Det finns ingen känd metod att medicinskt stoppa eller bromsa Parkinson.
Basen för parkinsonbehandling är fortfarande levodopa (L-dopa) som introducerades för cirka 30 år sedan med utgångspunkt från djurförsök gjorda av nobelpristagaren, professor Arvid Carlsson.
L-dopa är en aminosyra som omvandlas till dopamin i hjärnan och i viss mån kompenserar den brist på dopamin som orsakats genom att dopamin-nervencellerna skadats.
Idag behandlas sjukdomen även med så kallad dopaminhärmare. Det finns flera olika sorter med något olika egenskaper. En dopaminhärmare ges ofta som tillägg till behandlingen med L-dopa. Det finns också tilläggsmediciner som hämmar nedbrytande enzymer och därigenom ökar effekten av L-dopa. I takt med sjukdomsutvecklingen minskar tyvärr verkningstiden och effekten av L-dopa. Detta bidrar till den så kallade fluktuationsproblematiken som drabbar de flesta parkinsonpatienter efter de första »goda åren« med jämn och bra effekt av L-dopa. Situationen blir då instabil med »dosglapp« där varje dos inte räcker fram till nästa.
Många personer med PS drabbas av ON-OFF-problemet med omväxlande för liten effekt av L-dopa med ökade parkinsonsymptom eller för mycket effekt med biverkningar i form av ofrivilliga rörelser och hallucinationer.
I sena stadier av sjukdomen, särskilt hos äldre, blir biverkningspro-blemen ofta dominerande. I den palliativa (stödjande) fasen kan man inte längre hoppas på några större förbättringar av motorisk funktionsförmåga med farmakologiska finjusteringar. Ofta är det nödvändigt att dra ner på medicineringen på grund av psykiska biverkningar, till exempel hallucinationer. Strategin är att först sätta ut de minst verkningsfulla preparaten. Som nästa steg måste man eventuellt också reducera dosen av L-dopa.
Parkinsonteam
Den komplicerade parkinsonbehandlingen, särskilt i senare stadier där man ofta måste kombinera tre eller flera preparat, blir allt mer en fråga för specialister. Vid större neurologenheter arbetar man ofta numera i »parkinsonteam« med neurolog, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator, logoped och dietist.
Man försöker anpassa behandlingen efter individen med hänsyn till exempelvis symptombild och ålder. När den medicinska behandlingen sviktar, särskilt hos yngre patienter, kan man också tillgripa neurokirurgisk behandling.