Transplantation är idag en framgångsrik behandling som räddar liv och förbättrar livskvalitet. Mellan 600-700 patienter i Sverige väntar idag på ett nytt organ. För de patienter som väntar på njurtransplantation finns livsuppehållande behandling under väntetiden i form av dialys. För de som väntar på hjärta, lungor eller lever finns inga alternativa behandlingar. För dem är transplantation enda möjligheten till fortsatt liv.
För att någon ska kunna transplanteras krävs det att någon ger. I livet kan man donera en njure eller en bit av sin lever. En person som i livet vill donera kommer att genomgå en grundlig utredning för utreda om donation är möjligt. Organdonation i samband med dödsfall är möjligt när en person avlider under pågående respiratorbehandling. Donationsfrågan tas vid dessa tillfällen upp av vårdpersonalen.
De organ som idag transplanteras är njure, lever, hjärta, lungor och bukspottkörtel. I enstaka fall transplanteras även tunntarm och insulinproducerande celler från bukspottkörteln.
Även vävnadsdonation kan ske efter döden. Vävnader kan doneras även om de inte är blodförsörjda när de omhändertas, det krävs därför inte att den som donerar avlider under pågående respiratorbehandling. Alla som avlider kan därför vara möjliga vävnadsdonatorer. Vävnaderna måste dock omhändertas inom 1-2 dygn efter avstannad cirkulation. Den avlidnes inställning utreds på samma sätt som vid organdonation. De vävnader som är vanligast att donera är hornhinnor, hjärtklaffar och hud.
För att donera i livet krävs att du aktivt själv söker sjukvården för att utreda om detta är möjligt. För att göra din vilja till donation i samband med dödsfall känd finns tre olika viljeyttringssätt:
Även om du gör din vilja känd är sannolikheten att du ska kunna donera dina organ efter döden väldigt liten eftersom det förutsätter att döden konstateras under pågående respiratorbehandling. Årligen donerar mellan 100-150 svenskar sina organ efter döden.