Succé när Kungliga Baletten framförde Nötknäpparen för unga och gamla

Nyhet 2024-01-25

Hej Tant Grön aka Nadja Sellrup,

hur kändes det att uppträda i sjukhusets stora entré?

– Det var mer magiskt än vi kunnat föreställa oss när vi klev ut i den stora foajén, med barn, föräldrar, besökare och personal från golv till tak. Man blev rörd. Det var en sådan närvaro i rummet.

Har ni dansat på sjukhus tidigare?

– Nej, det är första gången, men något som stått på min bucket list länge. I våras när jag hörde att Nötknäpparen skulle komma tillbaka till Operan i jul efter en längre paus så pratade jag med koreografen Per Isberg och undrade om vi inte skulle hitta på något nu när vi har chansen. Jag fick med mig alla mina kollegor in i projektet. De sa ”Ja, det här måste vi göra!” Jag bad även pensionerade kollegor att kliva in och göra saker. Det blev ett kul generationsmöte.

Hur gick det att dansa i och kring en stor trappa?

– Vi har varit här och rekat lite innan, en gång i våras och en gång på höstkanten. Och så dagen innan föreställningen. Dans är inte den lättaste konstformen, framför allt inte balett, att göra lite här och var, så vi har till exempel valt att inte använda tåskor efter som det är stengolv i foajén. Vanligtvis är alla tjejerna på tå. Vi har anpassat oss efter utrymmet. Uppe på avdelningarna blev det mycket improvisation.

Vad vill ni att dansen ska ge publiken?

– Här finns unga och gamla som är sjuka och mår dåligt. Dans och rörelse kan hjälpa en att bli av med känslor, få känslor och uttrycka känslor som inte alltid kan sättas ord på om man mår dåligt, är arg eller ledsen. Det är också väldigt fint att få ge anhöriga det här. Det är läkande för dem också. Jag tycker att det ligger i Kungliga balettens uppdrag att vi ska nå ut även till de människor som inte kan komma till oss på Operan.

Hur var det att dansa inne på barnavdelningarna?

– Det var jättefint. Vi fick ett otroligt mottagande av både föräldrar och personal. Jag är själv mamma och när man ser barn i olika skeden på ett sjukhus … man blir väldigt berörd. Men vi i ensemblen sa innan att om vi stannar i karaktär, jobbar i karaktär och hjälper varandra så klarar vi det här. Jag tror att alla kände en väldig stolthet efteråt.

Kommer ni tillbaka?

– Ja, det hoppas vi! Det här var ett lyckat pilotprojekt. Nu ska vi få det att rulla vidare och bli ett årligt inslag. Jag skulle önska att vi fick komma till alla sjukhus i Stockholmsområdet.

Text och foto: Nneka Magnusson Amu