Själens smärta
Ann Heberlein vill veta varför fysiska plågor är mer värda än psykiska.
Otaliga är de konstnärer, filmskapare och författare som försökt avbilda smärta. Francis Bacon är en av dem som försökt – upptagen av smärtan målade han tavla efter tavla med vanställda kroppar, till synes lidande och ångestfyllda människor: ”I wanted to paint the scream more than the horror” sade han. Ett annat skrik som är välkänt är Edvard Munchs Skriet – mannen, eller möjligen vålnaden, med ansiktet förvridet av ett skrik, av själslig smärta, är ett av de bättre försöken att avbilda psykiskt lidande och ångest. Det är svårt att gestalta psykisk smärta och att, som Francis Bacon önskade, avbilda skriket snarare än det som orsakar skriket. Att så många ändå försökt visar att psykiskt lidande är något som många människor har personlig erfarenhet av.
Att den själsliga smärtan och det psykiska lidandet är svårare att se – oftast osynlig för blotta ögat – än den fysiska är sannolikt en orsak till att psykisk smärta betraktas som mindre allvarlig än fysisk smärta. För visst betraktas psykisk smärta som mindre problematisk än fysisk. Hur ska man annars förklara det faktum att inte mer görs för att förhindra de 1 500 självmord som årligen sker i Sverige? Självmord är den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15–44 år, vilket innebär att vart femte dödsfall i den här åldersgruppen orsakas av psykisk ohälsa. Enligt en studie som publicerats i den medicinska tidskriften The Lancet är det nämligen framför allt psykisk ohälsa som ligger bakom självmord. Trots att den psykiska ohälsan – främst depressioner och affektiva sjukdomar som exempelvis manodepressivitet – skördar så många liv varje år är den psykiatriska vården knappast högprioriterad.
Ångest och depressioner är svåra att mäta, bevisa och påvisa. Diagnosen ställs vanligen utifrån patientens egen utsaga angående graden av ångest, sömnproblem, aptitlöshet och så vidare. Inga blodprov eller enkla mätningar av signalsubstanser i hjärnan kan bevisa att en person verkligen lider av psykisk smärta. Å andra sidan förhåller det sig bevisligen så att psykofarmaka dämpar psykiska åkommor, i en del fall botar. Det i sig borde räknas som någon form av bevis. Samtidigt pågår fortfarande diskussionen om vad som är den lämpligaste behandlingen vid psykisk ohälsa – piller eller prat, medicin eller terapi. Ingen skulle väl komma på tanken att ordinera terapi vid cancer eller lunginflammation: fysisk smärta och fysiska åkommor tas tveklöst på större allvar än psykisk ohälsa.
Författaren Sylvia Plath beskrev sin ångest så här: ”I am now flooded with despair, almost hysteria, as if I were smothering. As if a great muscular owl were sitting on my chest, its talons clenching and constricting my heart.” Winston Churchill beskrev sina återkommande depressioner som ”den svarta hunden”. För alla dem som kämpar med ångest och depressioner är Churchills och Plaths metaforer fullt begripliga – men kan en människa som aldrig lidit av ångest, plågats av depressioner eller brottats med självmordstankar förstå?
Tidigt i år kom min bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Den text som blev en bok skrevs sommaren 2008, en sommar präglad av tomhet, ångest och svåra självmordstankar. Det var inget lätt beslut att publicera en text som är så personlig och självutlämnande. Trots detta valde jag att publicera texten, i förhoppningen att öka förståelsen för psykiska sjukdomar, självmordstankar och ångest. Framför allt önskade jag att inskärpa att psykiska sjukdomar är dödliga tillstånd. Fyra månader efter boksläppet är jag desillusionerad. Jodå, många, förfärligt många, har kontaktat mig och tackat för min bok. De allra flesta som skrivit eller mejlat till mig är människor som själva är deprimerade eller manodepressiva. Det gläder mig att min bok tröstat och stärkt så många, men jag är samtidigt besviken över att förståelsen för det jag försöker beskriva är så låg hos dem som inte har egen erfarenhet av psykisk smärta.
Min förhoppning om att öka förståelsen för själslig smärta har alltså delvis kommit på skam. Chockerande många betraktar fortfarande depressioner och ångesttillstånd som ett tecken på svaghet, självömkan och självupptagenhet. Kanske är det Foucault och hans idé om konstruktioner som spökar. Om den bristande förståelsen för psykiskt sjuka människor tidigare berodde på rädsla och förakt handlar det idag delvis om postmoderna föreställningar om psykiska sjukdomar som ”konstruerade”. Andra seglivade myter angående psykiska sjukdomar är att de ”uppfinns” av läkemedelstillverkare för att de ska kunna prångla ut så mycket medicin som möjligt.
Jag önskar att psykisk smärta jämställs med fysisk – och att insikten att psykiska sjukdomar faktiskt är dödliga tillstånd, ökar. Mest av allt hoppas jag att någon begåvad forskare finner ett enkelt sätt att empiriskt påvisa att en patient lider av ångest eller är bipolär. Kanske är det inte förrän bevis i form av blodprov eller röntgenbilder kan visas upp, som själslig smärta och psykiskt lidande jämställs med fysiska åkommor.
Ann Heberlein är teologie doktor i etik och författare.