Lennart Nilsson

Det är knappast tanken när kakfatet placeras på bordet, men snart kommer tallrikarna och de skurna bullarna att förvandlas till ägg och spermier i Lennart Nilssons händer.

När hans fru, Catharina Nilsson, ställer fram dem passar hon på att säga hejdå. Hon ska ut på en promenad i Lill-Janskogen tillsammans med några damer från Frälsningsarmén. 1963 gjorde Lennart Nilsson ett stort bildreportage och en bok om den kristna rörelsen. På en uppmärksammad bild tagen på Kungsgatan i Stockholm rycks en ung kvinnlig frälsningssoldat in genom fönstret till en raggarbil.

– Den tjejen är med och promenerar i dag, säger Lennart Nilsson och sätter sig i sin fåtölj.

En gammal kamera som Lennart fick i bröllopspresent.

Han har fortfarande kontakt med Frälsningsarmén. Han har över huvud taget fortfarande kontakt med de flesta han fotograferat eller jobbat med. I alla fall de som fortfarande är i livet. Idag är han 89 år och har varit yrkesverksam sedan 40-talet. Och han är fortfarande igång. Han har tagit några nya sekvenser för en film som produceras av Mikael Agaton för Hjärnfonden och deras insamlingsverksamhet. Dessutom arbetar han tillsammans med en grupp forskare på Karolinska Institutet med ett projekt om hudcancer där Lennart Nilsson fotograferar hur hudcellerna påverkas av strålningen från solen. Bilderna tas med hjälp av ljus- och svepelektronmikroskopet.

– Solen kan vara farlig. Till och med vissa i Afrika riskerar att få hudcancer, så det är ett viktigt projekt, säger han.

Drivkraften är journalistisk; att vara först och få visa upp hur saker ser ut. Man behöver inte tillbringa många minuter i Lennart Nilssons sällskap för att förstå att just ”journalistisk” är ett av de finaste ord han vet; synonymt med snabbhet, ett rörligt intellekt och en förmåga att lägga ihop två och två – och applicerbart på såväl kronprinsessor som professorer.

Journalistiskt sett har det blivit många scoop. Lennart Nilsson var först att filma befruktningen av ett ägg och den första celldelningen.

Olika utgåvor av Ett barn blir till.

I en hylla på ena vardagsrumsväggen i hans Östermalmsvåning finns olika utgåvor av hans Ett barn blir till staplade på varandra. Det är inte alla utgåvor, ändå är stapeln bortåt en och en halv meter hög. Ett barn blir till är förstås det verk som fått honom inskriven i historieböckerna som något mycket mer än bara en skicklig fotograf. Bilderna på hur ett barn långsamt växer fram i livmodern fascinerar lika mycket i dag som när de först publicerades i mitten av 60-talet. Men att Lennart Nilsson även var först med bilderna på fågelinfluensan och hiv-viruset blev också världsnyheter.

Visserligen jobbar han mest i laboratorier, men på många sätt arbetar Lennart Nilsson fortfarande som de klassiska reportagefotografer han umgicks med i New York på 60-talet. Krigsfotografen Robert Capa förklarade att kvaliteten på en bild hänger ihop med avståndet: ”If your picture isn’t good enough, you’re not close enough”. Det är ett klassiskt citat, snudd på uttjatat, men ingen kan sägas ha tagit honom mer på orden än Lennart Nilsson. Där Capa visade döden på slagfält och Normandies stränder närmar sig Lennart Nilsson själva livet. Och så nära som Lennart Nilsson lyckats komma sina objekt har inte många andra lyckats gå.

Lennart nilsson är 89 år gammal, men har fortfarande en kalufs som gör femtio år yngre män avundsjuka. Och en energi. Pratar man jobb så får han svårt att sitta still i sin fåtölj. Händerna far genom luften, och det är inte svårt att förstå varför just han tagit de bilder han tagit. Entusiasmen i sig övertygar.

– Det jag verkligen älskade med jänkarna när jag jobbade i USA var deras attityd. ”Allt är möjligt”, sa de hela tiden, och det tog jag med mig, säger han.

Allt är fortfarande möjligt. Huvudet är fortfarande fyllt av planer på nya projekt, 78 år efter att han fick sin första kamera.

Då var han elva och ett halvt år och hade tjatat ett tag på sin pappa. Kameran kostade två kronor,
och det första motivet var bilder av ett blommande gullregnsträd. Lennart Nilsson tyckte att de gula blommorna hängde så vackert ned från trädet.

– ”Det är svartvit film så bilderna blir inget att ha”, sa jag till farsan. ”Men jag tar dem i alla fall”. Därefter lärde mig pappa att framkalla bilderna, och de blev helt okej. Jag blev tänd på det där. Så på nätterna, när han och morsan sov i sitt rum så satt jag i köket och framkallade mina filmrullar.

Naturen har alltid fascinerat honom, och han blir alltid lika förtjust när ett landskap träder fram i samband med fotograferingen av inre organ eller celler. Det är bland annat därför de ofta blir så vackra. Till och med dödliga virus kan få ett poetiskt skimmer genom hans linser och mikroskop (hiv-bilden skulle vara vacker hemma på väggen). Men när Lennart Nilsson började söka sina första fotojobb så var ingen intresserad av stämningsfulla bilder på grönskande fält eller blommande träd.

– Landskapen ansågs visserligen vara vackra, men det man köpte var bilder på kändisar. Som tur är kände jag Alice Babs, och hon blev en av de första som jag fotograferade. Att ta ovanliga bilder på de mest kända blev min specialitet. Det var inget märkvärdigt alls, jag ringde bara upp dem och sa att jag var från Veckorevyn – det namnet öppnade dörrar. När folk såg resultatet blev det lättare, säger han.

Lennart Nilsson blev snabbt ett aktat namn. Redan i slutet av 40-talet hade han blivit hovfotograf,
och följde Gustav V tätt i hasorna. En sorts vänskap hade uppstått.

– Han var överraskande rolig, och talade väldigt högt. En gång fick jag följa med på älgjakt och då tipsade han om att man blev som piggast av att blanda kaffe och te. Det var över huvud taget alltid något på gång med honom och han ville att det skulle hända saker hela tiden.

Med tiden blev Lennart en ansedd porträtt– och reportagefotograf som beundrade Henri Cartier-
Bresson och Irving Penn. Den senares fotoböcker ligger travade i en hylla under de stora fönstren i vardagsrummet, och på väg ut mot hallen finns en signerad bild med hälsning från förebilden. Lennart skickades iväg på de mest prestigefyllda jobben. 1947 fick han ett internationellt genombrott med bilder från en isbjörnsjakt i Svalbard. På den mest kända bilden ligger en dödad isbjörnsmamma på ett båtdäck. Hennes lilla unge har lagt sig över och kramar om henne. Det är ett fotografi som förmodligen övertygat en hel del människor att bli vegetarianer.

Isbjörnsjakt, 1947. Bildreportaget från Svalbard blev Lennart Nilssons internationella genombrott.

– Jag minns att det kom upp en man till tidningen och sa att det var han som var isbjörnsungen. Han mådde förstås inte så bra, men det säger en del om reaktionerna det fotografiet väckte. Sedan såldes de där bilderna över hela världen och köptes bland annat av Life Magazine i USA. Det var skitstarkt alltså. Det var helt enormt att få sina bilder publicerade i den tidningen. Så jag såg min chans och åkte över till New York och gick upp till redaktionen.

Life var västvärldens mest ansedda foto- och reportagetidning, och hade en enorm upplaga. Efter att de publicerat isbjörnsbilderna öppnades resten av världen upp för Lennart Nilsson. 1948 kom han till Kongo i samband med en reportageresa för bland andra just Life och National Geographic. Där stannade han i flera veckor.

Vid ett tillfälle blev han svårt sjuk.

– En skorpion bet mig och det utvecklades till en allvarlig grej. Febern var hög, och jag kunde inte känna min fot. Då var vi gäster hos en stam och Svante Löfgren som jag reste med fick gå runt och leta upp drottningen för samhället. Hon kom med en massa medicinmän efter sig. De ledde ut mig och började dansa runt mig. Det blev ett stort jätteuppträdande.

Han gestikulerar i fåtöljen för att visa exakt hur vild dansen var. Man förstår att ceremonin måste ha tagit fokus från den onda foten, men funkade den på riktigt?

– Javisst, självfallet. Redan dagen därpå gav vi oss in i djungeln för att besöka pygméerna som bodde där, i hus byggda av palmblad. Männen hade tre fruar. En söt tjej som de var stolta över och gav parfymer. Kvinna två ansågs vara lite mer alldaglig och fick hjälpa till att bära utrustning. Därefter kom fru nummer tre, en äldre kvinna som gick framåtböjd och bar på allt som var riktigt tungt. De äldsta fruarna användes dessutom till att driva hjortar under jakten där inne i urskogen. Det var märkligt men fantastiskt att få möta de människorna.

Går man igenom bilderna han tog under perioden fram till 70-talet så framstår det som att han var överallt. Som 1953, när Dag Hammarskjöld utsågs till generalsekreterare i FN. Då följde Lennart honom till New York, och satt i samma plan. Den officiella bilden av Dag Hammarskjöld är fortfarande den av en sträng, stel och allvarlig man.

Lennart Nilsson har, förstås, en annan bild.

– Det var en positiv och glad person, han visade det bara inte offentligt. Jag har aldrig hört en människa skratta lika högt som Dag Hammarskjöld. Varken förr eller senare. Det var enormt. Hela planet skakade och alla passagerarna ryckte till. De trodde väl att något var fel, säger Lennart Nilsson.

Efter att han blivit invald som generalsekreterare i FN tog Hammarskjöld med sig honom, som enda person, upp på sitt nya kontor högt över Manhattan. Bilden därifrån trycktes på ett uppslag i Life. Hammarskjöld ser nästan skygg ut, som att han inte riktigt är beredd att stiga fram i rampljuset.

Dag Hammarskjöld, 1953. På det nya kontoret högt över Manhattan direkt efter första mötet i FN.

– Jag gratulerade honom så fort vi kom in på rummet, och tänkte att det måste vara jättespännande. Där hade alla världens nationer suttit och hälsat honom välkommen, i en ceremoni som tog tre eller fyra timmar. Men då sa Hammarskjöld att han inte mindes någonting av det. Det var helt blankt. Han hade inget som helst minne av vad som hade hänt. ”Ni får inte säga det till någon”, sa han åt mig. Men det gör jag nu. Han är ju död sedan länge, säger Lennart Nilsson.

I samma veva blev han vän med Ingrid Bergman som precis gift sig med den italienske filmregissören Roberto Rossellini, och också med hennes namne Ingmar Bergman. Lennarts liv verkar ha varit ett enda stort äventyr, men på fritiden hade han börjat sitt livs kanske allra mest intressanta resa. En som inte krävde några resor utan ägde rum böjd över mikroskop i sterila rum.

Det började med vattenloppor i ett vattendrag utanför stockholmsförorten Hässelby.

Hans gamla naturintresse hade aldrig mattats, och Lennart Nilsson hade först sökt upp forskaren Harry Kinnander som var amanuens vid Stockholms universitet, för att lära sig att fotografera i mikroskop – så som man gjorde inom medicinsk fotografi. Han började studera under Harry, och tillsammans gick de igenom olika objektiv bit för bit.

– Jag hade förstått att det skulle gå att göra mycket mer med avancerad teknik, därför sökte jag upp Harry som var bäst i Sverige på det där.

Forskaren Harry Kinnander var intresserad av små organismer som levde i vatten, och tog med sig Lennart till Hässelby. Där fångade han några vattenloppor och visade upp ett litet exemplar i ett mikroskop när de kom tillbaka till labbet. Den lilla loppan födde ungar, och det gick att se dem både i magen och utanför kroppen. Det Lennart Nilsson såg i mikroskopet kände han sig tvungen att visa upp för andra.

– Det var spännande. Det skulle människor se. Så jag lånade hem preparaten och plåtade dem i mitt kök där jag hade spotlights. Sådant hade ingen sett på bild, så jag tänkte egentligen bara journalistiskt.

På ett annat jobb mötte han författaren Harry Martinson, som var intresserad av insekter. Martinson skrev texten till reportaget Myror som publicerades 1954. Fem år senare kom boken Liv i hav.

Naturbilderna väckte intresse. Bland annat hörde forskare på Karolinska Institutet av sig och bad om hjälp med fotograferingar. Kontakten med sjukvården var redan upparbetad, för i slutet av 40-talet hade Lennart Nilsson följt den internationellt kände hjärnkirurgen Herbert Olivecrona som jobbade på Serafimerlasarettet.

– Jag gick upp till honom till honom på hans arbetsplats. Svårare var det inte. Jag frågade om det fanns en möjlighet att vara med under en operation. Han mumlade att det gick bra. Och sedan följde jag honom i flera veckor och träffade patienterna när de blivit friska. Det var ett spännande jobb. Jag minns första morgonen. Patientens huvud var uppsågat och hjärnan låg bar. När Oliven, som vi kallade honom, kom in i salen var det helt tyst. Ingen sade ett ljud förrän han plötsligt bad att se på röntgenbilderna. Han tittade länge på dem. ”Den här patienten skulle
ha varit död nu”, sa han. För Oliven hade sett att röntgenbilderna var vända. Men han var snäll mot den ansvarige, annars kunde han kasta knivar omkring sig när han tappade humöret.

Trots att Lennart Nilsson redan var en av landets mest hyllade fotografer drog han sig inte för att hjälpa till. En dag när han besökte sin vän, professor Axel Ingelman-Sundberg, på Sabbatsbergs sjukhus fick han syn på några små glasburkar som stod på en hylla i dennes rum.

– Jag var där tillsammans med journalisten Calle Hillgren för tidningen Se, och vi skulle egentligen göra något helt annat, men när jag såg Axels samling med små mänskliga embryon blev jag nyfiken. Han hade dem för att undervisa sina medicinstudenter, och jag frågade om det fanns möjlighet att låna dem till mitt eget labb. Axel ryckte på axlarna. ”Det går väl bra”, sa han. Så jag lånade hem dem, och tog mina första makrobilder på människoembryon tack vare honom.

Fascinationen växte och blev snart till något som i dag är ett livsprojekt. Medan Lennart Nilsson fortsatte att resa världen över, plåta kändisar och göra reportage ägnade han den lilla fritid som fanns kvar åt att fotografera människans framväxt. Från embryo till barn.

Att ta bilderna var inte helt oproblematiskt, då det krävdes mänskliga tragedier för materialet skulle kunna växa fram.

– Så fort jag fick larm om utomkvedshavandeskap, så var jag där. Jag var noga med att det inte skulle vara aborter, för jag ville undvika den kontroversen. På så vis lyckades jag fotografera embryon och foster. Det fanns fem sjukhus i stockholmstrakten som jag ringde till varje morgon klockan åtta för att se om det var någonting på gång. Det tog flera år innan jag fick tillräckligt med fotografier för att kunna visa upp dem ordentligt. Mot slutet hade jag till och med en egen del av ett rum på Sabbatsberg med stativ uppställda och klara. Life kände till arbetet, och då och då kom redaktörerna från Londonkontoret över och kollade hur det gick. 1965 åkte jag över till New York med alltihop och Life gjorde omslag. Responsen var enorm. Bilderna trycktes över hela världen. I Tyskland, England, Frankrike, till och med i Ryssland. Och det kom en massa journalister som ville se hur jag hade gått till väga, säger han.

Omslaget till Life Magazine, 30 april 1965.

1965 publicerades den första utgåvan av boken Ett barn blir till. Det året började Lennart Nilsson även sin anställning på Life i New York. Ett av hans tidiga uppdrag var att ta ”världens första bild”. Den föreställde ett vulkanlandskap som speglas på ytan av en regndroppe, alltså den första avbildning som någonsin existerat på jordklotet, och togs på ön Surtsey som just då höll på att växa fram ur havet strax söder om Island. Lennart fick gå iland på ön, och tvingades stå och småhoppa för att inte skosulorna skulle smälta.

– Det var redaktören Phil Kunhardt som beställt bilden. Jag kommer ihåg att jag var lite orolig och ringde honom och frågade om det var okej att hyra en båt. ”Lennart, never discuss economy, just the result”, sa Phil och sedan var det inte mer med den saken. Phil var strålande, men han gillade inte fotografer som snackade för mycket. Snackade man för mycket fick man sparken efter en vecka. Det var hans devis. Varje vecka hade vi redaktionsmöte, och det blev faktiskt som en familj. Vi umgicks inte på kvällarna, och vi var bara hemma hos varandra någon enstaka gång – men på jobbet fanns en väldigt nära och väldigt äkta vänskap. Ingen var stöddig, alla var lågmälda.

I december 1972 lades tidningen Life, i sin dåvarande form, ned.

Ett barn blir till kommer fortfarande ut i nya utgåvor och upplagor, och fascinerar fortfarande nya läsare. Bilderna från boken, som sålt i över miljontals exemplar, är dessutom fortfarande en het potatis. De kidnappas regelbundet av abortmotståndare som vill visa på hur mänskliga fostren trots allt är. Men framförallt väcker de beundran. Ett fan är Vanity Fair-fotografen Annie Leibovitz som ville att Fotografiska i Stockholm skulle visa Lennart Nilssons bilder samtidigt som hennes egna. Och oavsett om han fotograferat foster eller hiv-virus blir resultaten ofta besynnerligt vackra.

Hiv-virus, 1985

Allra vackrast är äggcellen, säger han. Som form betraktat. Annars finns det några väldigt visuella nervceller i hjärnan.

– Ibland ser jag landskap inne i kroppen, och då försöker jag fånga dem – och jobbar bland annat med färgsättningar i ljusmikroskopin. Att jag lyckats med det beror på att jag har en kondensor konstruerad av den polske professorn Georges Nomarski. Det är en sorts linssystem, och jag köpte den för säkert hundra år sedan. Då kostade den cirka 60 000 kronor, men det var den bästa för ljuset var så svagt att det inte skadade de levande cellerna jag fotograferade. Men jag glömmer aldrig summan, för det var enormt mycket pengar på den tiden. Den var helt avgörande för mitt arbete, när det gäller komposition och att skapa vackra bilder. Tack vare den blev bilderna mer tredimensionella och färgrika, säger han.

Lennart Nilsson har även arbetat mycket med svepelektronmikroskop från japanska Jeol med en monterad Hasselbladskamera. De bilderna blir i svartvitt, men har tidigare färglagts av Gillis Häägg.

Kanske är det den tekniska utvecklingen som gör att Lennart aldrig verkat överväga att gå i pension. Det finns hela tiden ökade möjligheter att fotografera nya delar och företeelser som är helt avgörande för det mänskliga livet.

– När det gäller tekniken är ljuset det viktigaste. Jag har alltid filmat med en time lapse-kamera som tar en bild i minuten i väldigt svagt ljus. För bilderna jag tagit med endoskop har jag haft kontakt med Storz i Tyskland som har specialtillverkat dessa för mig. Och visst har jag haft regelbunden kontakt med Kodak, Hasselblad och olika objektivtillverkare, men just ljuset är den absolut viktigaste faktorn när man fotograferar levande celler så att de inte blir skadade. För att fånga ett skeende krävs det en lång slutartid och att man fortsätter i timmar och dagar. Det krävs enormt mycket tid för att skildra hur solen påverkar huden, hur cancerceller växer fram eller hur befruktningen äger rum. Och det svåra är förstås att få cellerna att överleva under filmningen. Där har du det hela.

Ett barn blir till, 1965.

Det var något han arbetade hårt med i samband med det som han ser som sin idag absolut främsta journalistiska bedrift – projektet Sagan om livet/Livets mirakel, filmerna som han gjorde tillsammans med tv-producenten Bo G Eriksson och professor Lars Hamberger.

– Jag flyttade ner till Göteborg och Sahlgrenska sjukhuset där Lars Hamberger hjälpte oss att bygga upp ett stort termorum. Vi jobbade intensivt, var orakade och såg inte kloka ut. Men där kunde vi för första gången filma hur spermierna puttar på den mänskliga äggcellen och hur den sedan delar på sig. Det var de första rörliga bilderna på hur en äggcell delar på sig i hela världen. Befruktad och delad. Där var vi först. Vi var kanske inte bäst, men vi var först. Journalistiskt var det min starkaste grej. När spermierna mötte äggcellen började den sakta gå motsols. Som en himlakropp, säger han.

Det är nu en bit bulle förvandlas till en spermie och fatet blir till en äggcell när han snurrar runt det mellan händerna.

– Jag var andlös under hela den halvdag som vi filmade. För ögat skulle rörelsen förstås vara osynlig, men i och med att vi filmade med en bild i minuten så framgick den klart och tydligt. Först undrade jag om vi såg fel, eller hade gjort något misstag, men så var det inte, för sakta, sakta fortsatte ägget att snurra motsols. Det var livets allra första dans.

Han snurrar fatet igen, för att den rörelsen verkligen ska gå fram. När man pratar med Lennart Nilsson låter det som att han planerar att bli minst 150 år. Det finns massvis av projekt och bilder som han jagar. En gång sa sig Lennart vilja fånga förälskelsen på film, alltså vad som händer i kroppen precis när den uppstår. Men idag är det två mer specifika och mer konkret lättfotograferade områden som fascinerar honom mer.

– Jag är intresserad av hur ögonen och synen hänger ihop med hjärnan, det tycker jag är en väldigt intressant fråga. Och så naturligtvis arbetet med solens påverkan på huden. Forskarna har mänskliga celler som de bland annat utsätter för lampor med samma våglängder som solen. Det jobbar jag med då och då. Jag försöker fortfarande vara journalist, och på plats där saker är på gång som ligger nära människan, säger han och börjar förklara hur cancer ser ut med hjälp av två tallrikar.

Text: Klas Ekman
Fotograf: Stefan Holm, Lennart Nilsson
Publicerad: 2011-11-28 i Nummer 2

Skicka E-post till Klas Ekman