Stamcellstransplantation (allogen)

Allogen stamcellstransplantation är en effektiv behandling för både vuxna och barn, mot bland annat olika former av blodcancer och immunbristsjukdomar. På den här sidan hittar du information om hur denna behandling går till och om vilka sjukdomar som kan behandlas med stamcellstransplantation.

Allogen stamcellstransplantation (kallas också benmärgstransplantation) kan användas till att behandla olika former av blodcancer, som akut eller kronisk leukemi, lymfom, myelodysplastiskt syndrom och myelofibros. Patienter med immunbristsjukdomar, blodbristsjukdomar, och medfödda ämnesomsättningssjukdomar kan också genomgå behandling med allogen stamcellstransplantation. Patienterna som genomgår denna behandling är allt från några veckor gamla till i 70-årsålden. Allogen stamcellstransplantation går ut på att ersätta en sjuk benmärg med en frisk från en besläktad eller obesläktad donator. I benmärgen produceras våra blodceller som bildar immunförsvaret och transporterar syre runt i kroppen. Detta gör att blodcellerna och immunförsvaret hos patienten byts ut mot donatorns vid en stamcellstransplantation.

På Karolinska Universitetssjukhuset så genomförs den här typen av behandling på Centrum för Allogen Stamcellstransplantation (CAST M72-74) på Karolinska Huddinge. Patienterna tas om hand inför och efter transplantationen på CAST så sköts patienterna på Hematologiskt centrum ( Hematologmottagningen och dagvården R51-53 Huddinge) eller Barnkliniken ( Barnhematologmottagningen Huddinge ). Stamcellstransplantaten prepareras på Centrum för Aferes och stamcellshantering (CASH). Tillsammans är vi ackrediterade enligt JACIE, vilket är en internationell kvalitetsstandard.

En annan liknande behandling är så kallad autolog stamcellstransplantation. Skillnaden är att här tas stamcellerna från patienten själv innan behandlingen, och ges sedan tillbaka. Detta gör inte på CAST, utan på Hematologiskt centrum, Huddinge (Hematologisk vårdavdelning M71-73 Huddinge ).

Mer information om allogen stamcellstransplantation finns i CASTs informationsbroschyr som kan nås via länken. Den version som finns där nu är från 2012, så vissa namn på personalen stämmer inte längre. Informationen om stamcellstransplantation är däremot korrekt. En ny version kommer snart.

Instruktioner vid undersökning eller behandling

Här kan du som patient eller närstående läsa vad som gäller hos oss inför, under och efter ditt besök. Om nedanstående instruktioner inte stämmer med anvisningar du eventuellt fått/får, kontakta verksamheten.

Om du behöver tolk måste du meddela verksamheten det, i god tid, innan ditt besök.

Läs gärna även om din vård på Karolinska: service på sjukhuset, dina rättigheter som patient och din journal.

Inför undersökning eller behandling

Då stamcellstransplantation är en komplicerad och fysiskt mycket krävande behandling så behövs det göras flera undersökningar innan behandlingen kan påbörjas. Undersökningar som görs inför transplantation här är:

  • Vävnadstypning: Vi tar ett blodprov som visar hur din vävnadstyp (HLA-typ) ser ut. Provet tas för att kunna hitta en likadan vävnadstyp hos någon som kan bli din donator.
  • Tandläkarundersökning: Görs för att se att du inte har några infektioner. Ibland måste tandläkarbehandling ges för att minska risken för problem under transplantation.
  • Lungfunktionsprov. Även kallat spirometri.
  • Hjärt- och lungröntgen.
  • En transplantation kan påverka din framtida förmåga att få barn. Detta bör du och din ansvariga läkare prata om så tidigt som möjligt efter beslutet om att transplantation ska ske.

Undersökningar görs på det sjukhus som har skickat remissen för transplantationen.

Under undersökning eller behandling

En allogen stamcellstransplantation genomförs i flera steg. Först får patienten en förbehandling som möjliggör att nya stamceller från donatorn kan få fäste i kroppen. Sedan skördas stamceller från donatorn och ges till en patient som ett dropp.

Stamcellerna kan skördas från donatorn på flera olika sätt. Benmärg, som innehåller mycket blodstamceller, kan tas direkt från donatorns höftkam. Stamceller kan också skördas direkt ur ett blodkärl efter att donatorn fått en medicin som får dem att ta sig från benmärgen till blodbanan. Ett tredje alternativ är att använda stamcellsrikt blod från navelsträngen och moderkakan som samlats in vid en förlossning.

Det första steget, förbehandlingen, kallas också konditionering och är nödvändig för att ta bort de sjuka cellerna i kroppen och det gamla immunförsvaret så att de nya stamcellerna inte stöts bort. (De sjuka cellerna försvinner också tack vare den så kallade anti-leukemi eller anti-tumör-effekten som uppstår vid en stamcellstransplantation.)

Det finns flera olika konditioneringsmetoder, och de kan delas upp i intensiva och reducerade varianter. Konditioneringen innehåller antingen en kombination av cytostatika och strålbehandling eller bara cytostatika. Exakt vilken metod som väljs beror på ålder, hur patienten mår, och på vilken sjukdom som ska behandlas med transplantationen.

Förbehandling kan ge biverkningar av olika slag. De flesta mår illa under konditioneringen, både av cytostatika och av strålning. Yrsel och svårigheter att äta är också ganska vanligt. Torrhet i munnen kan förekomma efter strålning och kan kvarstå i flera månader efter transplantationen. Biverkningarna behandlas med läkemedel mot illamående och andra stödbehandlingar.

Efter att förbehandlingen är klar så transplanteras stamceller från donatorn som ett dropp. Precis efter transplantationen mår de flesta patienterna relativt bra. Sedan brukar de vita blodkropparna sjunka till noll, och då får de flesta patienter ont i svalget och svårt att äta. Då behöver de få näring via sond eller dropp.

Eftersom immunförsvaret är väldigt nedsatt efter transplantation så sätts medicin in för att förebygga infektioner Det är trots det vanligt med feber, och många behöver behandlas med intravenöst antibiotika som har effekt mot många bakterietyper.

Många patienter tappar håret inom 1-2 veckor efter transplantationen. Håret kommer sedan oftast tillbaka igen efter ungefär tre månader. Under tiden använder många patienter peruk. Utprovning bör ske tidigt, gärna redan vid beslutet om transplantation.

Ibland påverkas urinblåsans slemhinna av behandlingen. Detta märks genom att urinen blir blodtillblandad, och patienten behöver kissa ofta. Det kan vara smärtsamt, men brukar gå över efter en tid. Illamående och diarréer är andra relativt vanliga besvär efter transplantationen.

Det tar 2-4 veckor innan transplantatet slår an, det vill säga de nya stamcellerna börjar producera blodkroppar. Fram tills anslaget är immunförsvaret väldigt nedsatt, och patienten är isolerad. Det betyder att det finns begränsningar i vilka patienten får träffa, och var de får vara. Det viktigaste under isoleringen är att undvika att träffa sjuka människor, och att inte äta saker som kan orsaka infektioner.

När transplantatet har kommit igång och producerar blodkroppar så kan patienten få gå hem från sjukhuset. Då är infektionsrisken mindre än under isoleringen, och reglerna blir mindre strikta vad det gäller vilka en får träffa och vad en får äta. Men immunförsvaret fortsätter att vara nedsatt i flera månader efter transplantationen. Det är fortfarande viktigt att undvika att bli smittad med virus, och att undvika att bli utsatt för svampsporerna som finns i bland annat jord.

Efter undersökning eller behandling

Efter utskrivningen behövs det täta återbesök för att tidigt upptäcka komplikationer som kan uppstå. Viktiga komplikationer att upptäcka tidigt är t ex:

Transplantat-kontra-värdreaktion. Detta innebär att det transplanterade immunförsvaret går till attack mot patientens kropp. Det vanligaste är att tarmen, magsäcken, huden och levern drabbas. Det är viktigt att behandla transplantat-kontra-värdreaktioner så snabbt som möjligt, eftersom det ökar chansen att snabbt få det att gå över. Nästan alla nytransplanterade äter mediciner som skyddar mot transplantat-kontra-värdreaktioner. Tyvärr ökar sådana mediciner risken för infektioner eftersom de bromsar immunförsvaret.
Infektioner. Nytransplanterade patienter är mycket känsliga för många olika infektioner, som influensa, förkylningar, magsjuka mm. De kan även bli sjuka av saker som andra inte blir sjuka av, som t ex mögelsvampsporer.

Detta gör att patienten behöver träffa läkare och sjuksköterskor, och lämna prover, ofta. I början behövs återbesök varje vecka, sedan glesas besöken ut efter hand.