Det var först i slutet på 1970-talet som resultaten förbättrades så mycket att levertransplantation växte till en allmänt accepterad klinisk behandlingsmetod. I Sverige genomfördes den första i november 1984 vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.
Sedan starten 1984 har vi utfört över 1000 levertransplantationer på barn och vuxna. Den vanligaste orsaken är kronisk leversjukdom där den medicinska behandlingen inte längre räcker till, och där patienten riskerar att avlida inom en snar framtid.
Utöver detta utförs även levertransplantation vid akut leversvikt utlöst av exempelvis mediciner eller virus, samt vid olika ämnesomsättningsrubbningar och gendefekter. Slutligen kan levertransplantation vara ett alternativ vid primär levercancer under förutsättning att tumören inte hunnit sprida sig utanför levern.
Patientens egen sjuka lever måste först opereras ut. Därefter sys den nya levern fast på platsen för den uttagna levern. Vid levertransplantation används i vanligen en hel eller delad lever från en nyligen avliden donator, men i vissa speciella fall kan även en mindre del av en lever från en levande givare användas.
I de absolut flesta fallen tar man levern ifrån en nyligen avliden patient. Man kan antingen använda sig av hela levern, eller en del av denna. Levern kan delas antingen efter det den tagits ut från givaren eller också delas den i givaren med bevarad blodcirkulation.
Under senare år har man även transplanterat lever från levande givare. Fördelarna är att ingreppet kan planeras, och att givaren kan utredas noggrannt innan transplantationen. Den uppenbara nackdelen är att man utsätter en helt frisk människa för ett stort kirurgiskt ingrepp som innebär risk för komplikationer, och i allra värsta fall ett dödsfall. Dödligheten för levande donatorer vid en sådan operation uppskattas till c:a 0,5%.
Partiell levertransplantation innebär att endast en del av den uttagna levern transplanteras. Olika tekniska varianter finns. Vid en reducerad levertransplantation opereras en bit av levern bort, oftast av storleksskäl, och den återstående levern transplanteras in i mottagaren. Denna teknik användes tidigare till barn eftersom en vuxen persons lever inte får plats i barnets bukhåla. Nuförtiden används oftare så kallad split-teknik, då levern delas så att båda delarna kan användas till två olika patienter.
Vid en del akuta leversviktillstånd, där den egna levern bedöms ha möjlighet att återhämta sig, kan en del av levern från en givare transplanteras utan att den egna levern tas bort. Syftet är här att ge patientens egen lever den tid som behövs för att återhämta sig. När detta skett kan levertransplantatet avlägsnas.
Vid transplantation av patienter med den så kallade Skelleftesjukan (FAP), kan den uttagna FAP-levern användas för transplantation till en annan svårt sjuk patient som annars inte skulle ha kunnat bli transplanterad. Denna procedur tillämpades för första gången i Portugal 1995 och kallas domino-lever-transplantation.
Läs mer om forskning på FAP
Levertransplantation innebär ett mycket stort ingrepp hos en redan svårt sjuk patient. Flera olika komplikationer kan inträffa. Det är ganska vanligt att patienten får åtminstone en avstötning, men i de flesta fall lyckas man få denna att vända genom behandling med mera starka immunhämmande läkemedel. Infektioner är inte helt ovanliga. De uppträder vanligen några veckor efter transplantationen och blir mer uttalade om patienten behövt mycket immunhämmande behandling.
1 års- resp 5-årsöverlevnaden är 84% respektive 76% hos patienter med kroniska leversjukdomar. Patienter som genomgått transplantation på grund av levercancer har en sämre prognos, med 44% överlevnad efter 5 år. Resultaten vid levertransplantation av barn är idag jämförbara med transplantation till vuxna.
Tack vare en rad nya landvinningar inom kirurgisk teknik, anestesi/intensivvård, koagulation och tillkomsten av nya immunsuppressiva läkemedel, har resultaten ytterligare förbättrats under åren. För närvarande kan man räkna med att 9 av 10 patienter med kroniska leversjukdomar kan räddas till livet med levertransplantation.
Efter levertransplantationen får det flesta patienter i stort sett ett ett normalt liv. Men de måste ta sin immunhämmande medicinering och gå på regelbundna kontroller. Huvuddelen (70%) av patienterna kan efter transplantationen återgå i arbete. Kvinnor i fertil ålder, som levertransplanterats, kan bli gravida och få barn.