Laktosintolerans hos vuxna
Laktosintolerans beror på brist på enzymet laktas, beläget på ytan av tunntarmscellerna, och innebär att laktos (mjölksocker) inte kan brytas ner till de mindre beståndsdelar som normalt transporteras in i cellerna. Laktosen fortsätter därför ner till tjocktarmen och ger då besvär i form av diarréer och gasbildning.
Förekomst
Alla individer, utom de extremt få med medfödd avsaknad av enzymet, föds med tillräcklig mängd laktas för att ta hand om modersmjölkens laktos. Hos de flesta folkslag tillbakabildas sedan enzymet med början vid 2–5 års ålder, och majoriteten av världens vuxna befolkning har därför nedsatt tolerans mot laktos i kosten.
Sådan, så kallad primär laktosintolerans, är alltså globalt sett en normal företeelse. Skandinaverna hör till de folkgrupper som har lägst förekomst av primär laktosintolerans i världen, cirka 2 procent av befolkningen. Hos de flesta invandrargrupper är förekomsten avsevärt högre. Redan hos finländare är den närmare 20 procent.
En sekundär form av laktasbrist förekommer vid sjukdomar som medför utbredd skada på tunntarmsslemhinnan, såsom celiaki (glutenintolerans), samt ibland övergående efter en tarminfektion.
Symptom
Besvären vid laktosintolerans beror på att den icke absorberade laktosen för det första verkar osmotiskt, det vill säga binder vatten, på sin väg ner genom tarmen och därför ger upphov till vattnig diarré. För det andra utgör laktosen ”mat” för tjocktarmens normala bakterieflora. Den omvandlas då bland annat till gaser såsom koldioxid och vätgas som leder till uppblåsthet, bubbel, körningar och ibland knipsmärtor samt till ökat antal gasavgångar.
Endast ungefär hälften av laktosintoleranta personer har själva noterat ett samband mellan symptom och intag av mjölkprodukter.
Uppdaterad
2011-02-06
Informationsansvarig
Dietistverksamheten