Hanne Kjöller: Barn till varje pris?

En helg för några veckor sedan när Ekot som brukligt stod och rullade hörde jag med ett halvt öra hur läkare nu lyckats med att transplantera en livmoder. Försök har gjorts tidigare, men då med organ från levande.

Nu använde läkarna sig av en död donator, vilket gjorde att man kunde karva ut livmodern med lite bättre sömsmån, vilket i sin tur uppenbart bidrog till det lyckade resultatet. Mottagare var en 21-årig turkiska.

Men så fiffigt, tänkte jag först. Sedan kom frågan: Varför? Och så vitt jag begriper finns bara ett svar: För att kunna ge en kvinna chansen att föda fram ett barn.

Med undantag för transplantation av hornhinnor - som handlar om att rädda synen – handlar i princip alla organdonationer om att rädda liv. Eftersom det går att leva ett helt, friskt liv utan en livmoder måste detta ses som trendbrott i transplantationstraditionen.

Med livmodertransplantationer övergår transplantationskirurgerna från att rädda liv till att förverkliga människors drömmar. Den ena frågan man kan ställa sig är om det verkligen är detta de spjutspetskirurgiska resurserna ska läggas på. Den andra vad en sådan utveckling säger om vår tid.

Vi i väst lever i en tid när så gott som ingen behöver svälta eller frysa. Majoriteten av oss har alla basala behov tillgodosedda. Och eftersom vi inte behöver ägna dygnets alla vakna timmar åt att leta ätbara rötter eller att spetsa en duva behöver vi uppenbart skaffa andra mål för att hålla hjärnan sysselsatt.

Livsmål nummer ett i min medelklassvärld är att få barn. När vi gjort allt det där andra ska telningarna komma – en efter en upp till två, tre stycken sådär. Helst ska de komma ur den egna kroppen.

Och sedan ska vi säga sådant som att detta är meningen med livet (alltså inte meningen med just våra liv – utan med allas liv, underförstått att de som är av en annan uppfattning inte förstått). Vi ska säga sådant som att vi förändrats, att vi nu inte står ut med att se andra barn fara illa, att vi blivit mycket mer kännande och ömmande. Barnen är dubbelverkande instrument för självförverkligande: genom dem ges vi både chansen att ikläda oss en ny roll – den som föräldrar – samt att bli lite finare och bättre som individer.

Journalisten Jane Magnusson och författaren Lena Andersson kämpar i motvind, när de försöker säga att det inte bara finns en sanning och att moderskapskulten också är ett uttryck för kultur, inte bara natur.

Jag har själv haft förmånen att få bli mamma. Och för mig var det just så revolutionerande, så storslaget som det enligt dagens moderskult ska vara. Men vad som är kultur och vad som är natur i mina känslor har jag förstås ingen aning om.

Jag fick min dotter efter tre provrörsbefruktningar. Sedan gjorde vi ytterliga fyra samt stod i en – vid vår ålder – tröstlös adoptionskö.

Därefter hade vi två val: att fortsätta med ytterliga provrörsförsök trots mikroskopiska chanser att lyckas, att köpa ett ägg någonstans i världen trots att min biologiska klocka närmade sig midnatt, att älta det faktum att vi inte fick så många barn vi ville. Eller att vara glad åt det barn vi fått och om resten säga tja, livet blir inte alltid som man tänkt sig.

Många verkar ha så galet mycket outnyttjat hjärnbarksutrymme att detta sistnämnda aldrig blir något riktigt alternativ. I SVT:s förnämliga serie om barn till varje pris framgår hur proportionerna tycks ha gått helt förlorade i en värld som kryllar av barn. En mamma, som fått fyra söner, pratar inte om sin glädje över dem utan om längtan efter en dotter.

Vad är det mer vi ska börja längta efter när vi fått allt det vi vill, inklusive exakt rätt antal barn? Att ett av dem är en fena på klarinett – eftersom vi själva alltid drömt om att spela i radiosymfonikerna. Att ett har lockigt hår, för det hade älsklingsmorbror som dog alldeles för tidigt. Och att ett är flicka så att mamma får sin lilla docka att klä i söta klänningar.

Om jag från min plattform på DN skriver och ifrågasätter det lämpliga i att legalisera surrogatmödraskap eller att 55-plussare blir gravida med äggdonation resulterar det alltid i en rad affektiva mejl.

Välformulerade homosexuella män frågar med vilken rätt jag förnekar dem rätten att bli föräldrar. Jag svarar att jag inte alls förnekar dem rätten att försöka få barn med en lesbisk eller heterosexuell kvinna, utan att jag ifrågasätter rätten att skaffa barn utan en kvinna.

Äldre kvinnor skriver och förklarar hur de var helt upptagna med sina karriärer och hur de sedan, när det var försent, upptäckte att någonting fattades. Och när något fattas har man väl ändå rätt att få det?

Men att något är medicinskt möjligt behöver inte betyda att det är önskvärt, än mindre en rättighet.

Jag har egentligen inget principiellt emot livmodersdonationer, men jag undrar hur långt vi som individer och samhälle är beredda att gå när den medicinska utvecklingen galopperar i samma takt som människans växande krav på självförverkligande.

Om det efter all reproduktionsfixering finns kvar något intresse för barn finns ju adoption.