Patienter med insulinberoende diabetes kan efter många få en kronisk skada på sina njurar. Då kan det bli nödvändigt med dialysbehandling eller njurtransplantation. Till sådana patienter kan man i lämpliga fall samtidigt transplantera både njure och bukspottkörtel. Patienterna kan då bli fria både från sin njursvikt och från sin diabetes.
Vid Transplantationskirurgiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge, har det fram till december 2010 utförts 189 transplantationer av bukspottkörtel. Antalet har under senare år minskat, och numera utförs endast cirka 2-3 transplantationer per år. Orsaken är bättre medicinsk behandling av diabetes. Bättre sockerkontroll fördröjer uppkomsten av svåra komplikationer. Fler patienter erbjuds också ö-cellstransplantation.
Eftersom insulinet produceras i bukspottkörteln kan man genom en bukspottkörteltransplantation ge diabetespatienten en normal insulinproduktion. Den nya bukspottkörteln opereras in som ett extra organ och patientens egen bukspottkörtel får vara kvar. Patienterna behöver därefter inte ta insulinsprutor, och blodsockret blir helt normalt.
Detta leder till att de komplikationer som hotar vissa diabetiker förhindras och att livslängden ökar. Vanligen görs en bukspottkörteltransplantation samtidigt som patienten njurtransplanteras.
Transplantation sker i full narkos och tar cirka 5 timmar. Den nya bukspottkörteln placeras nedtill på höger sida inuti buken, och de blodkärl (artär och ven) som försörjer bukspottkörteln sys till patientens bäckenkärl.
Bukspottkörteln är en så kallad sammansatt körtel och producerar både insulin och bukspott, en vätska av betydelse för matsmältningen. Produktionen av bukspott måste tas om hand efter en transplantation på något sätt. Det bästa sättet är att låta bukspottvätskan tömmas i patientens tarm.
När man opererar ut en bukspottkörtel från donatorn, tar man ut den tillsammans med en liten bit tunntarm. Vid transplantationen används tunntarmsbiten för att koppla ihop bukspottkörteln med patientens tunntarm så att bukspotten kan rinna ut.
Sannolikheten att få behålla sin nya bukspottkörtel efter en kombinerad pankreas och njurtransplantation är cirka 85% efter ett år och 70% efter fem år.
Patienter med sockersjuka saknar de celler i bukspottkörteln som producerar insulin, medan deras bukspottkörtel i övrigt är normal. De behöver alltså egentligen inte en hel bukspottkörtel utan endast de insulinproducerande cellöarna för att bli botade från sin diabetes.
Transplantation av cellöar är ett betydligt enklare ingrepp för patienten. Behandlingen innebär ett litet kirurgiskt ingrepp i patientens buk. Med hjälp av en tunn plastslang förs nya insulinproducerande celler in i levern via en stor blodåder. Cellerna växer fast i levern, bildar nya blodkärl och börjar utsöndra insulin.
Problemet har varit att få tillräckligt många och bra cellöar och att få cellerna att överleva och producera insulin efter transplantationen. Utvecklingen går dock hela tiden framåt. Efter en transplantation av cellöar föreligger, som vid all transplantation, risk för avstötning, och man måste därför äta immunhämmande mediciner.
Ett Skandinaviskt nätverk för transplantation av cellöar till patienter med svårbehandlad diabetes har skapats och leds av professor Olle Korsgren i Uppsala. Till hans laboratorium transporteras de bukspottkörtlar från vilka cellerna skall isoleras och renas fram.
Hoppet om att skapa ett framgångsrikt ö-celltransplantationsprogram stärktes när man i juli 2000 rapporterade 7 insulinfria patienter från Edmonton, Canada. Genom att varje patient tillfördes ö-celler vid två tillfällen och användandet av en ny immunhämmande behandling där steroider undveks blev 7/7 patienter insulinfria.
Det medförde uppsving för denna behandlingsmetod mot diabetes. Fram till 2003 hade man i Canada transplanterat ett 60-tal patienter med typ-I diabetes. Ett år efter transplantationen var 80-85% av patienterna insulinfria, 70% var insulinfria efter 2 år och c:a 50% var insulinfria efter 3 år. Även hos de patienter som behöver extra insulin efter transplantationen noterades att blodsockernivåerna blev mer stabila än tidigare.