Bedömning huruvida en lungvensablation är framgångsrik eller ej är mer komplicerad än för vanliga takykardier, där bortfall av konduktion över en extra retledningsbana eller över cavotricuspida istmus vid typiskt förmaksfladder är okomplicerat att utvärdera.
I 95% av fallen också förenligt med ett lyckat långtidsresultat.
Blockerad fortledning in i lungvenerna är visserligen relativt lätt att bedöma men i många fall inte nödvändig för ett lyckat resultat och tyvärr gäller även det omvända. En framgångsrik isolering behöver inte betyda att patientens förmaksflimmer är borta, då även andra faktorer och strukturer är av betydelse.
Vagal plexa i vänster förmak, foci utanför lungvenerna, strukturell och elektrofysiologisk remodellering av förmaks-vävnaden är några exempel på sådana mekanismer även om ektopiska foci i lungvenerna har störst betydelse hos patienter med paroxysmalt förmaksflimmer.
Det är inte ovanligt med recidiv i förmaksflimmer under de första månaderna efter lungvensablation men med en klart minskad arytmi-benägenhet ju längre tid som går (”late cure”), varför utvärdering av effekt ofta inte kan göras innan 3-4 månader har gått.
Det förefaller också som om asymtomatiska episoder av förmaksflimmer är vanligare efter lungvensablation, vilket medför att ju mer frekvent EKG registreras under uppföljningstiden, desto fler episoder av förmaksflimmer fångas upp och ju högre frekvens av recidiv.
Förmaksmyokardiets förmåga att återfå konduktion över ablationsärren kring lungvenerna är stor, vilket visats i flera färska studier. Detta innebär att flera behandlingar ofta måste ges. Patienterna ska i de allra flesta fall behålla såväl antiarytmika som Waran under efterföljande halvår.
Under en 3-årsperiod har 157 patienter behandlats med lungvensisolering, hälften med ostial kryoablation och hälften med s.k. cirkumferentiell linjär ablation med radiofrekvensteknik. Genomsnittligen har givits 1.4 behandlingar/patient.