Vid utredning av såväl akut som mer kronisk sarkoidos tas blodprover för att utesluta exponering för exempelvis mögel.
Dessutom tas blodprov för analys av njurfunktion, leverfunktion och för att bedöma blodstatus. Dessutom mäts ett specifikt enzym (angiotensinkonvertas, ACE), som ofta är förhöjt vid den mer kroniska formen av sjukdomen. Vidare samlas urin för att mäta kalkutsöndringen. Dessutom utförs tuberkulintest i huden för differentialdiagnostik mot tuberkulos. Lungfunktionen mäts med andningstester och ett vilo-EKG tas.
Vid utredningen görs också bronkoskopi (som regel under lokalbedövning och efter att lugnande medel givits) för att dels ta prover ifrån bronkslemhinnan och eventuellt även från lungvävnaden. Vid bronkoskopin tillvaratas sekret från de djupa luftvägarna för att bestämma om tuberkelbaciller, andra bakterier eller svamp finns där. Dessutom genomförs som regel ett så kallat bronkoalveolärt lavage, vilket innebär att celler sköljs upp från de djupaste luftvägarna, för att bedöma hur aktiv den inflammatoriska processen är där. Fynden kan kraftigt stärka sarkoidosmisstanken. Under bronkskopin kan även prov tas med tunn nål från eventuellt förstorade lymfkörtlar belägna utanför luftrören. Ibland väljer man att ta sådana nålbiopsier genom att ett fiberoptiskt instrument istället förs ned i matstrupen.
I enstaka fall med avancerad sjukdomsbild görs ibland efter datortomografi (skiktröntgen), så kallad titthålskirurgi, för att tillvarata lite större lungbitar för mikroskopisk analys. Detta är dock en ovanlig utredningsgång. Möjlighet finns också att under narkos via ett litet snitt i huden långt ner på halsen ta prover från lymfkörtlar belägna mellan lungorna (mediastinoskopi).
Vid sarkoidos kan förändringar föreligga i huden eller i ytliga lymfkörtlar och prov kan då tas från dessa för mikroskopisk analys för att säkerställa diagnosen. Grundprincipen är att prov tas från det ställe som orsakar minst besvär för patienten.