...jag mötte en patient med aids
Pehr Olov Pehrson, infektionsläkare, berättar om när aids var helt nytt. Alla som arbetade med aidssmittade fick söka sig fram och lära i samarbete.
Namn: Pehr Olov Pehrson
Yrke: Pensionerad infektionsläkare. Tidigare ansvarig för hiv-mottagningen på Roslagstulls sjukhus och Karolinska Huddinge. Nu volontär vid Läkare utan gränser i Sverige, där han även varit ordförande.
"Han måste ha varit 35 någonting. Han kom för att han hade hostat länge, gått ner i vikt och var vansinnigt trött. Han hette Roar. Det här var hösten 1982 och jag fick träffa honom i rum 13 på öppenvårdsmottagningen på Roslagstulls sjukhus.
Jag var en av två unga läkare i trettioårsåldern som lite vid sidan av vårt övriga arbete, och med ganska stort motstånd från vissa chefer och kollegor, tog emot de män som ofta kom remitterade på grund av förstorade lymfkörtlar eller olika sexuellt överförda infektioner.
 |
|
Foto: Stefan Holm |
När jag hade undersökt honom minns jag att jag skrev i journalen att denna patient uppvisade alla symptom på det som kallades aids. Jag hade inte sett detta tidigare i Sverige, och det hade ingen annan heller, men jag hade läst definitionen på sjukdomen i publikationer från USA och allt stämde. Det visade sig att Roar också hade feber, blodbrist och påverkan på blodvärdena och han kom därför att läggas in och utredas vidare.
Själv förklarade han sina symptom med rökning, dåliga matvanor och för mycket arbete. Det intressanta med hans förnekande var hur det sammanföll med den dåtida sjukvårdens förnekande och fördröjande av diagnostiken, något som inte bara gällde Roar, utan många av de som först insjuknade i aids.
Tack vare de nya preparaten ser svenska läkare idag sällan utvecklad aids, men då kunde vi bara behandla komplikationerna och patienterna dog ofta snabbt i lunginflammationer, hjärninfektioner eller i konstiga tarmsjukdomar.
Roar behandlades för återkommande lunginflammationer och överlevde många av dem innan hans kropp gav upp. Han var urtypen för de fem första årens aidspatienter: han var homosexuell, han var smittad utomlands, och han levde länge med ett förnekade och kom därför in för vård med en långt gången infektion.
Döendet var ofta plågsamt, men själva döden blir inte så farlig när man ser den på nära håll. Det absolut svåraste var att träff a en patient som var fullt frisk och bara kom för att testa sig, men visade sig vara smittad. Att se den friska personen och veta att allt skulle förändras: att han eller hon skulle förlora jobbet, familjen kanske skulle ta avstånd, och kroppen skulle ge upp.
För mig som läkare var allt detta något helt nytt. Det fanns inga läroböcker. Vi som jobbade med Roar och andra aidssmittade fick vara både läkare, psykiatrer, präster, jurister, lärare och blev starkt sammanlänkade med våra patienter. Ja, vi lärde oss genom dem.
Vi fick göra det tillsammans därför att ingen av oss hade gått den här okända stigen förut. Att på så sätt söka sig fram i samarbete med patienten – det är god läkekonst för mig."