Att vårdas på sin arbetsplats

Nyhet 2018-04-20

Det var vid en vanlig rutinkontroll under försommaren 2016 som Helena Lundgrens liv förändrades. En tumör upptäcktes inuti hennes kropp. En tumör som skulle visa sig vara både malign och ha spridit sig. Situationen var allvarlig. Helena fick genomgå en stor operation med påföljande cytostatikabehandlingar under hela hösten, allt på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.

– Jag kände mig jättetrygg med den onkologiska behandlingen. Jag visste att jag fick den bästa vården och det kändes verkligen. Bemötandet och tillgängligheten jag fick från personalen var otroligt bra och jag vet hur mycket de kämpar för att allt ska fungera så bra som det gör där, säger hon.

Helena Lundgren är väl bekant med sjukhuset. Hon har varit anställd som fysioterapeut, och senare även samtalsterapeut, på Sektionen för cancerrehabilitering sedan 1999. Hit kommer cancerpatienter under hela sjukdomsperioden för träning, kostrådgivning, psykiatrisk bedömning och samtalsstöd.

Helena vet hur viktiga de stödjande vårdresurserna är och att de behöver sättas in i ett tidigt skede för patienten. Men när hon själv blev patient kom funderingarna. Skulle hon kunna söka hjälp hos sina egna kollegor?

– Jag tvekade och var väldigt ambivalent. Men jag visste också vilken erfarenhet och kompetens de har. Det är mina kollegor som är bäst på det här. Så jag bestämde mig för att försöka ta emot hjälpen, och det visade sig fungera väldigt bra.

Först fick hela familjen en terapeut med speciell utbildning för att hantera barn och deras reaktioner. Helena fick hjälp av en dietist när vikten började gå ner och hon fick också en egen samtalskontakt, en kurator som hon själv har arbetat väldigt nära.

– Jag har stort förtroende för Ingrid och kände att det var henne jag ville gå hos. Vi diskuterade innan hur det skulle fungera, både för henne och mig, och kom fram till att vi skulle kalla behandlingskontakten för "semi-professionell".

Helena fick den hjälp hon var i behov av. Men hon berättar också att hon blev överraskad när hon upptäckte att hon inte kunde hjälpa sig själv.

– Jag är ju själv personal, men att få ett svårt sjukdomsbesked är så överväldigande och jag kunde inte plocka fram metoderna jag skulle ha använt för att hjälpa mina egna patienter. Jag behövde bli påmind om dem av Ingrid.

Helenas prognos blev bättre och tidigt i våras kunde hon så smått börja återgå till arbetet. Men att som cancerpatient komma tillbaka och själv jobba med cancerpatienter, skulle det ens vara möjligt, eller lämpligt? Tankarna på att byta arbetsplats fanns.

– Men jag ville ändå testa. Det här är min arbetsplats, här har jag har min kompetens och här finns det jag tycker om att jobba med. Men visst kostar det på att pendla mellan rollerna.

I början tog mötena med kollegor och patienter mycket kraft. Kollegorna fick vänja sig vid en, till utseendet, ny Helena då det tidigare långa ljusa håret var borta. Patienter som trodde att hon hade slutat fick reda på att hon också drabbats av sjukdom. När arbetsdagen var slut var också all energi borta.

Hon arbetar fortfarande på att komma tillbaka till arbetet. Hon har lätt att glida över i patientstolen, vilket hon ser som både en tillgång och en svårighet. Det kan ge en ökad förståelse och möjlighet att kunna bekräfta svåra situationer för en patient.

– Båda perspektiven finns i mig väldigt levande. Idag satt jag i väntrummet på Onkologen för att ta blodprov. Sedan gick jag tillbaka och tog en kaffe med mina kollegor här. Jag går över gränser hela tiden. Men patientperspektivet får inte ha för stort utrymme i min vardag för det blir för arbetsamt. Jag vill kunna vara mitt professionella jag.

Helenas behandling avslutades med gott resultat, men hotet om återfall finns fortfarande kvar. Ytterligare kontroller kommer att behöva göra regelbundet i många år framöver.

TEXT: LINN ALMERUD
FOTO: OSCAR SEGERSTRÖM