Karolinskas egen transhjälte står upp för minoriteter

Nyhet 2017-01-16

Det var i somras, under Pride-festivalen, som överläkaren, psykiatern och kliniska sexologen Cecilia Dhejne vid Karolinska Universitetssjukhuset utsågs till årets transhjälte. 

Hon hyllas bland annat för att ha moderniserat vården för personer med könsdysfori, genom sitt arbete på det multidisciplinära centrat för transmedicin inom Anova, Karolinskas mottagning för andrologi, sexualmedicin och transmedicin. En mottagning dit patientströmmen ökar för varje år.

- Cecilia har gjort stor skillnad för oss. På många ställen i landet är folk mer ledsna när de lämnar mottagningen än när de kommer. Men så är det inte i Stockholm, säger transpersonen Alfie Martins som pratar varmt om Anova.

Cecilia Dhejnes intresse för könsdysforifrågor föddes när hon läste sexologi under läkarutbildningen. Som färdig specialist i psykiatri kom hon i kontakt med ett mindre arbetslag på den psykiatriska klinik hon då jobbade på, bestående av en läkare och psykolog som jobbade med könsdysforiska personer. När läkaren slutade ersatte Cecilia honom, men med ett krav:

- Jag ville ha ett team bakom mig, med fler kollegor, psykologer och kurator, för att göra teamet mindre skört och skapa bättre kompetens, säger Cecilia.

Och så blev det. 1999 blev hon chef för en mottagning inom psykiatri i Sydväst, placerad i Huddinge. Tidigt skapades även ett samarbete med övriga kliniker som arbetar med den könsbekräftande vården på Karolinska. Våren 2015 slogs enheten ihop med centrum för Andrologi och sexualmedicin, vilket var födelsen för den framgångsrika kliniken Anova där just multidisciplinärt och tvärprofessionellt arbete stått i fokus sedan dess.

- Tanken med sammanslagningen var att samla bred kompetens runt patienten och skapa ett långsiktigt omhändertagande genom hela utredningen, med fortsatt hormonell behandling, allt för bättre patientnytta, säger Cecilia som genom åren har hjälpt många personer med könsdysfori. Hon har även jobbat för att göra vården mer flexibel och inkluderande för den heterogena grupp som transpersoner utgör. Något som transföreningen FPES nyligen prisade henne för i och med utnämningen till årets transhjälte.

- Att jobba med det här är att jobba i en skärningspunkt. Dels är det kul att jobba multidisciplinärt och tvärprofessionellt. Dels även för att all medicinsk verksamhet påverkas av samhället, av juridik och politik, och där transmedicin kanske påverkas ännu mer, säger hon.

För Cecilia handlar det även om mänskliga rättigheter, om vilket samhälle vi vill leva i.

- Vad får vi för samhälle om folk inte har de könsorgan vi tror att de har när vi tittar på dem? Och måste vi veta det? Det viktiga är att människor mår bra, säger hon.

I sitt jobb har Cecilia mött personer från alla åldrar, yrkesgrupper, samhällsklasser och från vitt skilda länder.

- Allt, från poliser och brandmän till präster, kontorister och städare, säger hon.

Patienter med könsdysfori må vara en liten patientgrupp, men allmängiltig:

- Nästan allt som den gruppen berör är giltigt för alla. Sterilisering av transpersoner rör en liten grupp, men vill vi verkligen bo i ett land där man fortfarande var tvungen att steriliseras år 2012, frågar hon sig och fortsätter:

- Så mycket i samhället är uppbyggt kring kön som man inte tänker på, normerna finns kvar. Och att få fatt i sina egna normer är både utmanande och jättestimulerande, liksom att få vara med och göra skillnad.

Antalet besök på Anova ökar ständigt. 1999 hade enheten 20 remisser per år. I år är den prognostiserade siffran 350 personer. De sista åren har Anova sett en 30-50-procentig ökning per år, vilket skapar köer.

- Det är ett problem eftersom enbart psykiatrin har ett tydligt uppdrag avseende behandling av personer med könsdysfori. Vården är inte dimensionerad för den här kraftiga ökningen, säger Cecilia.

Bemötandet i den övriga vården behöver också lyftas, anser både Cecilia Dhejne och Alfie Martins, ordförande i transföreningen FPES.

- Den här gruppen söker förstås även vård för vanliga åkommor, saknas kunskapen och kompetensen om gruppen så uppstår bemötandebekymmer. Det kanske finns ett behov av att diskutera könsfrågan, men läkarna behöver kanske inte tjata om det i varenda journalanteckning. Personerna upplever att de exotifieras, och det tycks som om professionaliteten ibland försvinner, säger Cecilia.

Hon tipsar om att fråga patienten vilket pronomen hen vill ha, och be om ursäkt om det skulle bli fel.

- Självklart ska vi alltid respektera patienten, använda folkvett och sunt förnuft.

En undersökning som Folkhälsomyndigheten gjorde förra året visade att många intervjuade i möten med vården känner sig som levande undervisningsmaterial, uppslagsverk eller "apor i bur", något de beskriver som påfrestande.

- Det här är en extra utsatt grupp, där många har varit utsatta hela livet. Det finns mycket kvar i bemötandet hos vården. Landstinget HBT-policy är en bra början, men det behövs mer kunskap om den här gruppen, säger Cecilia Dhejne.

Text och bild: Carin Tellström