I hjärtat av Silicon Valley
År efter år rankas Stanford som ett av världens bästa sjukhus. Här i den kreativa, innovativa och penningstinna industrins mecka tycks ingenting vara omöjligt. Martin Gelin tog flyget till Kalifornien för att fånga deras recept på framgång.
När man åker söderut längs motorvägen från San Francisco till Silicon Valley klarnar himlen plötsligt upp. Dimman som ligger över San Franciscos kullar skingrar sig och det är som att sinnet också blir lite klarare.
Här i Palo Alto och städerna kring San Jose glänser kontorsfasaderna till världens mest inflytelserika IT-företag: HP, Oracle, Intel, Cisco. En bit bort ligger huvudkontoren för Google, Facebook och Apple. Det är en av USA:s – och förmodligen hela världens – mest idérika, kreativa och innovativa platser.
Det är en strålande vacker höstdag som bara dämpas av att USA precis förlorat en av Silicon Valleys otvivelaktiga genier, Steve Jobs. Han pryder omslagen på alla nyhetsmagasin och humortidningen The Onion skriver: ”Den sista amerikanen i USA som visste vad han sysslade med har dött”.
För ett land i kris står Jobs, precis som Silicon Valley, fortfarande för hopp, innovation, kreativitet och entreprenörsanda – all den framtidstro som man förknippar med det soliga Kalifornien.
På Stanfords campus råder det dock ingen brist på personer som vet vad de sysslar med.
Amir Dan Rubin, som sedan januari varit vd för Stanford Hospital, tar emot i sitt kontor i sjukhusets gamla huvudbyggnad. På väggen hänger en stor tavla med ett aprikosträd och Stanfords slogan: ”Where science meets humanity”.
– Vårt uppdrag här på Stanford är att vårda, utbilda och upptäcka. Vårt motto är att vi vill läka mänskligheten, genom vetenskap och medkänsla, en patient i taget. Så vi brukar skämta om att vi har mycket jobb att göra, om vi ska kunna läka hela mänskligheten.
Rubin har en vaken blick och pratar med en smittsam entusiasm och ett slags ständigt halvleende, som sinnebilden av den hängivet arbetande, kaliforniska optimisten som älskar sitt jobb.
Han anländer till Stanford klockan sex varje morgon och stannar ofta kvar långt efter att solen har gått ner.
– Vi har vunnit sex Nobelpris. Vi utvecklade den första cyberkniven för hjärntumörer. Vi gjorde världens första och andra hjärt-lungtransplantation. En av våra Nobelpristagare utvecklade MRI. Men vi är också noga med att tänka ”en patient i taget”. Från patientens perspektiv är ju detta det enda som räknas, att de vet att de får den bästa tänkbara vården i samma ögonblick som de kliver in genom dörren.
Stanfords sjukhus är ett av de bästa i USA och deras universitet och forskningsavdelning är världsberömd. Enligt den pålitliga rankingen i tidskriften US News & World Report placeras Stanford stadigt bland de tio bästa sjukhusen i landet.
Varför är Stanford så framgångsrikt?
– Jag tror att det beror på en kombination av faktorer. Det börjar med att vi har fantastiska människor som arbetar här. Men varför är de fantastiska? Delvis tror jag att det beror på vårt motto och vår vision. Men också på att vi har lyckats bibehålla en kultur som uppmuntrar till multidisciplinärt arbete, och till samarbeten mellan olika områden. Vi har hjärtinstitutet, cancerinstitutet, neurovetenskapsinstitutet. Så om någon kommer hit med en hjärntumör blir de granskade av hela teamet, av neurologer, forskare, kirurger. Jag gillar att säga ”one call does it all”.
Hur betydelsefullt är det för Stanford att vi befinner oss mitt i Silicon Valley?
– Det är väldigt betydelsefullt. Det gör oss unika. Vi är det akademiska medicinska centrumet här i Silicon Valley och det är intressant av en rad anledningar. Dels för att vi har smittats av deras uppfinningskultur och deras start up-kultur. Dels påverkar det hur sjukhuset använder ny teknik när det gäller till exempel våra elektroniska arkiv. Sen har vi väldigt stimulerande partnerskap med flera av de ledande Silicon Valley-företagen: Apple, HP, Intel, Oracle, eBay och Intuit. De är filantroper som bidrar till att finansiera vårt nya sjukhus, men vi för även en regelbunden dialog om framtidens sjukvård. Jag har precis tillbringat en dag med ledningen för Intel och innan dess med ledningen för Apple. Vi har ett ömsesidigt samarbete och gynnar varandra.
Vad erbjuder ni dem tillbaka?
– De vill till exempel veta vilka av idéerna de jobbar med som är relevanta. Vi ger dem en möjlighet att testa sina idéer i praktiken. Det är en sak att ha en intressant, ny uppfinning, det är en annan sak att få den att fungera med en sjuksköterskas arbetsrutiner, eller en kirurgs arbetsrutiner, eller med hur vi vill effektivisera våra elektroniska arkiv. Hur kan man ta en ny uppfinning som en dataingenjör gjort och använda den för att förbättra vårt arbete med genomik? Kan vi utveckla pacemakers som kan skicka hem information över mobilnätet? Kan vi kombinera all vår elektroniska information med sociala nätverk? Vi håller på med ett par sådana pilotprojekt nu med flera av företagen här i ”the valley”. Vi försöker skapa en testmiljö där sådana idéer får växa och utvecklas.
 |
|
Amir Dan Rubin blev vd för Stanford Hospital i januari 2011. Han gillar att säga "one call does it all".
Diane Tseng är doktorand på den berömda stamcellsforskaren Irving Weissmans laboratorium. |
Utan Stanford hade Silicon Valley sannolikt aldrig uppstått. Stanford Medical University flyttade hit 1959, efter att ha legat i San Francisco sedan mitten av 1800-talet, där det ursprungligen hette Cooper Medical College (efter dess ursprungliga grundare Elias Samuel Cooper).
Det blev snabbt en av västkustens ledande medicinska institutioner. De etablerade sig tidigt som pionjärer inom områden som strålbehandling av cancer på 1950-talet, organtransplantationer, hjärtkirurgi och neurovetenskap.
När grundaren Cooper flyttade hit, från Illinois, mitt under guldrushen på 1850-talet, skrev han ett entusiastiskt brev hem till sina vänner i Illinois där han beskrev fördelarna med Kalifornien:
”Här har vi en plats där klimatet tillåter anatomisk praktik i juni såväl som januari, där djurlivet är utvecklat till perfektion, där en enorm stad erbjuder oanade möjligheter och där stora genomfartsleder planeras. Det är en region i detta land där man kan höra vinden viska om kvällarna: Här kommer storslagna saker att hända i framtiden!”
Strax intill Stanfordsjukhusets huvudbyggnad ligger Lucile Packard Children’s Hospital, ett av Kaliforniens ledande barnsjukhus. Det är anmärkningsvärt trevligt. I entrén sitter en pianist och spelar Orfeu Negro. På väggarna hänger stora originalskisser i blyerts på seriefiguren Snobben, donerade av serieskaparen Charles M Schulz, som bodde strax utanför San Francisco större delen av sitt liv.
Överallt syns grönska och blommor. Den nordkaliforniska naturen har bjudits in i sjukhuset och i de omgivande trädgårdarna. Dagsljus, växter, träd, blommor och musik prioriteras inte bara för att det är trevligt, utan för att det bevisligen gör patienterna friskare.
I bottenvåningens operationssalar, där det inte finns något dagsljus, har man installerat ett slags digitala fönster i varje rum, där patienterna kan se ”ut” över en förvånansvärt verklighetstrogen imitation av ett vackert landskap, som byter skepnad i takt med dygnsrytmen – landskapet mörknar på nätterna och man ser solen gå upp på morgonen. De är så välgjorda att det är svårt att skilja ”utsikterna” från ett verkligt fönster. Men så kostar de också en slant: 25 000 dollar styck.
I utrymmena mellan rummen har man ett slags öppna vardagsrum med datorskärmar, som kallas informationsallmänningar. Där kan patienternas anhöriga maila och nätsurfa medan de väntar. I slutet av nästa år ska man riva sjukhusets originalbyggnad, som stått här sedan 1959, för att ge plats för en helt ny sjukhusbyggnad.
Enligt en ny delstatslag i Kalifornien måste alla sjukhus vara jordbävningssäkra år 2013. Det var omöjligt att restaurera den gamla byggnaden på ett tillfredställande sätt, så istället river man den (här på sjukhuset råder det blandade känslor inför den brutalismiska betongklossen – vissa älskar den, medan andra säger att den är anskrämlig).
Det nya sjukhuset har en budget på drygt två miljarder dollar, delvis finansierat av stora donationer från teknikföretag som Apple och HP.
Amir Dan Rubin skiner upp när jag ber honom berätta om det nya sjukhuset.
– Det är oerhört spännande att jobba med detta, för det väcker så många frågor om hur framtidens sjukhus kommer att se ut. Vi räknar med att ha det helt klart 2018. Hur ser sjukhus ut då? Hur kommer datorerna vi använder att fungera då? Vi kommer att ha etiketter på våra namnskyltar som läses av varje gång man går in i ett rum och visas på en skärm i rummet, så att alla i rummet kan se vad jag har för bakgrund, vad sjuksköterskan eller kirurgen har för bakgrund. När en anhörig till patienten kommer in i rummet ser man vem det är, och så vidare.
Rubin går och hämtar en skiss till det nya sjukhuset.
– Första våningen är akutmottagning, den andra våningen är för operationer, och den tredje våningen är väldigt unik, den är utomhus! Det är våra ”healing gardens” där patienterna kan vila ut sig i lugn och ro, med familj och anhöriga, och med service på hotellnivå. Så här har vi ”the science”, på de första två våningarna. Och här, på den tredje, har vi ”the humanity”.
Vi promenerar genom en av trädgårdarna, förbi några sällskap av kafferastande studenter, till Li Ka Shing Center for Learning and Knowledge, en betydligt mer modern universitetsanläggning som ligger alldeles bredvid sjukhusets huvudbyggnad. Där träffar vi Sandi Feaster, som är chef för Stanford’s Center for Simulation and Immersive-based Learning.
Hon tar oss med ner i källarvåningen där Stanfords simuleringcenter sträcker ut sig över drygt 2 000 kvadratmeter. Där, i en sjukhussäng, ligger Harvey, vars bruna hår sticker fram under en blå baseballkeps. Harvey svettas, andas, hostar och pratar.
– Min favorit är när han kissar på sig, säger Sandi Feaster.
Harvey är ingen patient, utan en av de avancerade mannekänger som används för simuleringar här på Stanford (skapad av den norske innovatören Tore Lærdal, som enligt Stanford tillverkar de bästa mannekängerna för sjukhusövningar).
I hörnan bredvid Harvey sitter tre unga studenter framför en rad datorskärmar. Den här veckan lider Harvey av hjärtproblem, vilket ger studenterna en chans att öva sina färdigheter på området. Istället för en traditionell intervju vid ett skrivbord utsätts studenter som ansöker till Stanford för en serie intensiva övningar där man försöker se om de är lämpliga. Bland annat kastas de in i verklighetstrogna scenarier, som med Harvey, där man inte bara testar deras medicinska kunskap, utan även deras förmåga att lösa problem snabbt och impulsivt, samt deras sociala färdigheter. Man brukar till exempel utsätta dem för ett simulerat strömavbrott, där de ombeds leta efter alternativa ljuskällor.
– En student använde en ficklampe-app på sin iPhone, vilket var ganska kreativt, säger Feaster.
Man kan även simulera operationer på datorskärmen med hjälp av Clinispace, ett nytt program som utvecklats av dataingenjörer på Stanford. I simuleringscentrats ”virtual reality room” står ett dussintal rejäla 28-tumsskärmar från Apple uppradade för den som vill använda Clinispace, vilket är ”som att vara kirurg i Second Life”, enligt Feaster.
– Simulering ger studenterna ett tillfälle att tänka fritt, att få prova sig fram, att göra misstag utan att det får konsekvenser. Om en student exempelvis aldrig har haft en chans att jobba med ett offer från en bilolycka kan vi skapa den möjligheten, gång på gång. Man får öva tills man är bra på något. I stället för ”practice makes perfect” försöker vi uppnå ”perfect practice”.
Snart kommer de även att kunna ägna sig åt än mer futuristiska övningar, i ett rum som går under arbetsnamnet Star Trek-rummet. Där genomförs simuleringar i 3D, med lasergenererade hologramfigurer (som i science fiction-serien Star Trek) vilket ger en verklig upplevelse av att befinna sig i ett riktigt operationsrum. Den tekniken utvecklades av den amerikanska militären, som använt den för att exempelvis simulera upplevelsen av att smyga fram längs en gata full av krypskyttar i Bagdad.
Just den här dagen är dock Star Trek-rummet fullt av kartonger, plankor och byggdamm. Det kommer att dröja ett par år innan det är färdigbyggt, och man behöver även ny finansiering, eftersom det är en oerhört dyr teknik som används.
Det är kanske här på Center for Simulation and Immersive-based Learning som det blir som mest tydligt att Stanford ligger i Silicon Valley.
– Vi har Silicon Valley i vårt DNA. Vi är djupt präglade av den här regionens tendens att tänka bortom de traditionella ramarna. Hela Stanfords campus präglas av en upptäckarglädje och entreprenörsanda, säger Sandy Feaster.
Om man hade besökt norra Kalifornien i slutet av 1800-talet hade det varit svårt att gissa att det här området skulle bli hemvist för USA:s teknikrevolution. Den här regionen var då, precis som större delen av Kalifornien, jordbruksmark. Här växte aprikosträd, äppelträd och apelsinträd.
Den dal som i dag kallas Silicon Valley är egentligen Santa Clara Valley, men området har vuxit så snabbt de senaste decennierna att det i dag innefattar i stort sett hela den södra delen av San Franciscobukten, från miljonstaden San Jose i syd till Palo Alto, där Stanford ligger, och San Franciscos förorter i norr.
På 1950- och 60-talet startades flera av de elektronikföretag som kom att bli tongivande i regionen, bland annat Hewlett Packard, som sedan dess förblivit en av de största finansiärerna av Stanford. Termen Silicon Valley myntades i en artikelserie i tidskriften Electronic News 1971, om den nya våg av elektronikföretagen som vuxit fram i området kring universitetet. NASA och det amerikanska försvaret lade också stora investeringar på regionen.
Stanford var ett av de fyra amerikanska universitet som var kopplat till Arpanet, föregångaren till det som sedan blev internet.
I slutet av 1970-talet och början av 80-talet började riskkapitalister satsa på fler nya elektronikföretag här och längs med Sand Hill Road i Palo Alto, som snart skulle bli känd som Silicon Valleys paradgata (och även den genomfartsled som drabbades hårdast av dotcom-bubblan våren 2000).
Google uppfanns på Stanford, av Larry Page och Sergey Brin, som lärde känna varandra när de båda var studenter här.
I dag finns som sagt hundratals världsberömda teknikföretag i Silicon Valley – som Google, Apple, Facebook, Adobe, Cisco, Intel, HP, Oracle, Electronic Arts, Zynga, eBay och Yahoo. Omkring 300 000 personer är anställda på IT-företag i området. Hälften av dem är födda utanför USA, vilket även märks i lunchmatsalen på Stanford, som ser ut som ett litet FN.
I takt med webbens genombrott förutspådde många framtidsforskare, sociologer och ingenjörer att de nya sätten att kommunicera skulle leda till att geografiska avstånd blev obetydliga. På 2000-talet skulle vi börja arbeta hemifrån, eller på distans, hävdades det. Arbetsplatserna skulle försvinna. Städer och geografiska kluster skulle bli irrelevanta när all kommunikation blev digital.
Så blev det förstås aldrig.
Tvärtom råder det i dag ett samförstånd bland såväl moderna företagsledare som akademiska institutioner om vikten av att bo och arbeta i anslutning till andra människor.
I själva verket är det just här, i den mest tekniskt utvecklade regionen på hela planeten, som företag är som allra mest måna om att ständigt skapa förutsättningar för fysiska möten.
Den berömda ekonomiprofessorn Edward Glaeser, på Harvard, har i en rad studier konstaterat att produktivitet, kreativitet och innovationsförmåga ökar ju tätare folk bor och arbetar, ju oftare de har möjlighet att träffas för att utbyta idéer med varandra, spontant eller planerat.
På Stanford påpekar i stort sett alla vikten av spontana möten och fördelarna med att kunna promenera fem minuter tvärs över campus och prata med ingenjörer från en annan avdelning, eller åka bil en kort sträcka till något av världens mest kreativa IT-företag.
I Stanfords nybyggda Stem Cell Research Building har exempelvis varje våning lediga mötesutrymmen – casual spaces, kallar man dem – med soffgrupper och kafébord, där studenter och forskare kan mötas för spontana samtal. På soffborden ligger inte bara de förväntade medicinska tidskrifterna och livstilsmagasinen, utan även Silicon Valleys två IT-biblar: Wired och Fast Company.
Kan beståndsdelarna i Silicon Valleys framgång reduceras till ett recept som går att kopieras världen över?
Många av regionens veteraner brukar säga att ett bra universitet och en diger samling burgna riskkapitalister är de grundläggande förutsättningarna för att skapa en miljö som liknar Silicon Valley.
Men även om det i dag vimlar av miniversioner av Silicon Valley runtom i USA och resten av världen – exempelvis New Yorks snabbt växande Silicon Alley, på nedre Manhattan – så finns det ingenstans i världen där man skapat något som riktigt kan mäta sig med originalet.
En tidig morgon, under den andra dagen av besöket hos Stanford, träffar vi bioingenjören och fysikern Stephen Quake, som är en av fixstjärnorna här. Längst in i ett stort laboratorium i den
elegant kurvade byggnaden Clark Center, omgiven av ett par yrvakna forskarstudenter som sörplar i sig morgonkaffe, sitter Quake i shorts och tenniströja i ett stökigt kontor med stora glasväggar som vätter ut mot Stanfords campus.
Quake har sin egen teori om varför Silicon Valley och Stanford har blivit så oerhört inflytelserikt.
– Det var drogerna. Hela 1960-talets alternativkultur.
 |
|
Steven Quake har utvecklat världens snabbaste maskin för att kartlägga DNA-sekvenser. |
Han är förstås inte helt allvarlig, men han är inte heller ensam om denna något kontroversiella teori. Den kaliforniska alternativkulturen har satt en djup prägel på Silicon Valley. Apples Steve Jobs sade en gång, i en intervju med New York Times, att hans kreativa process hade förbättrats av att han provade LSD som ung. När Jobs och kollegan Steve ”Woz” Wozniak startade Apple var de båda två långhåriga hippies.
I dag är den här delen av norra Kalifornien lite mer städad, men man ser fortfarande tydliga spår av den frisinnade kulturen som fanns här på 1970-talet. Den stolta tradition av progressivitet och radikala ifrågasättande mot de rådande normerna, som färgade allt från musik och konst till teknologi och vetenskap.
Steven Quake är ett bra exempel på en man som tänker bortom konventionerna. Förra året blev han den tredje personen i världen att kartlägga sin egen DNA-sekvens.
– Jag utvecklade världens snabbaste och billigaste maskin för att kartlägga DNA-sekvenser. Tidigare har man varit tvungen att fylla en hel hangar med maskiner. Men jag behövde bara en enda maskin. Fysiker har drömt om det här i två decennier, alla har sagt att det måste gå att göra det på ett enklare sätt. Vi hittade det sättet.
Tack vare Quake kunde en process som tidigare kostat hundratusentals dollar genomföras för några tusen dollar. Snart, hävdar han, ska man kunna kartlägga sin DNA-sekvens för mindre än tusen dollar.
– Det är en väldigt viktig demokratisering av kartläggningen av DNA-sekvenser. Det kan fullständigt förändra forskningen om arvsmassa. Alla kan plötsligt vara med.
Vad upptäckte du i den egen DNA-sekvens?
– Well, ingenting trevligt! Det finns inga goda nyheter där. Men jag upptäckte en sällsynt mutation som är kopplad till hjärtsjukdomar. Den typen av information är värdefull. Det skulle aldrig vara möjligt att testa alla patienter för alla tänkbara risker, men när man vet att man inte bara är i riskzonen för något för att det finns i släkten, utan för att det faktiskt går att se att det finns i en själv, då är det mycket lättare att testa för det och förebygga problem.
Har du anpassat din livsstil efter detta?
– Nja, säger Quake och skrattar. Jag går väl till min hjärtdoktor lite oftare. Men de råd jag fick är inte direkt unika. Det handlar om, du vet, undvik alkohol, ät hälsosamt, träna ofta. Det är sådant jag gör ändå.
Nu arbetar Quake med projektet Bio-X, som kallas Stanfords ”flaggskeppsinitiativ för biologi” och utvecklades av Steven Chu, tidigare professor i fysik på Stanford och numera energiminister under Barack Obama.
– Målet är att förnya det interdisciplinära arbetet mellan ingenjörer, dataingenjörer, fysiker och andra fält som förändrar och påverkar biovetenskapen i dag.
Från Clark Center är det ett par minuters promenad över till Stanford Neuroscience Institute. På vägen går man förbi sjukhusets nyaste byggnad, Lokey Stem Cell Research Building, som är världens största centrum för stamcellsforskning. Man får en skymt av en enorm glasskulptur av konstnären Dale Chihuly som hänger i entrén. Än så länge ligger det moderna och det traditionella vägg och vägg på Stanford – man får en känsla av såväl den långa historien här, som av den ivriga strävan mot framtiden.
När vi pratar med Gary Steinberg, chef för Stanford Neuroscience Institute, får man en bra bild av hur Stanford har utvecklats i takt med explosionen av Silicon Valley. Steinberg har arbetat här sedan 1974, då han kom hit som student. Han har haft sitt nuvarande jobb sedan 1995. Steinberg betonar just vikten av det multidisciplinära arbetet som en av de viktigaste beståndsdelarna för att göra Stanford unikt.
 |
|
Gary Steinberg ser samarbetet mellan forskare och ingenjörer som en helt ny era i sjukvården. |
– Något som jag alltid har känt passionerat för här har varit våra samarbeten mellan forskare inom neurovetenskap med ingenjörer, sjukhuspersonal, datatekniker, kemister och kirurger. Stanford är unikt för att det är två stora sjukhus och ett universitet på samma yta, samtidigt som vi dessutom befinner oss mitt i hjärtat av Silicon Valley. Det är bara fem minuters promenad till experter inom alla tänkbara fält.
Sedan Steinberg tog över Neuroscience Institute har man gått från 5 till 38 anställda. Man är i dag en av landets ledande neurovetenskapliga institutioner.
– När National Institute of Health fördelade resurser till landets sjukhus och forskare brukade vi inte ens hamna bland de hundra viktigaste. De senaste åren är vi den institution som fått näst mest stöd av NIH.
Steinberg är, som många av Stanfords visionärer, en lätt frenetisk man, som spottar ur sig idéer i rasande fart. Just nu är han väldigt entusiastisk inför det växande fältet av interaktion mellan hjärna och dator – brain computer interface.
– Vi arbetar med patienter som har sitt kognitiva system intakt, men ett nervsystem som inte funkar, efter exempelvis en ryggmärgsskada som gjort dem paralyserade. Det man kan göra är att använda en dator för att generera de signaler till musklerna som nervsystemet i vanliga fall skickar.
Han slår upp sin laptop på skrivbordet och visar en video på en ung man som blivit paralyserad efter att ha fått ett knivhugg i nacken. Med hjälp av teknik som Stanford utvecklat i samarbete med Brown University på östkusten kan den unga mannen, enbart genom hjärnaktivitet, röra pekaren på en datorskärm och med hjälp av detta öppna sin e-post, skriva, skicka nya meddelanden och rita en cirkel.
– Det här är resultatet av ett av dessa samarbeten mellan ingenjörer och forskare inom biomedicin och neurovetenskap. Jag tror att det är början på en ny era. Det här är början på framtiden.
Stanfordsjukhusets vd Amir Dan Rubin lider inte heller av någon brist på framtidstro. När jag ber honom berätta vad han räknar med att man ska kunna åstadkomma i den nya sjukhusbyggnaden, när den är klar om sju år, skiner han upp igen.
– Vi utvecklar nya metoder inom allt från neurokirurgi till minimalinvasiv kirurgi. Våra stamcellsforskare Irving Weissman och Ron Levy är på väg att dramatiskt utveckla hur man behandlar cancer. Våra ambitioner för de kommande åren är att bota hörselskador. Vi vill att all form av cancer ska kunna behandlas som ett kroniskt tillstånd, det vill säga inte ett dödligt tillstånd. Vi håller på att förnya canceroperationer med nanopartiklar som kan fästas på en tumör på molekylnivå så att när man gör operationen kan man se, nästan på molekylnivå, var man ska skära. Istället för att gissa och skära med en extra marginal och med strålning, kan man nu nästan se molekylerna. Man kan se det som att vi håller på att transformera cancerbehandling.
Rubin reser sig upp och tittar ut över Stanfords vackra campus, där solen strilar ner genom de enorma eukalyptusträden och ekarna.
– Vi vill göra folk friska och minska lidandet. Sammantaget hoppas jag faktiskt att allt det vi gör kan göra ett märkbart avtryck på mänskligheten.
Martin Gelin är journalist och författare. Han har bland annat skrivit den första svenska boken om Barack Obama, Det amerikanska löftet (2009).