Familjen i neonatalvården: anknytning och föräldraskap

Det är inte ovanligt att föräldrar känner oro inför barnets anknytning när det vårdas en längre tid på sjukhus i livets början. Det fina med anknytning är att den utvecklas hela livet, och barns initiala anknytningsmönster utvecklas under de första två åren -inte i födelseögonblicket som man trodde förr i tiden.

 

Lär känna ditt barn

Erika Baraldi som är leg. psykolog i neonatalvården berättar om anknytning och föräldrars mentaliseringsförmåga

Underlätta en trygg anknytning

För att underlätta att en trygg anknytning kommer till stånd är det klokt att vara nära barnet och lära känna barnets beteenden och temperament, samt visa på kontinuiteten i kontakten. Att finnas nära barnet, både hud-mot-hud när det är möjligt, men också med din lugna röst och genom sånger är ett annat sätt att trygga barnet. Även när du tänker på barnet och barnets förmågor, arbetar du med din inre bild av barnet, som bereder en väg för en trygg anknytning från barnets sida. Ofta är tuffa upplevelser i livets början svårast för föräldrarna, barnet är i trygga händer.

En trygg bas och en säker hamn

Målet är att du som förälder ska hjälpa barnet som en trygg bas att våga utforska världen från. När sedan världen blir för överväldigande för barnet, ska föräldern utgöra en säker hamn att återvända till och tanka stöd hos. Som du hör på begreppen, så är det ett tag kvar tills barnet ger sig ut på egna upptäckfärder och du har tid på dig att skapa den stabila och trygga miljö som är förutsättningen för den trygga anknytningen för barnet.

Att sörja förlusten av det drömda barnet

Kanske hade du en tanke kring hur graviditeten, förlossningen och den första tiden skulle vara och att ditt barn skulle vårdas på sjukhus var inte en del av den planen. Många föräldrar berättar att de känner sig ledsna, förvirrade, eller lite snuvade på konfekten när barnet kommer för tidigt eller är sjuka i livets början.

För en del föräldrar, i de fall då man har fått reda på graviditeten sent, blev graviditeten otroligt kort och i andra fall, när man försökt att bli gravid under mycket lång tid, kanske med flera missfall eller lång tids infertilitetsbehandling, kan graviditeten/ graviditeterna ha pågått i många år. Psykologer brukar prata om graviditeten som en förberedelsefas, och då särskilt den tredje trimestern som kan ha uteblivit för de tidigast födda barnen. Under graviditeten skapar vi oss en bild av barnet, eller barnen vid flerfödslar, vilket vi kallar för det drömda barnet. Det drömda barnet är ofta robust och frisk, lik föräldern/föräldrarna och med alla möjligheter i livet. Men, ut kommer ett helt annat barn. Ett barn som behöver sjukhusvård, ibland inte kan andas eller hålla värmen själv. Detta leder till sorg. Inte sorg av barnet, för barnet finns ju där, men sorg över förlusten av det drömda barnet – just det barnet kom inte. Det kan också finnas sorg över den förlossning du hade planerat eller den typ av matning av barnet som du tänkt dig. Sorg gör ont och sorg tar tid, men den kan få finnas parallellt med många andra känslor, såsom en begynnande glädje över föräldraskapet eller kanske hemlängtan.

Hitta likheter

Det kan tidigt vara bra att försöka hitta liknande drag i barnet som hos föräldern, vare sig det handlar om utseende eller temperament. Personligheten utvecklas hela livet hos oss, men de tidiga tecknen till vårt temperament, de kan man se fröet till tidigt. Kanske är ditt barn lugnt och tryggt, vilket är bra om hen behöver vila sig och låta hjärnan utvecklas. Är det likt någon av föräldrarna, som kanske inte hetsar upp sig i onödan? Eller så är barnet mycket livligt, en del barn lyfter huvudet tidigt, kanske försöker dra ut sond eller extubera sig? Är någon av föräldrarna lika tydlig och handlingsinriktad? Det kan vara bra om barnet är så här kommunikativt, för då är det oftast lättare att läsa av vad hen menar. Utseendet då? Många föräldrar säger att de inte sett sitt barn än, för barnet är täckt av utrustning. Ett tips kan då vara att titta på öron, tår och fingrar. Alla likheter du kan finna med ditt barn kommer gynna ert relationsbyggande tillsammans.

Ge dig själv tid att landa

En graviditet är tänkt att ta omkring 40 veckor och det verkar vara den tid det tar för barnet att vara redo för livet utanför livmodern, men också för föräldern att komma till punkten där man känner sig som förälder. Inte bara barnet är prematurfött, men föräldern är också prematur i sin föräldrakänsla. Det kan vara bra att ge sig själv tid att landa som förälder, man behöver varken känna sig himlastormande lycklig eller trygg i sin föräldraroll på en gång. Särskilt om det är ditt första barn, så kan det ibland föräldrarollen kännas overklig den första tiden. Även flerbarnsföräldrar kan känna sig ovana i den rollen och berättar ibland att de hade behövt fler veckors förberedelsetid. Flergångsföräldrar har ju utmaningen rent logistiskt med ett eller flera barn hemma samtidigt som man har barn på neonatalavdelning och ofta hör man föräldrar önska att de kunde vara på två ställen samtidigt samt en ständigt närvarande skuldkänsla att inte räcka till.

Sök stöd

Ibland kan sorgeprocessen och/eller krisreaktionen dröja sig kvar, eller kanske fick den inte plats under neonatalvistelsen utan kom först senare? I de fallen är det klokt att söka samtalsstöd från en psykolog. På avdelningen finns möjlighet till kuratorskontakt och psykologkontakt och efter neonatalvistelsen kan du säga psykolog via din vårdcentral, via barnets BVC eller kanske har du en hemförsäkring/sjukförsäkring med krisstödpaket som du kan använda dig av? En del arbetsgivare erbjuder psykologstöd via sin företagshälsovård. Var du än hittar ditt stöd, be gärna den psykologen läsa på lite om neonatalvård och föräldraskap på sjukhus – kanske genom Karolinskas neonatalhemsida?

Text: Erika Baraldi, leg. psykolog