Tre frågor om Drömfångaren

Nyhet

Unga reumatiker får europeiskt innovationspris för sin nya app "Drömfångaren". Karin Palmblad från Astrid Lindgrens Barnsjukhus är sakkunnig under utvecklingsarbetet av verktyget som ska få vården att skifta fokus, från begränsningar till möjligheter.

Karin Palmblad, sektionschef på Barnreumatologen Astrid Lindgrens Barnsjukhus, har samarbetat med patientföreningen Unga reumatiker under många år för att utveckla vården för barn med barnreumatisk sjukdom. Unga Reumatiker medverkar också i Barnreumaregistret, som hon är registerhållare för. Nu är Karin Palmblad sakkunnig i Unga Reumatikers utvecklingsarbete med appen "Drömfångaren"som ska bli ett hjälpmedel i mötet mellan vård och patient. Tanken är att hjälpa vården skifta fokus från begränsningar till möjligheter. Nu får Drömfångaren ett innovationspris av den europeiska läkemedelsorganisationen EFPIA 

Vad betyder priset?

- Det är så roligt att det här viktiga arbetet uppmärksammas! Priset ger oss ny energi att arbeta vidare, vilket behövs efter det här hemska året. Appen finns än så länge som prototyp, men vi har förhoppningar om att den ska bli färdig nästa år. På sikt tror jag det här kan bli viktigt för fler grupper av unga och kroniskt sjuka.

Hur kan appen hjälpa och motivera en patient?

- Idag använder vi Barnreumaregistret för patientrapporterad data. Där skriver alla patienter in sina värden digitalt innan ett vårdmöte, viket vi har som underlag när vi träffas. Traditionellt väljer vården vilka värdena ska vara. Tanken med drömfångaren är att bygga vårdplanen kring vad som är viktigt i patientens liv. Om drömmen är att spela fotboll kan vi till exempel diskutera fotbäddar som ett sätt att få mindre ont i fötterna. Barn blir mer delaktiga om samtalet handlar om sådant som de själva rapporterat som viktigt. Annars glider samtalet under ett vårdmöte lätt över till föräldrarna, trots goda intentioner, medan barnet blir passivt och kanske övergår till att knappa på mobilen i stället.

Hur har det här påverkat dig?

- Idag finns bra läkemedel och många unga reumatiker lever ett liv utan större hinder. Många upplever att det är först när de kommer till oss vårdgivare som frågar efter smärta eller andra hinder som de börjar känna sig sjuka. Det har fått mig att fundera över hur vi uttrycker oss i vården så att vi inte gräver för djupt i det som är negativt. Jag blir en bättre läkare när jag får mer kunskap om vad mina patienter vill.