Att skära bort smärtan

Att skära bort smärtan

Ortopeden Per Wretenberg, sektionschef och överläkare för ledprotessektionen på Karolinska, med knän och höfter som specialitet, sätter skalpellen mot ett drygt 80-årigt knä. Ett snabbt snitt rakt över, vitt fett karvas bort med kniven, sedan ställs benet upp i vinkel och huden dras ner på båda sidorna av knäet, ungefär som en polokrage. Det blottade benet, som delvis fortfarande är inbäddat i muskler och senor, är skarpt belyst av lamporna ovanifrån.

Vi är med om en så kallad knärevision där en gammal knäprotes byts ut mot en ny. Patienten har haft knäprotesen, som idag ska bytas, i 19 år på grund av svår artros. Det är en halv protes, som har gjort ett fullgott jobb, men som nu är nersliten.

Per Wretenberg med den nya knäprotesen.

– Artrosoperationer är rena smärtoperationer, förklarar Per Wretenberg. Artrosen är en genetisk sjukdom som sliter ner brosket vilket i sig inte innehåller nerver. Efter en tid skaver ben mot ben, vilket kan leda till krävande smärtor som i framskridet stadium plågar patienterna dygnet runt.

Varje år får 14 000 svenskar nya höftproteser och 10 000 får nya knäimplantat på grund av sin svåra artros. Många med grav artros har stora svårigheter att gå. Efter att man har satt in en ledprotes, är patienterna så gott som återställda. Smärtan försvinner nästan helt efter operationen. Vanligast är höft- och knäartros. På ortopedikliniken på Karolinska görs 2–3 knä- och höftoperationer om dagen.

Operationen i sal 2 sker bakom flyttbara glasväggar. På ett bord vid sidan av patienten, som är vid medvetande men har fått ryggbedövning och lugnande, ligger inte färre än fem stora blå plastlådor med mängder av verktyg i. Per Wretenberg frilägger den gamla protesen, som blänker i lampornas sken. Efter ett par minuters karvande klirrar det till i en skål på golvet. Protesens båda delar är ute i det fria, efter två decenniers trogen tjänst.

– Nitton år gammal är den här, är det inte fantastiskt, kommenterar Per Wretenberg och skrapar bort lite cement. Undersköterskan plockar upp med tång och visar att plasten på protesens insida, som fungerat som brosk, är nersliten. Numera är det ovanligt med gravt slitage av komponenterna.

– Proteskirurgin bygger på att göra ett bra jobb från början, säger Per Wretenberg.

Tekniken har utvecklats under de gångna 47 åren, sedan britten John Charnley satte in den första artificiella höften 1962.

– Fast egentligen jobbar vi utifrån samma idéer som Charnley hade, säger Per. Grunderna är desamma men givetvis har både proteser och operationsteknik förbättrats efterhand. Idag sitter över 90 procent av alla knä- och höftproteser kvar i mer än tio år, vilket är väldigt bra.

Han fäller ner ett plastskydd framför ögonen och greppar motorsågen. Benet måste sågas till för att få fram en slät yta för den nya, större protesen. Ljudet är öronbedövande. När benet är helt plattsågat provas olika knäprotesmodeller för att få fram rätt storlek. På en vagn utanför glasburen ligger mängder av proteser i olika storlekar.

Narkossköterskan blandar cement och en skarp lukt sprids i rummet. Ett förslutet paket slussas in i glasburen och öppnas. Nu går det fort. Per sprutar in bencement och delarna som nu passar precis slås fast mot benet med hammare och stansar.

När protesen är på plats börjar Per duscha såret. Operationssköterskan räknar instrumenten Efter knappt 90 minuters operation sys såret ihop med prydliga korsstygn och ett sterilt förband läggs.

–Tack för idag, säger Per, nöjd med dagsverket. I vissa fall tar en knärevision upp till fem timmar.

På Karolinskas ortopedklinik köps varje månad proteser och implantat för en miljon kronor. Dagens knäprotes kostar kring 11 000 kronor, enkom i materialkostnad inklusive cement.

– En protesoperation är bland det mest kostnadseffektiva man kan göra inom sjukvården, med tanke på patientens förbättrade livskvalitet och återgång i arbete, säger Per.

Den 80-årige patienten, som har tagit en liten tupplur under tiden, är på glatt humör. Han får ett duntäcke över sig och är strax på väg till avdelningen. Redan efter fem dagar kommer han att skrivas ut.

– Idag har vi gått ner i åldrarna när det gäller proteser. Förr opererade man mycket få 50–60-åringar, utan tyckte att de skulle stå ut ett tag till med smärtan. Idag vet man att proteserna även klarar ett aktivt liv. Patienterna accepterar inte heller längre att leva med en ständig smärta och många kräver behandling tidigare.

I Sverige finns sedan 70-talet ett protesregister, där alla insatta implantat är införda, vilket har gett bra möjligheter till uppföljningar. Vilken modell har fungerat? Vilka har fungerat mindre bra?

– Vi har generellt varit restriktiva med nymodigheter och hållit oss till beprövade modeller. Därför har vi internationellt sett färre omoperationer, vi behöver mer sällan ersätta proteser som lossnat.

Knä- och höftproteserna består av metall och plast, vilka fästs med hjälp av ett speciellt bencement. Sedan ett par år finns också höftproteser som sätts in utan cement och där istället protesmaterialet får benet självt att växa in mot protesen så att den fastnar. Det finns också en till formen ny ytersättningsprotes som mer ser ut som en vanlig höft.

En av de förhållandevis unga patienterna som fått en sådan ytersättningsprotes är Walter Schaller, idag 66 år. Han opererades av Per Wretenberg för två år sedan. Idag har han två proteser, en i varje höft.

Det var på en av Walter Schallers årliga motorcykelturer från Stockholm till födelsestaden Wien som artrosen började ge sig tillkänna.

– Det var som att höften plötsligt satt fast, berättar han. Jag skakade lite på rumpan, för att få loss den igen. Det fungerade. Men sedan kom smärtorna.

Efter två år började han få svårt att gå. Nu fanns det inga smärtfria perioder längre, Walter hade konstant ont. De årliga skidresornat till Österrike fick ställas in. Han blev sjukskriven från jobbet.

När hans äldre bror fick en höftprotes började Walter inse att det här kunde vara artros. 2002 gick han äntligen till en läkare och fick sin dom. Walter behövde en ny höft. En kompis tipsade om en ytersättningsprotes istället för de vanliga höftproteserna. Enligt kompisen var det mindre sågning i benet inblandat.

– Det tyckte jag om. Det där att man ska såga gillade jag nämligen inte alls, skrattar Walter. Och efter diskussioner med sin läkare remitterades han till Karolinskas ortopedklinik och Per Wretenberg.

– Walter var väldigt bestämd. Han skulle ha det senaste. Ytersättningsproteserna ger väldigt bra rörlighet, även om de inte passar för alla. Benstommen ska vara rätt kraftig till exempel, förklarar Per.

Walter är idag nästintill helt smärtfri. Motorcykelturerna till Wien har han återupptagit, liksom de årliga skidresorna.

Är han aldrig rädd, med två nya höfter, att ge sig i kast med svarta backar?

– Nä, skrattar österrikaren. Man får väl akta sig lite och inte ramla allt för hårt.