Skriv ut Kommentera

Behandling med testosteron

Om man bedömer att det är indicerat med testosteronbehandling eller vill utvärdera värdet av terapi finns tre alternativ att välja mellan.

Tre alternativa testosteronbehandlingar:

  • Injektionsbehandling med testosteron-enanthat. Doseringen av injektionsbehandling bör vara 200 – 250 mg i minst 2-3 veckor för att uppnå adekvat substitution.

  • Transdermalterapi med testosteron i ett depotplåster. Med depotplåster är normaldosering 5 mg/24 timmar.

  • Testosteron-undecanoat, peroral behandling. Detta preparat har en låg biotillgänglighet och det är svårt att erhålla ordentlig substitution. Man bör fördela dygnsdosen på tre dostillfällen och ofta behövs 4-6 kapslar per dygn vilket motsvarar 160 –240 mg/dygn.
Skillnader mellan de olika behandlingarna:
  • Intramuskulära injektioner ger maximala blodnivåer cirka ett dygn efter injektion och därefter faller nivåerna och når subnormala nivåer efter cirka två veckor. Injektionsbehandling ger också suprafysiologiska nivåer av östrogen under större delen av doseringintervallet.

    Injektionsbehandling ger hos 25% en överdriven bildning av röda blodkroppar (EVF stiger >53%). Detta är mer uttalat hos män med cirkulations- och lungsjukdomar och hos äldre män. HB värden och EVF bör kontrolleras efter 3-6 månaders behandling och därefter vid årliga kotroller.
  • Plåsterbehandling/transdermalterapi ger blodnivåer och metabolitnivåer som hos friska, normala män.

  • Peroralbehandling ger kortlivade peak-nivåer i blodet. Om man mäter slumpmässigt hos män med sådan behandling ligger ofta nivåerna lägre än tidigare uppmätt basalvärde. Detta beror på hämning av den endogena, kvarstående testosteronbildningen. Testosteron-undecanoat genomgår en oproportionerlig konvertering till dyhydrotestosteron (DHT), vilket ger cirka 5 gånger högre DHT nivåer än normalt.
Metaboliseringsmönstret
Metaboliseringsmönstret skiljer sig också mellan de olika behandlingsformerna. Testosteron genomgår till en del konvertering till dyhydrotestosteron (DHT) och östradiol, två viktiga och aktiva metaboliter. Östrogen är särskilt viktigt för benmineralisering och DHT har som främsta målorgan hud och protatakörtel.

Biverkningar av testosteronbehandling är ovanligt, vissa kontroller behöver dock göras. Skillnader i metabolitmönster kan ha betydelse i vissa situationer, de höga östrogennivåerna kan till exempel orsaka gynekomasti, förstorade bröstkörtlar. Dessutom har DHT inte samma positiva effekter metabolt som testosteron, vilket visats på män med typ II diabetes.

Ingen ökad risk för prostatacancer
Risken för prostatahyperplaci och prostatacancer syns inte ökad hos män med substitutionsbehandling jämfört med män som har normala endogena testosteronnivåer. Prostata bör monitoreras på samma sätt som hos normala män i aktuell ålderskategori.

Uppdaterad
2011-02-06
Informationsansvarig
Andrologiskt Centrum

Kontaktperson

Läs mer

Läs mer om mannens normala åldrande här.