Bristen på organ är idag många gånger den begränsande faktorn för att kunna hjälpa patienter med sviktande organfunktion genom transplantation. Möjligheten att använda organ från djur för transplantation till människa – xenotransplantation – har fascinerat under decennier och stora forskningsinsatser har gjorts för att göra detta möjligt.
I första hand har gris övervägts som givare eftersom den i många avseenden liknar människan fysiologiskt. Användningen av gris anses av de flesta etiskt acceptabelt.
I juni 1990 skedde den första transplantationen i världen av insulinproducerande celler från gris till människa vid Huddinge sjukhus. Totalt transplanterades tio patienter med typ-1-diabetes. De hade tidigare fått njurtransplantat och tog därför immunhämmande läkemedel.
Hos fyra av patienterna uppmättes en viss insulinproduktion under som mest 14 månader. Hos en patient kunde också levande grisceller identifieras i en biopsi tagen tre veckor efter transplantationen. Denna bild är fortfarande unik och det är första gången som grisceller visats kunna överleva och fungera i människokroppen. Avstötningsreaktionen vid transplantation över en artgräns är dock betydligt starkare och mer svårhämmad än vid vanlig transplantation. Det var sannolikt skälet till att griscellerna inte fungerade en längre tid.
Under mitten av 90-talet framkom också betydande farhågor om att man via xenotransplantation skulle överföra virus från gris till människa. Samtidigt väcktes stora förhoppningar kring användningen av stamceller. Dessa faktorer gjorde att betydligt mindre resurser satsades på xenotransplantationsforskningen och aktiviteten var under ett antal år låg. Virusrisken bedöms idag som hanterbar, och intresset är åter växande.