PC Jersild: Har vi råd med de äldsta?

Den moderna medicinen har räddat livet på mig två gånger, hittills. Första gången var när jag som barn fick en varig öroninflammation som hotade sprida sig in i huvudet. Kirurgerna lyckades tömma varet genom att mejsla hål i skallbenet. Andra gången var när jag som tjugoåring fick lung-tbc. Då botades jag med nya antibiotika. I generationen före mig var tbc den vanligaste dödsorsaken bland unga. Jag är därför en varm anhängare av medicinska framsteg. Men det räcker inte med tekniska landvinningar. Den som spekulerar om framtidens sjukvård bör också ta ställning till frågor som: Hur kommer Sveriges befolkning att se ut de närmaste decennierna? Vilka sjukdomar är aktuella? Vilka värderingar ska styra vårdutbudet? Och vad får det kosta?

Vi äldre blir allt fler. Behovet av geriatrik (vården av gamla) kommer att öka kraftigt. När ungdomen flyttar från glesbygden medan de äldre stannar kvar, blir det allt svårare att upprätthålla en god vård. Psykiska sjukdomar – som i dag tar en tredjedel av resurserna – kommer förmodligen också att bli vanligare. Inte minst demenser.

Lagstiftningen säger att vård ska ges efter behov. Denna vackra slogan kan tolkas litet olika – men man kan knappast acceptera att lindrigt sjuka suger åt sig vård på svårt sjukas bekostnad. Här finns en motsättning mellan de medelålders, som har mindre behov av vård, och barn och gamla som har ett större behov. Ökar privatiseringarna och privata sjukförsäkringar finns en uppenbar risk att vård efter behov inte kan upprätthållas.

En annan styrande faktor är patientens ökade självbestämmande. Vården bestämmer inte längre vad som ska göras; i stället får vi förslag som vi kan ta emot eller förkasta. Men för att detta ska fungera måste vi förstå vad vi tar ställning till. Det kallas ”informerat samtycke” och kräver stora pedagogiska insatser. Inte minst mot bakgrund av all vilseledande eller rent av felaktig information på nätet.

Hur ser då det framtida medicinska utbudet ut? Det finns i dag helt andra möjligheter att titta direkt in i kroppen och söka efter avvikelser; den tekniken kommer att förfinas. Vi börjar också kunna ”skräddarsy” mediciner för individuellt bruk. Avancerad kirurgi kommer att bli tillgänglig också för äldre. För en rad sjukdomar, som tumörer, hjärtsjukdomar och stroke, finns i dag effektiva behandlingar. Den utvecklingen kommer säkert att fortsätta. För nervsjukdomar, som parkinson, finns också nya metoder. Stamcellsterapi, som hittills inte hållit vad den lovat, kommer förmodligen så småningom att hinna ikapp sina löften. Vaccinationer kommer att användas inte enbart för att förebygga infektioner utan också mot alkohol- och narkotikamissbruk. Kanske också mot vissa psykiska sjukdomar när deras orsaker blir bättre kända.

Finns det då inga avigsidor med en snabb teknisk utveckling? Absolut, ty hur kommer det viktigaste mötet av alla – det mellan patient och läkare – att gestalta sig? För att mötet ska fungera krävs inte minst gott om tid. En stressad läkare som sitter lutad över datorns tangentbord kommer aldrig att få den goda kontakt som är nödvändig för att patienten ska känna tillit. Vårdens splittrade och usla datasystem utgör inte bara en barriär mellan läkare och patient utan stjäl oacceptabelt mycket tid. Om den frågan inte löses riskerar vården att inte kunna utnyttja de nya landvinningarna.

Kommer människor då alltid att vilja ha en allt mer sofistikerad vård? Överlevnaden i cancer har ökat tack vare allt bättre men ofta plågsamma cellgifter. Många kommer kanske att sätta livskvalitet framför livsförlängning. Vi vill kanske inte leva en tid extra om vi tvingas betala med ett utdraget lidande. Dagens läkare tycker inte om att besvara den sortens frågor. De upplevs som ett misstroende mot vården – och ofta vet man vad inte riktigt vad som händer den som avstår från behandling. Men vi lär bli tvungna att ta reda på det, om vi ska fortsätta betrakta sjuka människor som mogna och beslutskapabla. Några svårt sjuka kommer också att vilja ha hjälp att dö – politiker och läkarkåren kan inte fortsätta ducka för den frågan.

Stora växlar brukar dras på förebyggande åtgärder, det som kallas prevention. Det är naturligtvis mycket angeläget att upptäcka en växande cancer i tid – förutsatt att det leder till förlängd överlevnad. Andra exempel på god prevention är blodtrycksbehandling, rökfrihet, bättre livsstil, självmordsprevention och hårdare trafikövervakning. Däremot är det inte säkert att ny gendiagnostik – där var och en erbjuds en karta på sin arvsmassa – kommer att fungera som tänkt.

Vad får det kosta? Sjukvårdens andel av Sveriges BNP har länge legat under nio procent. Jämför man med andra välfärdsstater är det ingen hög siffra. Flera länder i vår närhet ligger på tio kanske elva procent. Så i slutänden måste frågan ställas hur mycket av sin konsumtion som de arbetsföra är beredda att avstå ifrån. Tekniska resurser kommer att finnas – men har framtidens samhälle råd med den personalkrävande vården av de allra äldsta?

PC Jersild är författare och läkare. Bland hans fyrtiotal böcker hör Barnens Ö och Babels Hus till de mest kända. Han är även hedersdoktor vid Uppsala Universitet och Kungliga Tekniska Högskolan, samt ledamot i Kungliga Vetenskapsakademin.