Virus!

Stephen kings post-apokalyptiska bästsäljare Pestens tid kom som tv-serie 1994. Den amerikanska regeringen skapar ett virus som, när det når utanför laboratorieväggarna, snabbt slår ut det mesta av mänskligt liv. Serien blev enormt inflytelserik, inte minst genom sin stramt moralfilosofiska ton. Det epidemiologiska finliret är det nog inte många som minns – däremot minns alla som satt uppe de där kvällarna den synska och djupt skrämmande Nebraska-åldringen Mother Abigail, hon som fick representera hoppet när världen skulle byggas upp på nytt.

Året därpå, 1995, gjorde regissören Terry Gilliam dundersuccén De tolv apornas armé med superstjärnor som Bruce Willis och Brad Pitt i huvudroller. Resultatet blev en drömlik och skakande efter-katastrofen-rapport där jordens yta kontaminerats med ett virus och de överlevande får bygga nya samhällen under jord.

1996 släppte japanska datorspelföretaget Capcom, första delen i den serie som kanske allra mest skulle göra virus och överlevnadstänkande till popkulturellt allmängods: Resident Evil. En herrgård visar sig vara en forskningsanstalt för biologiska vapen och när ett virus läcker ut får spelaren värja sig mot zombies, virusmuterade hundar och annat som kommer i hennes väg. Temat hade sådan bärkraft att en egen genreetikett uppfanns, survival horror.

Katastroffilmer är en av Hollywoods äldsta discipliner. Redan under stumfilmens dagar började man vällustigt skissera på olika undergångsscenarier. Det här med att låta bakterier och virus visa vägen mot apokalypsen är med andra ord knappast något nytt. Inte minst under 70-talet hade man ett livaktigt intresse för allt biokemiskt, muterat och utomjordiskt – inte sällan kaniner och grisar.

Men 90-talet innebar ändå en tydlig riktningsförändring. Från att ha varit ett smalt fritidsintresse för kultfilmsnördar, tog nu en bred diskussion vid om den medicinska vetenskapens möjligheter och risker. Och, bör kanske tillläggas, dess vardag; för det är knappast bara slump att det första besöket på County General Hospital i Chicago, och det som skulle bli den 331 avsnitt långa tv-serien Cityakuten, gjordes precis 1994.

Och beger man sig ännu längre bort från skräpkulturmark kan man notera att 1998 års Nobelpris i litteratur gick till José Saramago. Då hade han precis skrivit Blindheten, som skildrar det småskaliga, sociala sammanbrottet när en oförklarlig massepidemi breder ut sig.

I dag, 17 år senare, är virusthrillern en standardgenre inom all form av visuell underhållning. Bioterrorism, pandemier, ebola, urartade vacciner, parasiter, organhandel, genetisk kartläggning – det mesta i riskväg har studerats. Just i år är det svårt att bortse från hyllade Contagion, Steven Soderberghs skildring av virala katastrofscenarier i en globaliserad värld.

Men vad betyder allt det här? Spelar det någon roll vilken bild av medicinsk forskning som träder fram i kulturen? Ska vi ta historierna och scenarierna som en allvarligt menad fingervisning om vilka frågor som angår människor – eller är det bara trams och underhållning som inte betyder ett dugg för vetenskapssamhället?

Professor Ola Winqvist

När vi talar med professor Ola Winqvist, på Klinisk immunologi vid Karolinska Universitetssjukhuset, är han tydlig vad det gäller sista frågan.

– Jag tror det är jätteviktigt att forskningen har hög trovärdighet i samhället i stort. Det är oerhört mycket som finansieras via statlig finansiering, men vi har ju även olika insamlingsstiftelser, som Cancerfonden, som enbart består av gåvor. Då är det viktigt att bilden av vetenskapssamhället är tilltalande – att man känner hopp och tillit. Här i Sverige har vi tilliten till Nobel att vårda, men populärkulturen färgar också av sig. Och blir den bara trams, som du säger, är det inte bra.

För din egen del, finns det något särskilt inom den medicinska fiktionen som etsat sig fast?
– Om man tänker på tv skulle jag nog säga Cityakuten när den kom. Den startade parallellt med att jag började få större ansvar som primärjour på akuten. Jag upplevde att serien hade väldigt bra rådgivare: Man gav rätt ordination, rätt mängder av läkemedel, den hade en realism som gjorde att man kunde knyta an. Sedan var det förstås mycket mer blod och trauma i Chicago än kring Akademiska sjukhuset, men handhavandet var okej.

Det här blev ju startskottet för en uppsjö sjukhusserier, som Chicago Hope, Grey’s Anatomy, Scrubs och så vidare. Betydde de något i läkarkretsar?
– Ja, de här sakerna diskuterades öppet, det var nytt och fascinerade. Det började bli populärt att ta sig an nya arbetssätt vid den här tiden. Man började gå igenom en patient från topp till tå, man gjorde en triage, det infördes traumakoordinatorer, vi övade och filmade dåliga och bra exempel på ledarskap i en given situation. Mycket förändrades och det gick från att man turades om att ha jouren till specialistskrån inom akutmedicin. De här förändringarna beror naturligtvis inte på Cityakuten, men den gav en bild av det som skulle komma.

Vilken skulle du säga är den generella bilden av medicinsk vetenskap som kommer fram inom populärkulturen?
– Ofta tycker jag det framställs som något mystiskt. Det är blåa ljus och kolvar som puttrar – om man tittar på House och så. Det är alltid spännande och omhuldat med nästan lite trollformler. Och så ser det inte ut på ett labb. Det är väldigt sterilt och kontrollerat, inte folk som springer runt och tjoar.

Låt oss övergå till ditt specialområde, immunologi. Om du var tvungen att ge mig ett smittspridningsscenario som är både filmiskt och någorlunda plausibelt; hur skulle det se ut?
– Det otäcka vore ju om, låt säga, ebolavirus hittade på ett sätt att vara lite mindre effektivt på personnivå. Det är ju väldigt ineffektivt för ett virus att döda sin värd. Om den fick en något längre karensperiod, då skulle den bli livsfarlig. Men om viruset var lite mer som hiv, att man fick en förkylning och det gick någon tid och så spreds det vidare... oj oj oj!

Du nämnde ebola som exempel – det låter lite Outbreak?
– Ja precis, Dustin Hoffman springer runt i gula dräkter – det var ebola om jag minns rätt. Och där hade man lite av det scenariot jag tecknade: folk hann åka därifrån. Det man gör i Outbreak blir lite tokigt, man fixar ett vaccin med antikroppar inom loppet av några dagar, och det är inte trovärdigt. Vi har ju försökt i 20 år med hiv utan att lyckas. Eller titta på influensavirus, det är samma sak där, det är inget man svänger ihop på en helg.

Något annat scenario?
– Man kan också tänka sig att hiv börjar ändra på sig, och smitta genom saliven, det vore väl inget vidare. Om viruset får för sig att anrikas i saliv – då kommer det bli en större spridning. Vi har virus i dag som är väldigt framgångsrika, som hepatit-C och andra levervirus. De sprider sig enormt lätt. Det är det som är skillnaden mellan arvsmassan hos bakterier och virus kontra människans arvsmassa. När viruset replikerar blir det fel en gång på 10 000 – vilket är relativt ofta jämfört med de 100 000 eller en på miljonen vi ser hos människan. Felet blir oftast skräp, men vissa är bättre och får en överlevnadsfördel. Det kan handla om vilket virus som helst som har lugna, fina egenskaper och sedan plockar upp en gen och förändras radikalt.

Just idén om förödande mutationer är förstås otroligt kittlande inom fiktionen. Jag inser att det är svårförutsägbart, men finns det något att säga om vad som är troligt de, säg, kommande 100 åren?
– Nej, alltså vi har ju inte en aning! Det kommer hela tiden nya virusstammar. Vi hade SARS för några år sedan – och då var vi väldigt snabba att förstå. Vi blir bättre och bättre, och då tog det bara några månader innan vi hade arvsmassan klar för oss. Det fiffiga är att vårt medfödda immunsystem känner igen virus, bakterier och andra patogen – det trodde vi inte förut – medan det adaptiva hela tiden måste få information om de peptider som viruset uttrycker. Det är det årets Nobelpris handlar om: Först måste farosignalen kännas igen, sedan måste det visas för det adaptiva immunsystemet om det är något farligt yttre eller något ofarligt eget. Har du inte de här T-cellerna som känner igen, då överlever du inte. Då dör du i en banal infektion, som de som har långt gången aids.

Till sist, finns det någon story om patogener som faktiskt redan har inträffat, som kunde ha potential som konstnärligt verk?
– Där skulle jag säga upptäckten att magsåret beror på en infektion. På 70- och 80-talet hade man stora kirurgkliniker där man stympade massor med människor och opererade bort delar av magsäcken. I dag behandlar man med syrahämmare. Under min livstid har det alltså svängt från ett kirurgiskt ingrepp till att behandlas som en vanlig infektion. Den australiske forskaren Barry Marshall som upptäckte det här, och som 2005 belönades med Nobelpriset, blev i princip idiotförklarad. Det var ingen som trodde på det. Till slut drack han en klunk av bakterien (helicobacter pylori) själv och visade att, mycket riktigt, han fick magsår. Det tycker jag är en stor medicinsk landvinning som också är en fantastisk story.

Niklas Eriksson är journalist och filmkritiker. Hans egen favorit inom den medicinska fiktionen är Edgar Allen Poes epidemistory Röda dödens mask (1842).