”Det är människorna jag fokuserar på, inte byggplåtar.”

Hur kom det sig att du fick uppdraget att följa framväxten av det nya sjukhuset?
– Det började med att jag läste en artikel i Dagens Nyheter om det nya sjukhuset när arkitekttävlingen var avgjord 2006. Jag tyckte att det var väldigt spännande och pratade med en god vän till mig, som är bra på idéer, Håkan Ramsin. Sedan fick jag kontakt med Lennart Persson som ansvarade för hela det här sjukhusprojektet. Jag presenterade en idé om att man skulle kunna följa det här sjukhuset, från arkitekttävlingen och tio år framåt. Alla tände på det, så vi började filma.

Det är förstås ett extremt omfattandejobb, med en budget på 16 miljarder. Förstod du vidden av det när du började?
– Nej, det förstod jag först när jag kom ut och filmade andra sjukhus som man tittat på för inspiration, bland annat Harvard som stod klart 2008. De har väldigt många enkelrum och känslan där är något annat än ett sjukhus. Det kändes som en blandning av ett hotell, universitet och bibliotek. Att det inte har byggts någonting i den här klassen i Sverige på 70 år är en stor grej.

Vilket är det mest rafflande du filmat hittills?
– Det politiska beslutet 2008 var väldigt kul. Vi fick vara med och filma Landstingsstyrelsens beslut. Det var första gången de någonsin släppt in ett filmteam. Först tog de beslut om att vi skulle få filma: ”Kan vi besluta om att Staffan Hildebrand och Andreas Alfredsson får filma här?” Svar: ”Ja!” Under samma möte klubbades att bygget skulle bli av. Ett annat intressant skede var när finansieringen skulle lösas och det blev en konflikt; skulle man ha offentlig och privat samverkan eller rakt av skattefinansierat. Det var valår så frågan var väldigt känslig, men till slut blev alla eniga. Efter det mötet fick vi alliansens Catharina Elmsäter-Svärd och oppositionens ledare Ilija Batljan att krama varandra inför kameran – det var väldigt häftigt. Och första spadtaget var kul, med kronprinsessan. Naturligtvis är det också rafflande att se hur det går till på bygget för att det är så enormt stort. Varje minut lastas en lastbil full med grus.

Hur förhåller du dig till det här projektet jämfört med det du är känd hos allmänheten för, ungdomsfilmer?
– Jag förhåller mig på samma sätt. Jag är nyfiken. När man blir äldre så blir man också automatiskt intresserad av hälsovård och hur man ska hålla sig frisk. Man blir intresserad på ett personligt plan. Och jag är intresserad av ungdomar för att de är framtiden. Jag började min yrkesbana som reporter på Rapport när jag var 22 år. Jag åkte till Vietnam och rapporterade från slutfasen av kriget i fyra år. Kanske är det den grejen jag går tillbaka till nu. Och jag försöker göra något lite filmiskt av det, så att det inte bara blir gubbar som pratar.

Hur gör man det?
– Vi försöker hitta roliga situationer. Vi följer med Lennart Persson när han dricker morgonkaffet istället för att bara göra en intervju. ”I dag tar vi ett viktigt beslut – hur kommer det att gå”, frågar han sig och så blir det plötsligt lite spännande, lite intressant.

Och vad kommer ur det här?
– Vi har just gjort en 15-minutersfilm som har visats för väldigt många, för politiker och överallt. Den summerar och ger hela historien. Vi gör också korta webfilmer. Tanken är att vi ska göra en längre film av allt material när sjukhuset invigs, lite mer konstnärligt. Det är människorna jag fokuserar på, inte byggplåtar. Det har alltid varit min drivkraft.

Staffan Hildebrand är regissör. Bland hans trettiotalet filmer hör "G", "Stockholmsnatt" och "Ingen kan älska som vi" till de mest kända.

Parallellt med detta jobbar du också med informationsfilmer om aids.
– Ja, tillsammans med Karolinska Institutet har jag följt aids-epidemin i 24 år, så jag vet hur man följer och tänker hur man ska lagra och använda det man samlar på sig under resans gång. Just nu jobbar jag med ett projekt på uppdrag av Harvard University som ska vara klart till den 1 december, Världsaidsdagen. Jag har gjort 48 aids-filmer sedan 1987 för små och stora aids-konferenser. Det där är ett ganska komplicerat projekt för du måste ut i världen. Så med den kunskap och erfarenhet jag har från det tänkte jag att det skulle vara kul att göra något motsvarande i min hemstad.

Du blir inte sugen att göra spelfilm?
– Absolut. Just nu tänker jag mest på att göra en dokumentär långfilm på mitt aidsmaterial. Och då vara lite Michael Moore, en sådan granskande film, fast om aids. Men jag är inte den störiga typen utan förhåller mig lite mera low key. Sedan vill jag gärna göra en ny ungdomsfilm också.

Du har nyss fyllt 65. Inga planer på att trappa ner?
– Nej.