I Sverige är risken att ett nyfött barn har eller får en allvarlig skada omkring 2 procent. Till allvarlig skada räknas svår missbildning, allvarlig sjukdom, grav utvecklingsförsening som upptäcks under det första levnadsåret samt om barnet är dödfött. Det betyder att 98 procent av alla graviditeter slutar med att ett friskt barn föds.
Av de skador som visar sig tidigt är en stor andel helt eller delvis genetiskt betingade, även om det skadade barnet oftast är det första och enda fallet av just denna sjukdom i släkten.
Under graviditeten kan det ibland uppkomma en misstanke att det väntade barnet har en allvarlig skada. Det finns då olika sätt att ta reda på om fostret är skadat eller ej. Dessa fosterundersökningar är olika beroende på vilken skada eller sjukdom man misstänker eller fostret har hög risk för. Alla fosterundersökningar är riktade och kan bara ge svar på en begränsad fråga. Fosterdiagnostik är med andra ord inte en hälsoundersökning av fostret utan en specialundersökning som utförs av speciella skäl.
Kontakta mödravården så tidigt som möjligt
Syftet med fosterdiagnostik är att ta reda på om fostret har en allvarlig skada. Om så är fallet finns tyvärr sällan några möjligheter att framgångsrikt bota skadan. Därför väljer flertalet att genomgå en abort om fostret visar sig ha en allvarlig skada. Fosterdiagnostik som syftar till att fastställa sådana skador måste därför genomföras under graviditetens första del. Om man överväger fosterdiagnostik är det därför viktigt att så tidigt som möjligt kontakta mödravårdscentralen och diskutera detta så att inte provtagningen fördröjs i onödan
I de flesta fall görs fosterdiagnostik när risken för fostret är förhöjd, men risken för allvarlig skada som kan upptäckas med undersökningen är sällan över 25 procent och i regel mycket lägre. Därför innebär fosterundersökningar i de flesta fall att föräldrarna får besked att man uteslutit en skada och att deras oro kan minska.
Fosterdiagnostik är frivillig
Det är också viktigt att påpeka att fosterdiagnostik är frivillig i alla dess skeden. Ingen genomgår en fosterdiagnostik mot sin vilja och om undersökningen visar att fostret har en allvarlig sjukdom är det alltid föräldrarna som avgör hur de vill göra när de vet detta. Alla par har olika erfarenheter och syn på dessa svåra frågor. Sjukvårdens uppgift är att informera om skadans natur och vilka olika möjligheter som står till buds. Därefter fattar föräldrarna själva det beslut som är det rätta för just dem.
Utvecklingen inom fosterdiagnostik styrs i stor utsträckning av om det finns en rimlig behandling att erbjuda efter födelsen. Vid de tillfällen när behandling är tillgänglig finns det i de flesta fall heller ingen anledning att erbjuda fosterdiagnostik.