På besök hos ledningsgruppen för kranskärlssjukdom

Nyhet 2017-11-03

Patientflödeschef Linda Garcia Mellbin anser att det är det interprofessionella arbetet som är fördelen med den nya organisationen.

– Att organisera sig i patientflöden är en möjlighet att förbättra vården för patienterna och se till att den samordnas. Men samtidigt behöver specialiteterna sin gemenskap. Det här är fortfarande väldigt nytt och hur vi ska arbeta växer fram allt eftersom, säger hon.

Just den här dagen har Linda Garcia Mellbin samlat kardiolog, kranskärlssjuksköterska, narkosläkare, akutläkare, klinisk fysiolog som representerar Bild och Funktion, läkare från Karolinska Universitetslaboratoriet (KUL), fysioterapeut, omvårdnadschefer, FoU-representant, kvalitetssamordnare och patientrepresentant till patientflödesledningsgruppens möte. Själv sitter hon i Solna med halva gruppen och kollegerna i Huddinge är med via videolänk.

Utbildningsuppdrag och kvalitetsindex

Det är många frågor på dagordningen. De flesta härstammar från en lista på 160 förbättringspunkter som patientflödesledningsgruppen har identifierat.

Dit hör utbildningsuppdraget. För att kunna bedriva grundutbildning för läkare behöver patientunderlaget ha en viss bredd. Samtidigt ska vården vara högspecialiserad. Hur ska det gå ihop? Några i ledningsgruppen har skrivit till en rad instanser för att få klarhet och informerar de övriga om arbetet.

Nästa fråga på dagordningen är kvalitetsindex i Swedeheart. Linda Garcia Mellbin plockar upp tabellerna på storskärm.

Det som mäts i kvalitetsregistret Swedeheart utgör också en stor del av informationen i de digitala styrkorten. Det är via styrkorten som vården för kranskärlspatienterna ska utvecklas.

– Media rapporterade nyligen var hjärtsjukvården är bäst och sämst i Sverige och hade tydligen tittat på online-siffrorna, så det är viktigt att vi registrerar löpande, säger Linda Garcia Mellbin.

Ledningsgruppen studerar tabellerna. Deltagarna på mötet fokuserar på en parameter i taget för att hitta skillnaderna och diskutera vad de kan bero på. Varför får inte alla patienter behandling med ACE-hämmare vid högt blodtryck och varför uppnås inte blodfettsmålen efter hjärtinfarkt? Linda Garcia Mellbin ska titta närmare på det. Varför får färre patienter ballongvidgning (PCI) i Huddinge vid hjärtinfarkt? Där kan en trolig förklaring vara att jourverksamheten inte kommit igång än i Huddinge när det här mötet äger rum, i slutet av september. Varför har färre patienter ett fysiskt träningsprogram i Huddinge efter hjärtinfarkt? Ledningsgruppen pratar om att det är svårt att jämföra resultaten mellan de två enheterna. För det första kan själva tolkningen av vad som är ett fysiskt träningsprogram vara spretig vilket i sin tur påverkar registreringen. För det andra är det inte samma typ av träningsupplägg som erbjuds. I Huddinge är det gruppträning som gäller och i Solna får patienterna individuell träning. För det tredje kan socioekonomiska skillnader spela roll. Någon lyfter frågan om det finns resurser att försöka fånga upp patienter i Huddinge som kanske inte anser att de har råd eller tid att delta i fysiska träningsprogram?

– Fysisk aktivitet anser jag med bestämdhet att vi ska prioritera. Det finns starka bevis för att det leder till minskad dödlighet och minskad sjukhusinläggning för patienter med kranskärlsjukdom och det är jätteviktigt att vi kan erbjuda samma vård till alla, säger Linda Garcia Mellbin som tar med sig frågan vidare till budgetarbetet.

Patientrepresentant närvarande

Just fysisk aktivitet var den största livsstilsförändring patientföreträdare Josiane Mattisson från Hjärt- och lungföreningen gjorde när hon drabbades av hjärtinfarkt för sex år sedan.

– Jag jobbade på labbet här på Karolinska då. Jag förstod inte att det var hjärtat men mådde så dåligt att en kollega följde mig till akuten. Väl där gick det snabbt med operation och ballongvidgning.

Hon tycker att det är värdefullt vara en del av patientflödesledningsgruppen. Här kan hon ta upp saker direkt med den specialiserade vården och få viktig information med sig som hon kan föra vidare på möten och i informationsmaterial. Svårigheten kan vara att förstå det medicinska språket.

– Jag hänger inte med på alla förkortningar till exempel. Men jag lär mig, säger hon.

Text och foto: Lisa Thorsén