”Kvinnors liv sätts på undantag”

Nyhet 2023-02-08

Budskapet i Socialstyrelsens rapport om stöd, vård och behandling vid klimakteriebesvär i primärvården och i den gynekologiska specialistvården är tydligt: Kvinnor blir inte tagna på allvar och hänvisas mellan olika instanser utan att få den hjälp de har rätt till. De regionala skillnaderna är visserligen stora, men den övergripande slutsatsen är att vården i stort behöver mer kunskap, samarbete och rutiner för hur kvinnor ska få adekvat hjälp för sina besvär.

– Två saker ser jag som väldigt viktiga här. Att säkerställa att riktlinjer uppdateras i takt med utvecklingen och att vi har bättre system så kompetensutvecklingen kan göras smidigare och snabbare. Det kommer många nya program och vi som arbetar i vården måste kunna hålla oss à jour då utvecklingen sker löpande, säger Heidi Stensmyren, temachef för Kvinnohälsa och Hälsoprofessioner på Karolinska Universitetssjukhuset.

Tillsammans med Helena Graflund och Lydia Graflund från Gynpodden, Annika Strandhäll, ordförande för S-kvinnor och Cecilia Elving ordförande för Liberala Kvinnor diskuterade hon kvinnosjukvård med fokus på tillgänglighet på ett seminarium i Riksdagen.

– I stora delar av landet finns ingen annan öppenvårdsgynekologi än gynmottagningen på sjukhuset. Där har de fullt upp med cellförändringar som kan bli cancer, operationer som inte kan anstå och att förlösa barn. Det är ingen som hinner med besvär som pms, förlossningsskador, klimakteriet och endometrios på sjukhuset. Det behöver finnas öppenvårdsgynekologi överallt som tar hand om kvinnor, säger Helena Graflund, specialist inom gynekologi och förlossningsvård, och fortsätter:

– Det är fler som får hjälp när de kommer till en gynekolog än till en vårdcentral. Allmänläkaren känner ofta inte till symptomen för klimakteriet utan tror i stället att det rör sig om utmattning eller depression och skickar kvinnorna till sömnkliniker.

Undviker att söka vård

Cecilia Elving menar att man kan förvänta sig att även allmänläkare är väl insatta och pålästa i dessa frågor:

– Kvinnor i klimakteriet är en jättestor del av befolkningen, men få vill jobba med det här. Det är alldeles för underforskat. Här behövs en bred kunskap hos alla läkare, de får faktiskt läsa på, men även specialistkunskaper.

En del av problematiken kan härledas bakåt i tiden, tror Heidi Stensmyren. 

– Debatten kring hormonbehandlingar som potentiellt farliga och cancerframkallande hänger kvar än i dag – så till den grad att många kvinnor undviker att söka vård. Tröskeln är fortfarande hög, även för en del läkare. Hälso- och sjukvården måste bli mer proaktiv här och forskare vid Karolinska Universitetssjukhuset genomför nu en studie som förhoppningsvis kan klargöra frågan om allvarliga risker med hormonbehandlingar, säger hon.

Rätt vård, på rätt tid och rätt plats – då uppstår en effektiv vårdkedja, poängterar Annika Strandhäll, och lyfter samtidigt frågan om ojämställdhet, som hon ser som ett viktigt underliggande problem. Hon exemplifierar med urininkontinens, ett av våra största folkhälsoproblem. Tio procent av alla vuxna kvinnor beräknas lida av urininkontinens, fler med stigande ålder. Det är tre gånger så vanligt hos kvinnor som hos män. Ändå är det ett underbehandlat och ofta dolt problem.

– Hur hade debatten sett ut om det funnits lika många svenska män med urininkontinens? Vi behöver tvinga upp de här sakerna på dagordningen. Vi har ett stort jobb att göra tillsammans.

Lydia Granlund instämmer:

– Kvinnors liv sätts på undantag. Det man inte vet om finns inte. Här behöver alla hjälpas åt att sprida information och kunskap, säger hon.

Lider i det tysta

Ytterligare ett eftersatt område inom kvinnohälsa är endometrios, en sjukdom som trots att den är mycket vanlig är ganska okänd. De drabbade – uppskattningsvis 200 000 kvinnor i Sverige – får inte sällan vänta länge på en diagnos.

– Det har tagit lång tid att ge den här gruppen ett erkännande. Först 2016 fick vi ett nationellt program för endometrios. Här har vi haft bra hjälp av de kvinnor som vågat träda fram och dela sin historia och visat att man inte är ensam om det här, säger Heidi Stensmyren.

Men sjukdomen är fortfarande skambelagd och många kvinnor misstänks lida i det tysta med en kraftigt försämrad livskvalitet.

– Det finns en stor grupp, i många fall tonårstjejer, som ganska enkelt skulle kunna få en snabb behandling men som går i månader eller år innan de får det, säger Heidi Stensmyren och nämner att det i dag bara finns tre centra i Sverige som opererar på avancerad nivå.

Krävs ökad digitalisering

Hon efterlyser en bättre infrastruktur i hälso- och sjukvården, med förbättrat samarbete och delning av data mellan vårdgivare, och även en ökad digitalisering så att kvinnor enklare kan få tillgång till stöd.

– Fortfarande i dag innebär många moment väldigt mycket manuell handpåläggning och manuell hantering. Om vi var mer hopknutna skulle vi kunna samla in information från hela landet och vårdgivarna i öppenvården skulle enkelt kunna skicka över information till sjukhuset så att vi kan göra delar av diagnostiken innan de kommer fysiskt till oss.

Heidi Stensmyren utvecklar:

– Den digitala resan och distansmonitoreringen går i andra länder många gånger snabbare än här eftersom de inte har vår tillgänglighet. Vi har tillgänglighet, även om den inte är tillräcklig. Det innebär att vi inte är hänvisade till att använda distansmonitorering med resultatet att vi hankar oss fram med långa väntetider eller inget erbjudande i delar av landet. Vad vi försöker nu är att slussa patienter som varit hos oss så att de senare kan ha ett digitalt möte med en annan vårdgivare. Kanske i ett annat län eller region i landet. Vi behöver kunna erbjuda vård till många med den arbetskraft som står till buds på arbetsmarknaden, för det är ju den som vi har att röra oss med.