En pionjär inom cancerbemötande: ”Hade hon varit läkare hade hon minst fått en sal uppkallad efter sig”

Nyhet 2023-12-28

”Margareta har gjort en fantastisk insats för Karolinskas patienter.”
”Hade hon varit läkare hade hon minst fått en sal uppkallad efter sig”.

Lovorden är många när Margareta Hedströms namn kommer på tal. Det är den 15 december och hon håller en avskedsföreläsning för kollegorna på Tema Cancer på Karolinska Universitetssjukhuset.
Den välskräddade svarta kostymen och ett snyggt designat guldhjärta runt halsen vittnar om ett stort modeintresse, något som också det lyfts i hyllningarna.

– England var mitt hem i fyra år innan jag kom till Karolinska som tjugotreåring. Min syster bodde där med sin man och de hade en expanderande klädkejda som jag hjälpte till med, säger Margareta Hedström.

Väl hemma i Sverige igen hade du-reformen slagit igenom med full kraft och hon minns sitt första möte med läkaren Jerzy Einhorn, då stridbar chef för Radiumhemmet.

– ”Du kan säga Jerzy”, sa han bestämt när jag titulerade honom, och då blev jag lite förnärmad.

Från vårdbiträde till psykoterapeut

Första arbetet på Karolinska var som vårdbiträde i cancervården. Ganska snabbt kände Margareta Hedström att hon ville lära sig mer om det medicinska, erövra ”språket” på sjukhuset. Hon började läsa till sjuksköterska och sedan till specialistsjuksköterska i onkologi.

– När jag ägnat nästan tjugofem år åt att ge behandlingar, inklusive strålning, började jag intressera mig mer för det psykologiska. Hur var egentligen med måendet för patienten?

Hon arbetade parallellt på cancerupplysningen och tog emot massor av samtal från patienter, närstående och oroliga människor.

– Min känsla var att det inte räckte att bara vara medicinskt kunnig, säger Margareta Hedström.

Nästa steg blev därför att utbilda sig till psykoterapeut. Hon fick själv leta upp lämpliga utbildningar – psykosocialt arbetssätt, psykodynamisk utveckling, handledarutbildning – och söka pengar ur fonder för att finansiera dem.

– Det som varit kul är att man kunnat ta så många egna initiativ på Karolinska, att allt inte varit skräddarsytt från början. Jag har själv gjort allt detta, med mycket stöd från chefer.

Fler behandlingar nu

En av Margareta Hedströms största lärdomar efter alla år i cancervården är att människor är sina relationer.

– Det hjälper att bli sedd när man har det jobbigt. Kan vi i sjukvården vara humanistiska och tänka utifrån våra patienters och närståendes perspektiv blir vården ännu bättre.

En hel del sorgliga minnen kommer upp till ytan när hon tittar tillbaka. Men även många glädjeämnen.

– De flesta blir friska, det får vi inte glömma. Och det finns så många fler behandlingar nu. När jag först kom hit var cancerpatienterna drabbade av svåra biverkningar, framför allt illamående. Det finns det bra mediciner för i dag.

Hur hanterar man de tyngre delarna av arbetet?

– Vi har mycket handledning, även kollegial, och det är väldigt bra. När man som jag arbetat länge får man ett visst skydd. Man vänjer sig. Men man kan få tårar i ögonen, beröras, och det är inget fel. Men man vill helst inte bryta ihop, då är man inte till någon hjälp.

Det har blivit en del av min identitet att arbeta så här nära andra människor

Sjukhus med många möjligheter

Bäst av allt har varit den ständiga påfyllningen av kunskap. Och livserfarenheten. Margareta Hedström har blivit mognare. Och tryggare.

– Jag har vågat stå där, mitt i, varit som en container för andra. Jag tycker om människor och då blir det så att jag blir nyfiken på dem och öppen. Närhet och att dela med andra är det jag tror vi behöver när vi har svårigheter. Man kanske inte behöver säga så mycket, men man visar att man klarar det.

Jo, tankarna på forskning har funnits där. Å andra sidan tror hon att de utvecklingsprojekt hon varit involverad i kommit många fler patienter till godo.

– Viss forskning gör tyvärr inte det. Jag är nöjd med mitt yrkesliv. Jag har känt mig väldigt glad varje dag. Karolinska är stort och ger många möjligheter. Jag har alltid uppmuntrats till att utvecklas. Jag hoppas att andra som sitter med idéer också ska tänka att ”det där kan jag verkställa”.

Text och foto: Nneka Magnusson Amu