En implanterbar defibrillator (ICD), består av en dosa (defibrillator) och de ledningar (elektroder) som förbinder hjärtat och dosan. Defibrillatorn består av batteri, microprocessor (en liten dator) och elektriska kretsar.
Viktig information om t ex tidigare arytmier (som ej givit symptom) och hur de blivit behandlade kan lagras i defibrillatorn. Denna information kan läsas av i efterhand av behandlande läkare med hjälp av en programmerare (dator). Programmeraren används då man vill ställa in ICD-apparatens gränser för att upptäcka en hjärtrusning och avge terapi. Detta görs individuellt beroende på vilken typ av hjärtrusning som skall behandlas. En ICD kan behandla en hjärtrusning på tre olika sätt:
Antitakykardi pacing
- ICD:n avger svaga impulser för att över impulsbildningen i hjärta och på så sätt bryta hjärtrusningen (takykardin).
Kardioversion
- en elektrisk stöt synkroniserad med hjärtrytmen avges för att bryta hjärtrusningen.
Defibrillering
- en osynkroniserad elektrisk stöt avges för att bryta hjärtrusningen. Vanligtvis använder man sig av alla dessa alternativ hos en och samma person. Först försöker man använda antitakykardi-pacing och kardioversion med låg energi (behandlingar som i de flesta fall inte upplevs som obehagliga). Om dessa inte kan bryta arytmin behandlas hjärtrusningen med högre energi (kardioversion och defibrilllering).
Målet med ICD behandlingen är att kunna leva ett så normalt liv som möjligt trots att hjärtat har en tendens till allvarliga hjärtrusningar. Högenergi behandlingar från ICD:n upplevs ofta som obehagliga men tryggheten i att kunna få en omedelbar behandling mot hjärtrusning överväger oftast vid dessa sjukdomstillstånd.