Toy story
I den moderna läkekonsten spelar verktygslådan alltid en huvudroll. SOMA riktar ljuset mot fem innovativa redskap inom sjukvården just nu.
Ann-Charlott Docherty Skogh är plastikkirurg och använder mikrotråd och fin nål till vardags. Den allra finaste, 12-0, är hon en av få i Sverige att kunna hantera – än så länge, i alla fall. De flesta mikrokirurgiska ingrepp gör hon i den här salen. Här finns mikroskopen. Glasögonen med lupparna är hennes egna.
|
Kjerstin Ferm Widlund är barnmorska på Centrum för Fosterdiagnostik. Hon har gjort ultraljud i 23 år. Just denna ultraljudsapparat är extrautrustad för att kartlägga fosterhjärtans förmåga att dra ihop sig och slappna av.
|
Anders Günther är anestesiolog. En defibrillator är ett viktigt redskap om en patient behöver få hjärt-lungräddning. Anders går jour regelbundet i tryckkammaren, som nyligen har fått sin första defibrillator. Den enda i världen faktiskt. |
Tommy Andersson är neurokirurg och neuroradiolog. Den tunna slangen med den fina stenten i nät som han håller i handen, använder han dagligen på neuroradiologens angiolabb för att behandla stroke och andra skador i hjärnans kärl. Slangen förs in i kroppen via ljumsken. Det är själva nätet som fångar proppen. |
Jonas Mattsson är överläkare på CAST, Centrum för allogen stamcellstransplantation. Clinimax-maskinen vid hans sida gör det möjligt att ta fram T-celler som dödar ett visst virus. Metoden kallas riktad CTL-terapi och används på stamcellstransplanterade patienter som fått en svår virusinfektion och inte svarar på vanlig behandling.
|
Ann-Charlott Docherty Skogh (se bild ovan) är plastikkirurg och använder mikrotråd och fin nål till vardags. Den allra finaste, 12-0, är hon en av få i Sverige att kunna hantera – än så länge, i alla fall. De flesta mikrokirurgiska ingrepp gör hon i den här salen. Här finns mikroskopen. Glasögonen med lupparna är hennes egna.
” I mikrokirurgin använder vi mycket tunna trådar. Vi kallar dem mikrotråd. De lite grövre, 8-0, använder vi till att koppla ihop vener. 10-0 använder vi till nerver. Artärer kopplas ihop med 9-0, det gäller blodkärl med en diameter på ungefär två millimeter. Med 12-0 som vi precis har börjat använda utför vi supra micro surgery, som det också kallas. Med denna allra finaste tråd kan vi koppla ihop lymfkärl med små vener. Dessa kärl, är under 0.5 millimeter i diameter. Nålen är två millimeter lång.
Patienter som kan behandlas med tekniken har genomgått stora ingrepp vid gyncancer eller andra tumörer i bäckenet. De har gjort lymfkörtelutrymningar i ljumskarna och fått lymfödem, vilket kan vara väldigt handikappande, med svullnad i hela benet och svårigheter att röra sig. Sedan 70-talet har man försökt bota detta, men tekniken och utrustningen har inte varit tillräcklig. Det finns andra behandlingar, men den här nya metoden ger sannolikt bättre möjligheter.
Tekniken är hämtad från Japan. Jag och en kollega har lärt oss den i Finland där man har utfört dessa ingrepp ett tag nu. Och som enda sjukhus i Sverige har vi precis börjat. Det är bra för patientgruppen och för oss är det en intressant och rolig teknisk utveckling. Det nya är att mikroskopen har större förstoring, att instrumenten och trådarna är finare, och att nålen är mindre. I mikrokirurgin är träningen väldigt viktig. Ju mer man tränar desto mer fingerfärdig blir man och då går det också att operera mycket mindre strukturer, som nu med den nya tråden. Alla ingrepp görs med hjälp av mikroskop eller med luppar när kärlen är större. Mikroskop med mycket stor förstoring, 30–40 gånger, används för de pyttesmå kärlen, venerna eller lymfkärlen.
Egentligen finns inga begränsningar i hur fina ingrepp man kan göra med ännu bättre utrustning, precision och finmotorik.”
Till sidans topp.
Kjerstin Ferm Widlund är barnmorska på Centrum för Fosterdiagnostik. Hon har gjort ultraljud i 23 år. Just denna ultraljudsapparat är extrautrustad för att kartlägga fosterhjärtans förmåga att dra ihop sig och slappna av.
” Vid ultraljudsundersökningar mäter vi bland annat storleken på fostret. Vi tittar på fostervattensmängden och på hjärtat strukturellt. Vi kan också mäta flöden i fostercirkulation. Det speciella med just den här apparaten är vävnadsdopplern som sitter på proben – den del som vi för runt på mammans mage för att kunna undersöka. Den är väldigt viktig för det forskningsprojekt jag arbetar med.
Ultraljudsapparaten rullar jag med mig till förlossningen, mödravården eller till någon avdelning. Jag tar fram ett fyrkammarsnitt på fosterhjärtat, ibland på så små hjärtan som en och en halv centimeter. Rörliga sekvenser av hjärtat lagras för att sedan bearbetas offline. Vävnadsdopplern används standardmässigt på barn och vuxna för att bedöma konditionen på hjärtat. Det är de erfarenheterna vi nu flyttar över till gravida och foster. Vi samarbetar med KTH som har tagit fram den matematiska modell som analyserar den lagrade informationen.
Det är väldigt speciellt att undersöka fosters hjärtan. De har en helt annan cirkulation än fullvuxna hjärtan. De använder inte sina lungor och har tre olika shuntar i hjärtat. Vi kartlägger först hjärtats kontraktilitet hos friska foster vid normala graviditeter. Doktoranderna på KTH tar sedan fram normalvärden utifrån de analyserna. Detta grundmaterial används som jämförelse på riskgraviditeter. 5–10 procent av alla graviditeter har en riskfaktor och foster som växer dåligt under graviditeten har större risk för hjärt- och kärlproblem senare. Vi vill därför kunna gå in tidigare i graviditeten för att se om det finns fördröjningar i hjärtats förmåga. Hjärtats arbetsförmåga är avgörande för hur barnet ska kunna växa.”
Till sidans topp.
Anders Günther är anestesiolog. En defibrillator är ett viktigt redskap om en patient behöver få hjärt-lungräddning. Anders går jour regelbundet i tryckkammaren, som nyligen har fått sin första defibrillator. Den enda i världen faktiskt.
” Med en defibrillator i tryckkammaren kan vi vinna mycket tid om vi får ett hjärtstopp. En defibrillator är inte mer nödvändig här än någon annanstans, men överallt på sjukhuset har vi defibrillatorer. Här har vi aldrig haft någon tidigare. Det handlar om patientsäkerhet; vi kan helt enkelt rädda fler liv.
I hjärt-lungräddning är hjärtkompressioner och läkemedel livräddande och stabiliserar hjärtat. Men en defibrillator är jätteviktig när hjärtat inte pumpar på rätt sätt, särskilt för en intensivvårdspatient som kanske redan har dålig cirkulation. Det går snabbt, man har större chans att rädda utsatta organ, främst hjärnan. Tid är jätteviktigt i hjärt-lungräddning. Att få ner trycket för att komma ut ur tryckkammaren tar flera minuter, det går inte att skynda på. Om vi sänker trycket för fort blir alla dykarsjuka. Med en defibrillator vinner vi förstås mycket tid.
De flesta som kommer hit har svåra djupdelsinfektioner och får behandling i tryckkammare som komplement till antibiotika och kirurgi. Även de som har kolmonoxidförgiftats eller fått dykarsjuka behandlas under tryck med 100 procent syrgas. De är mycket sjuka och det har hänt att vi har haft hjärtstopp här inne, även om det är sällsynt. Defibrillatorn är ny och vi som använder den utbildas nu. Så fungerar det med all ny utrustning i vården. Det är inte som med de självinstruerande defibrillatorer som finns ute på stan.
Vi har alla headset på oss för att kunna prata med varandra och med den som sitter utanför tryckkammaren. Det är ett sådant oväsen. Vi är på motsvarande 18 meters djup härinne. All utrustning är anpassad för tryck såsom droppställningar och intensivvårdssäng. Defibrillatorn är senast i ordningen. Fyra år har den tagit att utveckla alltifrån knappsats till elektronik för att klara trycket i kammaren.”
Till sidans topp.
Tommy Andersson är neurokirurg och neuroradiolog. Den tunna slangen med den fina stenten i nät som han håller i handen, använder han dagligen på neuroradiologens angiolabb för att behandla stroke och andra skador i hjärnans kärl. Slangen förs in i kroppen via ljumsken. Det är själva nätet som fångar proppen.
” Stroke behandlas akut. Med den tunna slangen tar vi oss fram till proppen, som finns i ett kärl i hjärnan, och det är med det här stentet i form av ett nät som vi fångar upp proppen. Stentet ligger hopfälld i slangen och framme vid proppen spänner vi ut nätet över proppen. Proppen, som är mjuk, trasslar då in sig i nätet. Och så kan vi dra ut den.
Vid ingreppet stoppar vi in en slang i ett stort kärl via ljumsken. Då får vi en förbindelse, en slags infart in i kärlen. I den förbindelsen för vi in en tunnare slang upp genom kroppen till halsen vid basen av huvudet. Där sprutar vi in kontrastmedel för att kunna se hjärnans kärl och då blir även proppen synlig. Den bilden fryser vi och parallellt med genomlysningen, som är en svag röntgen, får vi en karta över kärlen i hjärnan. Sedan förs ytterligare en tunn slang in. På tv-skärmarna i labbet följer vi live när den millimetertunna slangen med stenten förs vidare till rätt kärl för att fånga upp och ta bort proppen.
Förra året behandlade vi 74 strokepatienter med metoden, förrförra 42. Stent är inte nytt, det har använts ett bra tag vid olika medicinska behandlingar. Men att använda stent på det här sättet i hjärnan är ganska nytt och vi blir allt bättre på det. Tekniken är under utveckling, och metoden och utrustningen förfinas. Den här typen av behandlingar kräver definitivt ökad specialisering av alla som ingår arbetslaget. Och för bästa resultat behöver behandlingen samlas på några få ställen i landet.
Vid symptom på stroke – att man inte kan tala, inte kan lyfta en arm, är sned i ansiktet – är det avgörande att komma under vård snabbt. Då är möjligheten god att vården kan ge en bra behandling. Så förutom att vi blir mer specialiserade på än mer förfinad teknik är nog det allra viktigaste för stroke i ett framtidsperspektiv ändå att fler hinner få rätt behandling i tid. Mer kunskap till både allmänheten och vården är viktigt, men också bättre förutsättningar för snabba transporter till centra med specialister.”
Till sidans topp.
Jonas Mattsson är överläkare på CAST, Centrum för allogen stamcellstransplantation. Clinimax-maskinen vid hans sida gör det möjligt att ta fram T-celler som dödar ett visst virus. Metoden kallas riktad CTL-terapi och används på stamcellstransplanterade patienter som fått en svår virusinfektion och inte svarar på vanlig behandling.
” Stamcellstransplantation används framför allt som behandling för patienter med leukemi, blod- och immunbristsjukdomar. Under lång tid efter en transplantation har patienterna nedsatt immunförsvar och är extremt infektionskänsliga.
För fyra år sedan började Michael Uhlin, som är biomedicinare, och jag att samarbeta. Det hela började med en ung flicka som efter en stamcellstransplantation hade fått körtelfeber som utvecklats till lymkörtelcancer. Efter en transplantation har man ofta inga T-celler som kan döda virus. Och den vanliga behandlingen vid körtelfeber hjälpte inte. Vi undersökte därför som sista utväg: om vi från mammans blod skulle kunna få fram T-celler för att döda viruset.
Metoden vi utvecklade bygger på att med en konstgjord vävnadsmolekyl och en virusspecifik peptid ta fram rätt T-celler ur blodet. De framtagna T-cellerna injiceras sedan i patienten. Effekten hos patienten var dramatisk och all lymfkörtelcancer försvann. I dag, fyra år efter behandlingen, är hon helt återställd. Att använda T-celler mot virus är inte nytt. Det som är nytt med vår metod är snabbheten och att använda en tredje part – patienten får en nära anhörigs T-celler. Det tar en dag att kolla om en anhörig stämmer i vävnadstyp och ytterligare en dag att se om den anhöriga har celler som kan döda viruset. Efter bara 3–4 dagar har vi cellerna klara. Andra metoder tar 6–8 veckor.
Vi har hittills behandlat åtta patienter som inte haft några alternativ då de inte svarat på konventionell behandling. Metoden är kostsam men har gett väldigt bra resultat. Majoriteten av patienterna har blivit av med den svåra och livshotande virusinfektionen. Detta skapar förstås möjligheter, även om det ännu sker på forskningsnivå. Sannolikt kommer terapin att öka, då den också kan vara av intresse för andra typer av svåra immunbristtillstånd.”
Till sidans topp.