Outi Hovatta
En svensk pionjär inom fertilitetsforskning bryter ny mark för de ofrivilligt barnlösa.
Du har varit med om att starta en fertilitetsklinik i Khartoum i Sudan. Hur kommer det sig?
– I utvecklingsländerna är infertilitet ett välkänt problem. Det är ett större problem än hos oss, bland annat på grund av infektioner och dålig prevention. Nästan en tredjedel av befolkningen får inte barn och det är en väldigt svår situation, särskilt för kvinnorna. De står i princip utanför samhället om de inte får barn, oavsett om det beror på manlig eller kvinnlig infertilitet. Män tvingas av sina familjer att skilja sig från sina fruar om de inte får barn.
– Förra året öppnade vi därför, med hjälp av universitetet i Khartoum, den första fertilitetsenheten där och det har gått bra. Nu startar ett projekt i Addis Abeba och en etiopisk gynekolog, som är utbildad här i Sverige, hjälper universitetet att etablera en enhet även där.
Har man verkligen råd med dyra fertilitetsbehandlingar i fattiga länder?
– Vi har finslipat metoder som inte kostar så mycket men är effektiva. En behandling i Sverige kostar 20 000 kronor och den största kostnaden är lönerna. I Sudan kostar en behandling ungefär 200 dollar. Metoderna är enklare och ger förvisso inte riktigt lika många graviditeter, men eftersom det inte kostar så mycket är folk villiga att försöka flera gånger. Det är samma tekniker som vi använde här i Sverige i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet.
Hur har behandlingarna av infertilitet förändrats sedan du började?
– Nedfrysning av äggstocksvävnad och odling av ägg från vävnaden är nu en viktig del av behandlingen. Det gör det möjligt för kvinnor som genomgår cancerbehandling, och som vi vet kommer att förlora äggen, att kunna få barn när de blivit friska. Vi har även utvecklat en teknik för att på ett enkelt sätt ta spermier från testikelvävnad från män som inte har spermier i sädesvätskan och sedan frysa ner spermierna. Idag kan vi också upptäcka kända sjukdomar genom att diagnostisera celler och välja friska embryon vid provrörsbefruktning.
– Sedan har vi embryonala stamceller som vi var först i Sverige med att derivera. I framtiden kan vi kanske etablera ägg och spermier hos personer som saknar dem. De senaste åren har vi etablerat så kallade inducerade pluripotenta stamcellslinjer, celler som kan bilda olika celltyper, med genmodifiering av vanliga hudceller. Då får vi fram celler som liknar embryonala stamceller.
Men går dessa att använda på samma sätt som vanliga stamceller?
– Vi vet ännu inte hur de kommer att användas. Det finns många problem att lösa innan de kan fungera i celltransplantationer. Vi kan undvika avstötning genom att ta en hudbit och göra vissa ändringar i cellerna så att cellerna kan bilda andra celltyper. De kan ersätta exempelvis döda nervceller eller insulinproducerande celler i bukspottskörteln. Men det finns fortfarande risk för tumörer, och metoderna måste förbättras innan vi kan använda sådana celler för behandling.
Ni går alltså baklänges för att på konstgjord väg skapa kopior av stamcellerna?
– Ja. Det är gammal dröm och det här är den första tekniken som verkligen kan göra det. Till exempel, om mannen inte har någon spermieproduktion alls måste man använda donerade spermier. Med hjälp av inducerade pluripotenta celler kan vi kanske i framtiden göra spermier av patientens egna celler. Men vi är precis i början, så det tar några år innan vi kan applicera tekniken i vården. Hittills har vi fått fram spermatocyter, förstadiet till riktiga spermier.
Varför är det så svårt att få fram riktiga spermier?
– Om cellerna inte är differentierade utan fortfarande är pluripotenta kan de bilda alla celltyper, även cancer och tumörer. Det är något vi måste undvika och vi utvecklar tekniker för att få bort alla dessa odifferentierade celler från den cellpopulation som kommer att användas. Då kommer vi också att kunna behandla till exempel skadade nervceller eller Parkinsons sjukdom.
Vilken är din främsta drivkraft?
– Jag har ett väldigt intressant arbete och känner att jag gör stor nytta. Ofrivillig barnlöshet är ett stort problem. Att kunna hjälpa dessa familjer att få barn är en oerhörd belöning. Sedan är det fascinerande att vi som forskar om fertilitet har, genom stamcellsforskningen, hittat en ingång till behandlingar för svåra sjukdomar som hjärnskador, Parkinsons sjukdom, ryggmärgsskador, personer som är förlamade eller har fått en stroke. En biprodukt har alltså blivit ett nytt huvudspår.
Stamcellsforskning är inte helt okontroversiellt. Hur är det att jobba i motvind?
– Det gäller även infertilitetsbehandlingar. Det finns de som säger att de inte borde genomföras, att man måste acceptera att alla inte kan få allt de vill. Sådana personer har inte tänkt på hur det är att vara ofrivilligt barnlös. I USA har det varit svårt att få statliga medel till stamcellsforskning vilket gjorde att Europeiska kommissionen fattade liknande beslut. Men vi är övertygade om att det vi gör är rätt. Om det är på religiösa grunder som andra är emot är det inte mycket att göra, mer än att acceptera deras åsikter. Man får lära sig att leva med det.
Outi Hovatta är överläkare på Karolinska Universitetssjukhuset och professor i obstetrik och gynekologi vid Karolinska Institutet.