Transplantation av organ mellan två genetiskt olika individer medför att mottagarens immunsystem reagerar. Det är en naturlig försvarsmekanism som leder till att organet stöts bort.
Det är samma typ av mekanism som försvarar kroppen mot mikroorganismer som mot bakterier och virus. Avstötningen visar sig som en inflammation i transplantatet, vilket leder till skada och till sist till det transplanterade organets död. Avstötningen kan ske i tre olika faser.
Den hyperakuta avstötningen uppträder inom minuter eller timmar efter det att blodförsörjningen till ett transplanterat organ släppts på. Reaktionen beror på att mottagaren redan tidigare har utvecklat antikroppar mot donatorns vävnadstyp. Mot denna typ av avstötningsreaktion finns ingen effektiv behandling.
Antikroppar riktade mot donatorns celler kan i allmänhet avslöjas med ett så kallat korstest, som därför alltid utförs före transplantation. Är ett sådant korstest mellan vävnadsceller negativt, sker ingen hyperakut avstötning. Vid hyperakut avstötning dör transplantatet genom att blodflödet stryps för att organet översvämmas av vita blodkroppar. Hyperakut avstötning uppträder vid de flesta xenotransplantationer.
En akut avstötningen uppkommer några dagar efter transplantationen och beror till största delen på ett angrepp från mottagarens T-lymfocyter mot det nya organet. T-lymfocyter utgör några av immunsystemets viktigaste celler och har också en mycket stor betydelse för kroppens försvar mot virusinfektioner. Avstötningsprocessen visar sig genom att organet svullnar, dess genomblödning minskar, och funktionen försämras.
En akut avstötningsreaktion kan återkomma senare. Speciellt stor är risken under de första veckorna upp till tre månader efter transplantationen. Därefter brukar den inte vålla några större problem om patienten fortsätter äta immunhämmande mediciner. Men en viss risk för akut avstötning finns ständigt efter en transplantation, även när flera år förflutit.
Den tredje typen av avstötningsreaktion, den kroniska, har ett annat utseende. Den kan uppträda redan under de första månaderna, men kommer i allmänhet inte förrän efter flera år. I allmänhet fortskrider den i långsam takt under lång tid.
När den kroniska avstötningsreaktionen kommit igång finns det endast små möjligheter att påverka den med medel mot avstötning. Kronisk avstötningsreaktion pågår sannolikt i alla transplanterade organ i mer eller mindre grad, med undantag av transplantat från enäggstvillingar.
Avstötningsprocessen vid organtransplantation kan påverkas på olika sätt med immunhämmande eller immunsuppressiv behandling. Kroppens försvar mot det främmande organet försvagas, men det gör också försvaret mot andra främmande ämnen, till exempel infektionsframkallande mikroorganismer.
Alla patienter med immunsuppressiv behandling har ökad risk för infektioner. I synnerhet kan virusinfektioner utgöra ett stort problem. Vissa virus, som hos friska individer endast ger lindriga symptom, kan hos dessa patienter ge livshotande infektioner.