Det rena blodet

Det rena blodet

Det är en klar, kylig oktobermorgon i Huddinge. Bakom ett par blå skynken på avdelningen för transfusionsmedicin på Karolinska Universitetssjukhuset ligger Susanna Björk och förbereder sig för morgondagens operation. Hon kan se sitt blod pumpas ut ur kroppen och in i en maskin som står och surrar bredvid sängen. Slangen med blod passerar några snurrande knappar innan den försvinner in i maskinens innanmäte där blodet centrifugeras på en blyplatta för att separera blodplasman från blodkroppar och blodplättar.

Tack vare den här maskinen, eller mer specifikt det lilla filter på maskinen som Susannas blodplasma passerar för att göra sig av med oönskade antikroppar, är operationen över huvud taget möjlig. Efter filtreringen återförs plasman med resten av blodet igen och pumpas genom en kateter under Susannas axel in hjärtats högra förmak.

– Jag ska få en njure av min mamma men eftersom vi har olika blodgrupper har jag fått förbehandlingar med hjälp av den här apparaten som förhoppningsvis ska få ner koncentrationen av antikroppar i blodet till´tillräckligt låga nivåer, säger Susanna.

Hur känns det nu?
– Lite pirrigt är det, men allt det här kommer att bidra till att min livssituation blir en helt annan efteråt, säger hon.

Inför operationen genomgår Susanna Björk en behandling för att bli av med oönskade antikroppar.

Vi tar det från början. Susanna Björk är 29 år och har lidit av kronisk njursvikt sedan hon var nio år gammal. Problemen, som förmodligen är medfödda, upptäcktes en dag när Susanna efter idrottslektionen knappt kunde få på sig sina skor. Fötterna hade vuxit sig dubbelt så stora under dagen. När hon kom hem och visade vad som hade hänt tog Susannas mamma henne till en läkare för att undersöka saken. Det visade sig att Susanna har en förmodat medfödd åkomma som innebär att hennes immunförsvar angriper njurarna och bildar ärrvävnad som hindrar flödet i njurarna. Njurfunktionen försämras gradvis, blodet renas inte som det ska och kroppen börjar binda vätska, vilket var precis det som hade hänt i fötterna. Till slut slutar njurarna att fungera helt.

Susanna har alltid gått med förhoppningen om att sjukdomen på något sätt skulle vända av sig själv eller kunna behandlas, men precis innan hon skulle fylla 18 gjorde sig verkligheten påmind. Njurarna hade nu förlorat så mycket funktion att man uppskattade den totala funktionen till 7 procent och hon var tvungen att börja med dialys. Eftersom ingen i familjen kunde donera då blev hon placerad på transplantationslistan och tvungen att vänta på en njure från en avliden person, något som kan ta flera år.

– Men jag hade jättetur! Redan efter fem veckor ringde de en morgon och sa att det fanns en njure och då var det bara att åka in, säger hon.

Efter transplantationen kunde Susanna leva precis som vanligt och mådde jättebra tills för ungefär två år sedan då den nya njuren började visa symptom på att hennes grundsjukdom kommit tillbaka.

– Sedan dess har det blivit successivt sämre. Blodvärdena försämrades gradvis, jag har fått högt blodtryck, börjat lägga på mig i vätska och gått på tätare kontroller, säger hon.

Snart kom beskedet att en ny transplantation var nödvändig. Från att känna sig helt frisk, jobba och leva helt normalt kände Susanna att livet stannade upp.

Nu stod hon dessutom inför helt nya förutsättningar. Sedan den första transplantationen elva år tidigare hade det skett revolutionerande framsteg på området. År 2001 blev Karolinska i Huddinge först i Europa med att transplantera en njure mellan personer med olika blodgrupper, en teknik som sedan dess spridit sig över kontinenten. För Susanna innebar det att hon slapp vänta på att hitta en person med matchande blodgrupp. När det stod klart att hon förr eller senare skulle behöva en ny njure började man utreda vem i familjen som kunde donera och var villig att göra det. Pappa var inte lämplig som donator men mamma ställde upp utan att tveka.

– Jag kan inte tacka henne nog. Vi har pratat om det och det är verkligen som att hon ger mig livet på nytt, säger Susanna och påpekar att det har varit en lång process även för mamman. Det är inte bara att gå igenom en operation. För henne har det varit ett år av olika tester och undersökningar så att man vet att hon är fullt frisk och inte påverkas av att ge bort en njure.

Men vad är det då som gör det möjligt? Bland människor finns fyra olika blodgrupper: A, B, AB och 0. Personer med 0-blod kan donera till alla andra blodgrupper, AB kan bara kan donera till AB, och övriga två kan donera till sin respektive blodgrupp samt till AB. Det innebär att Susanna, som har blodgrupp 0, skulle kunna donera en njure till sin mamma med blodgrupp B utan problem men det skulle normalt sett inte fungera i motsatt riktning.

Orsaken är att kroppen skapar antikroppar mot allt antigen (en igenkänningsmarkör som om den finns i kroppen gör att exempelvis blod eller organ inte stöts bort) den inte känner igen, inklusive antigenet i främmande blodgrupper. 0-blod är en så kallad universalgivare, eftersom det saknar antigen och därför stöts inte 0-blod eller 0-organ bort av kroppar med andra blodgrupper. Antikroppar finns i hela kroppen och är i princip ett förberett försvar mot allt som inte är du.

Sara Ohlsson på Blodcentralen titrerar, alltså undersöker koncentrationen av B-antikroppar, i Susannas blod. För att kunna göra det centrifugerades blodet först för att separera bort plasman.

– Om Susanna skulle få sin mammas B-njure skulle Susannas antikroppar snabbt täppa igen njuren, som då inte skulle få något blod och sluta fungera, säger Gunnar Tydén, professor och överläkare vid Transplantationskirurgiska kliniken på Karolinska Universitetssjukhuset och en av dem som startade den nya behandlingen.

Nyckeln till att komma runt problemet heter Glycosorb – och det är därför Susannas blod i dag snurrar på en blyplatta som med 1 846 varv per minut separerar hennes blodplasma från övriga blodkomponenter. Glycosorb är ett konstgjort B-antigen och hänger i en behållare med ett filter som plasman passerar. I plasman finns blodets antikroppar och när plasman rinner igenom filtret fastnar Susannas B-antikroppar. Behandlingen tar mellan tre och fyra timmar och upprepas tills blodprover visar på en tillräckligt låg nivå B-antikroppar.

Med den här förbehandlingen kan man alltså göra transplantationer möjliga i alla riktningar oavsett blodgrupper. Normalt sett behövs ungefär fyra behandlingar som vardera tar tre-fyra timmar. När Susanna väl lämnar Karolinska om några veckor gör hon det med en fullt fungerande njure som inte behöver någon medicinering, utöver den immundämpande medicin som alla transplanterade måste äta.

– Det märkliga är att antikropparna inte återkommer. Man skulle kunna tro att det skulle krävas efterbehandlingar men vi har tittat på patienter som transplanterades för tio år sedan och ingen har fått tillbaka dem, säger Gunnar Tydén.

En teori är att även om det återbildas antikroppar så har man kommit ner till en så pass låg nivå att njuren har förmågan att bryta ner dem.

Idén om att göra sig av med oönskade antikroppar för det här ändamålet är egentligen inte ny. Redan i slutet av 70-talet gjordes flera försök med en liknande teknik för att transplantera organ över blodgrupperna. Då bytte man ut plasman och använde sig av massiv immundämpande behandling. Problemet var att man i och med eliminering av plasman gjorde sig av med kroppens samtliga antikroppar vilket gjorde att patienterna blev mottagliga för alla möjliga sjukdomar, i synnerhet infektioner. Det ansågs för farligt och behandlingen fick därför aldrig något genomslag.

– När det gått 30 år och transplantationstekniken hade förfinats tyckte vi att det var hög tid att prova igen, mycket beroende på att vi i varje läge prioriterar levande transplantationer, säger Gunnar Tydén.

I samma veva hade Tydén och hans kollegor hört talas om Glycosorb som tagits fram nere i Lund och beslutade sig för att köpa in medlet och testa. Man använde samma behandlingsrutiner, så kallade protokoll, som för vanliga transplantationer men lade till en förbehandling med Glycosorb. I början försökte de med endast en förbehandling, men upptäckte snart att det krävdes fler. Då kom resultaten snabbt.

– Det fina med det vi gör i dag är att man bara tar bort antikropparna som är riktade mot blodgruppen så det finns alltså inga biverkningar eftersom det är väldigt specifikt. Det är elegant, säger Gunnar Tydén.

För njursjuka innebär metoden, förutom att de inte behöver dialys, att köerna kortas och att antal möjliga donatorer ökat med 35 procent och att njurarna är i perfekt skick. Det vet man inte alltid när det kommer till organ från avlidna personer som dessutom måste transplanteras inom 24 timmar vilket kan ställa till problem om tidpunkten är olämplig.

– Att använda sig av närstående är det optimala för patienten. De organen är bäst och vi kan planera operationen på ett vettigt sätt, säger Gunnar Tydén.

Ungefär var fjärde njurtransplantation genomförs i dag mellan personer med olika blodgrupper.

– Det här har underlättat oerhört. Framför allt har det varit en stor glädje för föräldrar som tidigare inte kunnat donera till sina barn. Som Susannas mamma till exempel, säger han.

På ett fåtal patienter fungerar dock inte behandlingen. Det går helt enkelt inte att få ner deras antikroppar. Men Gunnar Tydén menar att det är mycket ovanligt.

Finns det några svårigheter med transplantation mellan olika blodgrupper?
– Nej, egentligen inte. Det är väldigt lätt. Barriären mellan blodgrupperna är mycket svagare än vad man tidigare trott, säger Gunnar Tydén.

Vad skiljer en transplantation av njure från till exempel en lever eller ett hjärta?
– Behandlingen är densamma men njurarna och till viss del levern är de enda man kan ta från en levande givare. Det går till exempel att ta en halv lever från en mamma eller pappa och ge till ett barn, men du kan inte transplantera hjärtan från levande givare.

Finns det någon möjlighet att använda den här behandlingen inom andra områden?
– Som det är nu kan vi inte komma längre på det här området, men vi har lärt oss att olika människor har olika mängd antikroppar. Vissa har nästan ingenting och då kan man strunta i behandlingen. I dag tittar vi därför på alla patienter som väntar på olika organ och hur mycket anti-B eller anti-A de har. Om det är under en viss nivå kan man strunta i blodgruppen vilket ökar möjligheterna att bli transplanterad.

Skulle det fungera med konstgjorda organ?
– Antikroppar mot till exempel grisnjurar är av en helt annan storleksordning. Många har försökt men det går inte att uppnå samma effektivitet på det här sättet utan biverkningar.

Två dagar efter operationen ligger Susanna Björk och vilar på sjukhusets åttonde våning. Rummet är kliniskt rent och fjärrkontrollen till tv:n är inplastad för att undvika att bakterier sprids. Susannas immunförsvar är just nu försvagat på grund av de immunhämmande medel hon varit tvungen att ta, så hon är extra mottaglig för sjukdomar.

På bordet sitter Sackboy: en liten söt, brun tygdocka med en dragkedja över magen. En maskot, förklarar hon, som hon har fått eftersom den likt henne är lite hopsydd här och var. Hon verkar trött men pratar med ett leende på läpparna.

– Jag mår jättebra, säger hon.

Vad kände du innan operationen?
– Känslorna kom när jag rullades ner mot operationssalen. Jag ville verkligen att det skulle bli av men det var lite nervöst nu när mamma är inblandad. Samtidigt kändes det att jag var i trygga händer. Alla runt omkring är så duktiga, de lugnar en och berättar vad som händer. Jag är enormt tacksam över allt de har gjort och gör för mig.

Hur mår din mamma?
– För henne är det ju lite omvänt. Hon mådde jättebra innan operationen och nu beskriver hon det som att det känns lite som att hon blivit överkörd av tåget, men hon är ändå vid gott mod och såklart lycklig över att det gått så bra.

Det dröjer två till tre veckor innan Susanna får lämna sjukhuset. Först väntar en periods sjukskrivning på grund av smittorisken, men sedan kommer hon att kunna leva som vanligt.

– Jag ska försöka se till att hålla mig frisk och gå på täta kontroller på sjukhuset. Det kan hända att jag behöver någon ytterligare förbehandling inom tre månader eftersom antikropparna kan slå tillbaka. Men jag försöker att ta en dag i taget och se vad som händer och inte försöka reflektera så mycket över det. Allt för hälsan och nya njuren.