind.

Efter en tid får involverad vårdpersonal och anhöriga veta lite om vilka som fått organen, men informationen är anonymiserad. De kan till exempel få veta att njurarna donerats till en ung kvinna och lite om hur hon mår efter transplantationen.

– Både de som vårdat den avlidne och de anhöriga uppskattar att få veta hur det har gått. Jag har faktiskt aldrig varit med om att någon anhörig ångrat att de gett samtycke till donation.

TEXT: LISA THORSÉN