Den konstgjorda människan
Vi går mot en framtid där alla organ kan skapas på artificiell väg. Jens Liljestrand söker den konstgjorda människans öde bland transplantationer, vävnadsodlingar och kärleksfulla maskiner.
Sedan barndomen har jag varit astmatiker. Jag har alltså gått genom tre decennier med Bricanyl, Pulmicort, Symbicort och andra mediciner i badrumsskåp och toalettväskor, upplevt utvecklingen från stora sfäriska sprayinhalatorer som såg ut som PET-flaskor, plastampuller som skulle krossas i en särskild behållare för att sedan andas in, till dagens behändiga små vita skruvtuber. Hela tiden har en sak stått klart: Jag får inte röka. Med mina känsliga lungor skulle jag som rökare löpa ännu stor risk att få emfysem, eller rentav KOL (kroniskt obstruktiv lungsjukdom), vilket innebär ett plågsamt liv med en förtida död. Cigaretternas skadliga effekt på kroppen har tidigt inpräntats i mig via skolans temadagar – diabilderna på den svartnade, äckliga rökarlungan intill den släta, rosa ickerökarlungan – och sjukvården.
Den grundläggande premissen för den här typen av resonemang är förstås att organet på något sätt är oersättligt. Jag har bara två lungor. Förstör jag dem är de borta. Den första lungtransplantationen i världen utfördes av amerikanen James Hardy 1963, men det dröjde fram till 80-talet innan den medicinska tekniken gjorde att resultaten förbättrades. I dag lever fyra av fem patienter ett år efter transplantationen. I ett samhälle där 5–8 procent av befolkningen sägs lida av KOL är lungtransplantationen ofta den enda vägen till ett friskt liv. Ändå görs ingreppet sällan, främst på grund av organbrist.
3 000 svenskar dör årligen i KOL. 2007 genomfördes totalt 43 lungtransplantationer i Sverige. Siffrorna speglar en situation där patienter avlider i väntan på räddningen. Vilket förstås gör samhällets massiva antirökpropaganda logisk. Cigaretterna är samhällsekonomiskt och mänskligt oacceptabla.
Så, vad händer den dag det blir möjligt att på medicinsk väg skapa nya organ? Inte transplantation av en annan människas organ, utan en konstgjord vävnad, utvecklad genom patientens egna stamceller och därmed likvärdig med den egna kroppens organ. En sådan lunga skulle dessutom inte riskera att stötas bort på samma sätt som en lunga från en främmande kropp, och skulle inte heller kräva livslång immunhämmande medicinering.
Skulle vi börja se på våra kroppar och vår hälsa annorlunda om vi visste att vitala organ kunde ersättas av oss själva, att våra egna kroppar kunde fungera som reservdelsfabriker och reparera sig själva? Skulle vi ta andra risker när delar av våra kroppar inte längre var omistliga? Skulle livet bli annorlunda om livet gick att förnya?
 |
Frågan måste ställas, eftersom vi på många sätt redan är där. I dag kan brännskadade få ny hud som har odlats fram. Mindre skador på knän och käkar går att reparera med odlad vävnad. En sensationell studie, nyligen publicerad i tidskriften Nature, visar dessutom att stamceller från däggdjur har ett slags inneboende förmåga att bilda komplicerade strukturer. Ett japanskt laboratorium kunde på bara två veckor odlad en klump stamceller, med hjälp av särskild näringslösning, från musembryon till något som faktiskt liknar ögon. Studien är högintressant för de forskare världen över som just nu försöker odla fram tredimensionella kroppsdelar som innehåller flera slags celler: hjärtan, lungor, knäleder.
Annika Bergquist är överläkare och forskare på enheten för gastroenterologi och hepatologi på Karolinska Universitetssjukhuset, och tar i sitt arbete hand om patienter med kronisk leversjukdom.
– Med tanke på den organbrist som i dag råder i Sverige skulle en utveckling av konstgjorda organ innebära närmast en revolution. Patienter dör i väntan på organ, inte minst eftersom den diagnosgrupp som har kronisk hepatit C eller levercancer ökar kraftigt. Det kan röra sig om personer som varit missbrukare, eller som har smittats via blodtransfusioner.
För att komma i fråga för levertransplantation måste man vara så sjuk att man beräknas bara ha ett år kvar att leva – först då sätts man upp på väntelistan. Medelväntetiden till en ny lever är tre till sex månader. Marginalerna är alltså små, och det finns dessutom risk att patienten utvecklar komplikationer som omöjliggör transplantation.
– Anledningen till att vi väntar så länge är att en transplantation innebär femton procents risk att dö, och vi kan inte utsätta patienten för den risken så länge de trots allt har större chanser att överleva med sitt organ kvar.
– Med en konstgjord lever skulle man hypotetiskt kunna planera transplantationen på ett helt annat sätt, ”tajma” ingreppet så att det gjordes när patienten befann sig i ett visst stadium i sin sjukdom.
När jag pratar med Annika Bergquist om etiska risker med regenerativ medicin, ser hon snarare en framtid där frågor om värderingar och moral skulle bli mindre viktiga än i dag.
– I dagens läge är vi beroende av att människor donerar sina organ och vi har en situation där det råder stor organbrist. Det skapar en diskussion där värderingar och känslor styr – vissa kan till exempel ifrågasätta att en missbrukare eller alkoholist ska kunna få ett nytt organ, tycka att de själva borde ta ansvar.
– Om transplantationen inte längre krävde en donator, skulle vi få bort den moraliska diskussionen om vem som ska ha ”rätt” till en ny lever. Det skulle i stället bli en samhällsekonomisk fråga, eftersom en transplantation kräver kompetens och resurser, liksom framtagningen av den nya vävnaden i sig. Det skulle flytta fokus från etiken, det icke-värderbara, till något vi kan värdera i form av en kostnad – är det värt att satsa pengarna? Detta blir då snarare en politisk fråga. Och då ska vi komma ihåg att en transplantation, även om det är en dyr verksamhet, är billig i förhållande till vad det kostar att vårda en kroniskt leversjuk patient.
Paolo Macchiarini är en av vår tids starkast lysande stjärnor inom regenerativ medicin, det fält inom medicin som fokuserar på skapandet av levande, funktionsdugliga vävnader som kan reparera eller ersätta mänsklig vävnad eller mänskliga organ. Den regenerativa medicinen har potential att både lösa den skriande bristen på tillgängliga organ för transplantation, liksom problemet med avstötning (eftersom den nya vävnaden består av samma celler som patientens kropp).
Paolo Macchiarini, som delar sin tid mellan Italien och Sverige, tar emot i sitt arbetsrum på Karolinska Huddinge. Inom den medicinska världen är han just nu berömd för att 2008 ha utfört världens första framgångsrika transplantation av en luftstrupe (trachea) som odlats fram med vävnadsteknik, på ett sjukhus i Barcelona. Luftstrupen hade utvecklats i ett laboratorium med hjälp av stamceller från patientens egen benmärg.
– Regenerativ medicin handlar om att skapa människoliknande vävnad eller återställa funktionen hos mänskliga celler, förklarar Macchiarini. Om man konstruerar organ med hjälp av patientens egna stamceller kan man undvika livslång immunhämmande medicinering, eftersom det nya organet blir en immunologisk kopia av kroppens egna organ.
Och de konstgjorda organen är bara en del av den framtid som är på väg att bli möjlig. Forskarnas mål är också att kunna laga trasig vävnad med hjälp av cellterapi.
– Det finns växande evidens för att regenerativ medicin en dag ska kunna användas för att bota sjukdomar som parkinson. Potentialen för vad som kan komma att ske på det här området inom de närmsta tjugo åren, är helt enkelt enorm. Den stora utmaningen nu är att också se till att tekniken inte bara blir möjlig, utan också tillgänglig – för alla.
Det exploderande intresset för stamcellsforskning har också väckt debatt och en oro för att tekniken ska utnyttjas för oseriösa syften.
– Det finns i dag brottslingar som säljer stamceller som mirakelmedicin, vilket givetvis är förkastligt och dessutom innebär stora risker för patienterna. Därför är det viktigt att användningen av stamceller i regenerativ medicin regleras av myndigheter och etiska kommittéer, betonar Paolo Macchiarini.
Forskningen kring regenerativ medicin äger rum i stora internationella nätverk, bland annat på Karolinska. Under de kommande åren räknar Paolo Macchiarini med att se fler försök med transplantationer av konstgjorda organ. Framför allt kommer forskarna att vilja utforska möjligheten att genom stamceller skapa lever, hjärta och lunga – de organ som det i dag råder stor brist på och som har en livsavgörande skillnad för miljoner patienter runt om i världen.
Jag frågar den sympatiske italienaren vad han tror om hjärnan. Han ser förvånad ut.
– Nej, det går inte. Den är för komplicerad för att kunna ersättas. Däremot cellterapi för att kunna bota hjärnsjukdomar, men inte transplantation av själva organet. Då skulle ju patienten inte längre vara samma person, inte ha samma intelligens, samma minnen … Nej. Det blir för mycket Frankenstein.
Mary Wollstonecraft Shelleys skräckroman från 1818 betraktas av många som den första science fiction-romanen. Doktor Viktor Frankenstein blir besatt av sökandet efter livets ursprung, och skapar en människoliknande varelse, Frankensteins monster. Monstret utvecklar snabbt en egen intelligens och blir till slut Frankensteins plågoande, terroriserar honom och mördar hans familjemedlemmar. Vetenskapsmannen kan inte längre kontrollera sin skapelse och till sist dör de båda två.
 |
Den fullständiga titeln på romanen är Frankenstein eller den moderne Prometheus, vilket syftar på den grekiska mytologins Prometheus, titanen som stal elden från gudarna och blev grymt bestraffad. Romanen kan sägas vara en variant på myten; genom den gotiska skräckberättelsens estetik formulerar romanen en stark kritik mot upplysningsfilosofins kunskapstörst och bejakande av vetenskapliga framsteg. Människan ska inte utmana naturen eller försöka efterlikna gudarna. Denna teknik- och utvecklingsfientliga hållning har funnits som en underström i det västerländska samhället sedan, åtminstone, industrialismens intåg. En ständig kritik av människans förändring av naturen – oavsett om det handlar om klimatförändringar, genetik eller kärnkraft – är att vi kommer förlora makten över det vi skapat.
Susanne Lundin, professor i etnologi vid Lunds universitet, forskar sedan många år kring de olika medicinska tekniker som kan vidmakthålla eller skapa liv, bland annat transplantationer och reproduktionsteknologi. Hon menar att en förändrad syn på kroppen och det mänskliga har vuxit fram under de senaste 50 åren.
– När hjärttransplantationer först blev möjliga på 1960-talet var det en omvälvande händelse, förklarar hon i telefon från Paris. Det uppstod en stor debatt, både generellt och i media, eftersom hjärtat så länge hade ansetts representera människans själ och personlighet. Skulle människans identitet förändras om hon plötsligt fick en annan människas hjärta? Dessutom innebar ju ingreppet att en annan människa måste dö.
– Men det som hände var att vi väldigt pragmatiskt omdefinierade dödsbegreppet och införde termen ”hjärndöd”, för att göra transplantationer av fungerande organ möjliga.
Lagändringen och införandet av begreppet hjärndöd som det kliniska kriteriet på död, i Sverige tillämpat sedan 1988, var på sin tid mycket kontroversiellt.
– Dödsbegreppet omprövas kontinuerligt i förhållande till sociala faktorer. Numera är det till exempel möjligt att hålla liv i patienter även om det inte gagnar honom eller henne – att upprätthålla livet för att möjliggöra donation. Men det som väcker stor diskussion i dag är organhandel mellan den rika världen och tredje världen, eller den liknande debatt som nyligen har förts om äggtrafficking och surrogatmödraskap, där vissa anser att utsatta kvinnor utnyttjas för reproduktion. Från en filosofisk eller religiös diskussion har fokus flyttats över till de sociala orättvisor som kan finnas i samband med organtransplantation.
För i grund och botten är människan alltid beredd att utmana både religion och natur för att förbättra sina livsvillkor, menar Susanne Lundin.
– Ta som exempel shiamuslimer i Egypten. I det samhället förbjuder religionen reproduktionsteknologi, men samtidigt blomstrar IVF! Detta beror på att en människa i den kulturen är socialt värdelös om hon eller han inte kan få barn. Religionen kan inte stoppa den tekniska utvecklingen, inte när den går hand i hand med kulturellt oerhört starka normer och värderingar: alla människor vill leva, vara friska, kunna bilda familj.
Men har vi inte fått en förändrad syn på kroppen?
– Jo, i den mening att vi har gått mot ett mer individorienterat samhälle. I dag förväntas människor själva ta ansvar för sin hälsa och sina kroppar. Allt fler är villiga att gå utanför systemet för att få hjälp, man hoppar av väntelistan, åker utomlands, ställer upp på medicinska experiment. Medicinsk turism har blivit allt vanligare, liksom engagemang i olika patientföreningar. De nya medicinska tekniker som finns tillgängliga gör det möjligt att se om sitt eget hus på ett annat sätt än tidigare.
– Jag minns när jag fick mitt första barn 1984 och det strax därefter var möjligt att inte bara se bebisen i magen, utan också få hem en bild – en bild från det biologiska inre – att sätta i familjealbumet. Det var en oerhörd omställning då, men i dag tar vi ultraljudet för givet. Medicinska framsteg blir mycket snabbt en del av vår vardag.
Opinionsundersökningar visar att människor generellt är skeptiska till nymodigheter inom medicinen. Många har svårt att acceptera idén om att få ett organ från en främling – eller celler från en gris – inympade i sin kropp.
– I de här sammanhangen finns det en väldig skillnad mellan principer och pragmatiska val. När jag, eller mina anhöriga, plötsligt står inför situationen där det främmande blir aktuellt, är det ett annat värdemönster som gör sig gällande: vår beslutsamhet att överleva till varje pris. I mina undersökningar har jag träffat patienter som stått i transplantationsköer och inte kunnat acceptera döden: ”Men... om jag inte får en ny njure... då dör ju jag?”
Jag tänker att Susanne Lundin har rätt. I vårt samhälle är det döden som är det onaturliga, inte tekniken, transplantationerna, medicinerna, allt det vi gör för att hålla oss friska och kunna leva längre. Det är inget nytt fenomen; historien visar att människan alltid har försökt övervinna döden och kroppens gränser – det är bland annat därför den medicinska teknikens landvinningar har drivits fram.
– Och så kommer det fortsätta. När folk är i en situation där valet är mellan att vara död eller levande, eller vara blind eller se, då väljer man det artificiella. Och hittar ett sätt att legitimera det. Jag har intervjuat njursjuka patienter som gått i dialys och levt kopplade till maskiner. Deras situation kan upplevas som hopplös. Men de ifrågasätter inte tekniken.
– Och se på mig: jag har glasögon eller linser, jag har titan i ryggen på grund av mitt diskbråck. Mycket av det artificiella finns redan i eller utanpå våra kroppar – på sätt och vis lever vi som cyborger redan nu.
Ordet ”robot” användes första gången 1921 i pjäsen R.U.R. av den tjeckiske författaren Karel Čapek (”robota” är tjeckiska för ”slavgöra” eller ”rutinarbete”) och kom att bli den mänskliga varianten på ”maskin” eller ”automat”. I den berömda romanen Jag, robot från 1950 spred Isaac Asimov bilden av apparaten som i framtiden skulle bli människans tjänare. Romanen, som egentligen är en löst hopknuten novellsamling, beskriver dessutom en successiv utveckling: från enklare plåtnicklasmaskiner till allt mer kalibrerade och människolika figurer med välfungerande artificiell intelligens, som till sist rentav inte skulle gå att skilja från de levande – i den sista texten beskrivs hur en robot blir politiker och tar kontroll över världen. Samma scenario, men i mindre skala, ser vi till exempel i Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr från 1968.
I min ungdom var roboten en projektionsyta för människans rädsla för teknikens växande inflytande över samhället. I Terminator från 1984 spelar Arnold Schwarzenegger den brutala maskinen som sänds tillbaka från framtiden för att förgöra den man som en gång ska bli datorernas motståndare i kampen om världsherraväldet. En av de obehagligaste scenerna i filmen är den där roboten själv reparerar sin sönderskjutna kropp – ögat, muskulaturen i armen – med stoisk, neutral min.
Det intressanta med Terminator är att samma robot återkommer i uppföljaren, Terminator 2 – domedagen från 1991, men nu som den goda kraften. Fienden är i stället den nyare och långt farligare ”T-1000”, en mordmaskin av flytande metall som kan forma sig till vilken skepnad som helst, krossas i småbitar och ändå snabbt rinna ihop och bli som ny. Schwarzenegger framstår i jämförelse som en tjurig, daterad rosthög. På bara sju år hade Terminatorn hunnit bli gammal och pålitlig – mardrömmen bestod i stället av det okända, det undflyende och opålitliga, den amöbalika roboten som lugnt växer fram en ny arm när den gamla huggits av. Medan Schwarzenegger utstrålar ett slags brutal trygghet med sin tjocka accent, granitkäke och svarta skinnjacka, en stridsvagn som kan knycklas ihop i vilken bilskrot som helst, är ”T-1000” – spelad av en iskallt leende Robert Patrick – obehaglig just i sin förmåga att efterlikna det mänskliga.
Det känns länge sen. Den totala datorisering och digitalisering av samhället som galopperat fram sedan internetålderns inträde, har paradoxalt nog också åskådliggjort teknologins begränsningar. Som exempel: Trots den enorma utveckling som har skett på persondatorernas och den artificiella intelligensens område, ägnar vi fortfarande mängder av tid på virus, hårddiskkrascher och buggar. Vi lever med teknik som var science fiction för några generationer sedan, samtidigt som vi suckar, svär och skäller över datorer som inte är tillräckligt ”intelligenta” eller ”snabba”.
Den konstgjorda människan, i den mån hon kliver fram på scenen, gör det i form av ingrepp som var för sig egentligen är ganska vardagliga. Ta den ”konstgjorda” bukspottskörtel som just nu är under utveckling. Sensorer ska kontinuerligt mäta av sockerhalten i underhudsfettet, och skicka signaler till en pump som administrerar insulin efter behov – en apparat som alltså har samma funktion som bukspottskörteln har hos friska människor. Inom fem år kommer det förmodligen finnas en teknisk lösning som gör att diabetespatienter varken behöver sticka sig i fingret eller hålla ordning på sprutor för att reglera sitt insulin.
– Det kan komma att revolutionera tillvaron för våra patienter, säger Jan Bolinder, professor i klinisk diabetesforskning vid Karolinska, som har varit med och utvecklat de nya metoderna. Studier har visat att glukossensorer på ett effektivt sätt bidrar till förbättrad diabeteskontroll.
– Tekniken gör det möjligt att på ett annat sätt agera förebyggande och vara steget före. Patienterna uppfattar därmed att de har bättre kontroll över sin egen sjukdom och känner en större säkerhet i tillvaron.
Är det kanske så den konstgjorda kroppen kommer att se ut? En kombination av smarta tekniska lösningar, konstgjorda vävnader, stamcellsterapi och på sikt konstgjorda organ som hjälper oss att kapa transplantationsköer och minimerar risken för avstötning? Men ingen science fiction – åtminstone inte i den mening att våra liv i grunden kommer att förändras, åtminstone inte mer än den omvälvning som den medicinska utvecklingen i allmänhet har inneburit. Vi kommer fortfarande drabbas av obotliga sjukdomar. Vi kommer fortfarande inte kunna leva för evigt – kanske dör vi långsammare och senare, men odödliga blir vi aldrig.
Fernando Flores är docent i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och har forskat kring teknisk och vetenskaplig utveckling. Han tar emot en elegant miljö i ett vackert, gammaldags stenhus i Lund, tidigare säte för läkarstudenternas anatomiutbildning. Här, där man för någon generation sedan obducerade kroppar, pågår nu humanistisk forskning.
– Vi kan fortfarande inte säga vad livet är, säger han lugnt. Även om vi har lärt oss manipulera liv eller skapa artefakter som imiterar liv, har vi fortfarande inte kommit en millimeter närmre själva definitionen av liv.
– Försök själv att definiera ordet ”liv” utan att gå runt i en semantisk cirkel; livet är det som inte är dött, livet är det som är levande, och så vidare – det går inte! Det är en metafysisk grundkategori i likhet med ”rum” och ”tid”. Även om vi skulle hitta en planet i universum med någon form av organiskt liv – vilket förstås vore revolutionerande – skulle det inte hjälpa oss att förstå vad livet i sig är.
Drömmen om den artificiella människan har funnits sen antiken. Först i de religiösa myterna – Eva skapas av Adams revben – sedan genom filosofer som Descartes, som införde ett mekanistiskt tänkande där man tänkte sig människan som ett urverk, hjärtat en mekanism som pumpade runt blodet i kroppen. Den högteknologiska utvecklingen väckte ett visst hopp om att man på artificiell väg skulle kunna skapa liv, berättar Flores.
– Inom teknologiska kretsar trodde man att det skulle gå att skapa levande varelser på artificiell väg. På 1980-talet fanns en mystisk dröm om att man skulle kunna koppla samman datorer på måfå, och att själva komplexiteten skulle leda till att datorerna gemensamt producerade liv. Det var i samma veva som roboten var lockande som fantasiobjekt, man fantiserade om artificiell intelligens, om att maskinerna skulle ta över. I dag vet vi att en dator bara är ett avancerat verktyg.
– Det som har hänt är att livets plasticitet – dess anpassningsbarhet – har visat sig vara mycket mer omfattande än vi hittills trott. Man kan i teorin skapa organ eller varelser från vilken cell som helst, vilket förstås har gett bränsle till allehanda fantasier om att återskapa Hitler, Leonardo da Vinci, dinosaurier … Men: vi kan inte skapa själva livet. Vi kan klippa och klistra liv, härma liv, men inte skapa liv. Livet kan bara skapas genom reproduktion.
Därför tror inte Fernando Flores att vår grundläggande syn på vad som är mänskligt, kommer att förändras.
– Nej. När p-pillren eller IVF eller fåret Dolly kom, trodde vi att det skulle leda till avgörande förändringar. Men nu vet vi att det fortfarande är långt kvar till en egentlig förändring av vår förståelse av livet. I stället har vi fortfarande samma tro på läkekonsten, men också samma besvikelse över dess oförmåga. Vi dör fortfarande. Vi blir äldre, visst, men det fanns människor som blev 75 år gamla på Jesu tid också.
Finns det något som på allvar skulle kunna förändra vår syn på människan?
– Ett paradigmskifte vore om vi exempelvis skulle kunna manipulera åldrandet och plötsligt börja leva mycket längre – inte höja medellivslängden med några år, utan leva riktigt länge, bli 160 år gamla. Det skulle ge helt andra perspektiv och möjligheter och förändra vårt sätt att se på livet. Men så länge vi inte kan påverka livsrytmerna – reproduktionen, dödligheten – på ett avgörande sätt, är vi kvar inom samma paradigm. Vår makt över livet har inte förändrats.
Jens Liljestrand är författare och litteraturforskare. 2008 debuterade han med den hyllade novellsamlingen Paris-Dakar och året därpå kom doktorsavhandlingen Mobergland. I höst släpps den nya romanen Adonis.