Smittans politik
Nina Björk ser influensan förena ett folk i rädsla för varandra.
Det kom ett meddelande från dagis. Ett exceptionellt meddelande. Från och med måndagen den sjunde september måste alla föräldrar tvätta sina barns händer med handsprit – hemma. Det var första gången som förskolan krävde någonting av oss i våra hem. Det var en gräns jag upplevt som helig som plötsligt överträddes. Det var som om hela den liberala grundtron upphävdes: alla fick inte längre göra som de själva ville. Själv var inte längre bästa dräng.
Jag tänkte på alla föräldramöten vi suttit på, min man och jag. Alla gånger vi försökt få igång ett gemensamt agerande. Kanske kunde man minska barnens, okej pojkarnas, intresse för våld genom att begränsa filmutbudet i hemmen? Kanske kunde man stilla intresset för konkurrens genom att inte tävla på gymnastiken? Nej. Kanske kunde man inte det. Eftersom, som det sades, barn gillar våld och tävling. Och eftersom alla bestämmer själva.
Inte så längre. Nu var vi plötsligt utsatta för ett hot som krävde gemensam aktion. Svininfl uensan var här. Och barns ointresse av handsprit och föräldrars rätt att bestämma själva var plötsligt möjliga att sätta inom parentes.
Jag läser i Nationalencyklopedin. Jag läser definitionen på smitta: ”spridning av en infektion från en individ till en annan”. Jag tänker: en infektion – eller en rädsla. När vi smittar varandra med rädsla börjar luften vibrera. Här fi nns någonting, jag kan känna det. Vad var det nu igen, denna darrning mellan människor? Just det. En känsla. En känsla var det. Vi känner någonting. Vi känner det samtidigt. Vi vill agera. Göra någonting, ställa om. Tillsammans.
Vänta nu. Det är nästan som om vi har smittats, nästan som om vi har berörts – av det vi en gång kallade för politik. Men det var det ju inte. Det var ju inte politik. Det var svininfl uensan. Kan det vara så att svininfluensan är det närmaste politik vi kommer i Sverige 2009?
Den slovenske filosofen Slavoj Žižek skriver i sin bok Violence från 2008 att den dominerande formen av politik i västvärlden idag är den ”postpolitiska biopolitiken”. Att politiken är post, alltså efter, betyder att den har lämnat de stora ideologiska konfl ikterna mellan höger och vänster för att istället fokusera på opolitisk expertis och administration av ett system som alla är överens om. Att politiken är biopolitisk betyder att den sätter det individuella mänskliga livets säkerhet i första rummet. Det enda sättet att väcka passion i en postpolitisk tid, skriver Žižek, är genom rädsla. Rädsla för terrorism, rädsla för invandrare, rädsla för arbetslöshet, rädsla för ekonomisk stagnation. Eller, tänker jag, rädsla för svininfluensa.
Vi har gått från ett samhälle som säger ”älska din nästa såsom dig själv” till ett samhälle som säger ”frukta din nästa såsom dig själv”. För smittan börjar ju där. I dig själv. I din egen smuts. Vi har alla läst anslagen. I skolor, på dagis, på arbetsplatser. ”Tvätta händerna. Nys i armvecket. Stanna hemma om du är sjuk”.
Denna politik, denna rädsla, denna smitta, denna influensa – allt synonymt – följer ett handlingsmönster vi känner igen. Denna politik, denna rädsla, denna smitta, denna infl uensa säger åt oss inte att avstå utan att köpa. Att köpa oss till skydd. Vi måste bli renare. Vi måste desinfi cera oss. Vi måste hålla oss på avstånd. Vi får inte röra varandra. Alltså: skyll inte på samhället. Det är du som behöver korrigeras. Det är du som måste bli renare. Och det är du som behöver bli ensammare, du som måste hålla dig på din kant.
I Sverige kan vi det där. I Sverige är vi väldigt bra på det postpolitiska.Och handsprit är numera en bristvara på apoteket. Vi köper, vi desinficerar, vi segrar. Smittan ska inte få en chans.
Men jag kände darrningen denna höst. Jag kände den politiska känslan. Vi har ett problem. Vi måste göra någonting tillsammans. Och vi gjorde det tillsammans, på det enda sätt vi numera kan göra någonting tillsammans: vi gjorde det var och en för sig. Det går med en infl uensa. Och vi glömmer, vi försöker glömma, allt det som inte går att lösa var och en för sig. Världen blir varmare. Men min termometer visar 37 grader.
Nina Björk är författare och skribent på Dagens Nyheter.