Tre slag i ansiktet
Joakim Folhman är en av tiotusentals svenskar som misshandlas varje år. För Soma berättar han om en minut som förändrat hans liv.
När han vaknade på morgonen den 13 februari 2005 och tittade sig i spegeln kände han inte igen personen som tittade tillbaka. Han såg ut som en gammal pugilist som tagit emot många fler smällar än han delat ut.
Men Joakim Fohlman, 30, är ingen boxare. I år firar han tio år som entreprenör inom reklam- och kommunikationsbranschen. När jag möter honom på Vasagatan i Stockholm står han med mobilen i ena handen, väskan med laptopen i den andra och handsfreesnäckan i örat. Det syns inte vid en första anblick, men tittar man noga så är det tydligt att Joakims näsa pekar lite grand åt vänster, det har den gjort i fyra år nu.
Kvällen hade börjat bra, irländsk mat och dito dryck på puben O’Connors i centrala Uppsala tillsammans med flickvännen Carina och kompisen Mårten.
Efter att man betalat notan fortsatte sällskapet vidare till Birger Jarl, en av de större nattklubbarna i universitetsstaden. Klockan hann bli strax efter två innan man började promenera hemåt.
Carina pratade i sin mobiltelefon, hamnade några meter bakom killarna och märkte inte de två personer kom upp bakom henne bara ett par hundra meter från krogen. När Joakim vände sig om såg han hur en av personerna ryckte av Carinas mössa.
– Jag bad dem att ge tillbaka mössan. Då for de fram till oss och frågade ”vad är det för ton?”. Det är väl ingen speciell ton, svarade jag. Vi ska bara gå hem, ni kan väl gå åt ert håll, det är inget mer än det, säger Joakim.
Han hann tänka att det här nog bara var ett par killar som larvade sig, och upplevde inte situationen som särskilt hotfull. Men plötsligt smäller det. Joakim får tre slag i ansiktet och ramlar i gatan. Blodet stänker över Mårten samtidigt som flickvännen lyckas jaga iväg gärningsmännen.
– Mårten tittade på mig och jag förstod av hans blick hur jag måste ha sett ut. Jag kände mig chockad och förvirrad. Försökte förstå vad som egentligen hade hänt. Jag har aldrig, vare sig före eller efter den här händelsen, varit inblandad i slagsmål. Det här var helt främmande för mig, säger Joakim.
Färsk statistik från BRÅ visar att antalet fall av misshandel ökat kraftigt de senaste tio åren. Delvis handlar det om att fler brott än tidigare anmäls, men när det kommer till misshandel utomhus mellan personer som inte är bekanta med varandra handlar det troligtvis om en faktisk ökning. Sannolikt orsakat av en ökad alkoholkonsumtion.
Ytterligare belägg för det hittar man på Traumacentrum på Karolinska Universitetssjukhuset dit alla svårt skadade patienter i Stockholms län förs. Med svårt skadade menas i stort sett alla med andningsproblem, blödningar, skallskador och de som utsatts för vasst våld ovanför armbågar och knän.
De allra flesta har råkat ut för olyckor till exempel fallolyckor eller arbetsplatsolyckor. Helgnätterna ser annorlunda ut. Under några timmar kring midnatt är det övervägande misshandelsfall som kommer hit – de allra flesta yngre män och ofta är alkohol på något sätt inblandat.
Efter att ha mött sin spegelbild morgonen efter överfallet ältade Joakim och flickvännen gårdagen fram och tillbaka. Än så länge visste han inte så mycket mer än att näsan var trasig, någon närmare undersökning hade man inte gjort på Akademiska sjukhuset under natten. Joakim fick en tid på måndagen, men när han kände hur det blödde under huden tog Joakim kontakt med sjukhuset igen och fick komma in tidigare för att röntgas.
– Jag minns röntgensköterskans blick när han gav mig kuvertet med röntgenbilderna som doktorn skulle ha. Det var inte bra.
Näsan var i stort sett krossad, inte bara var bruten, okbenet var av på två ställen och bihålan var krackelerad och intryckt. Joakim opererades på torsdagen. Idag har han två titanskruvar som håller ihop okbenet, lite nedsatt känsel under vänster öga och, alltså, sned näsa och nedsatt luktsinne. Joakim är medveten om att det hade kunnat vara mycket värre. Skadorna han fick hade kunnat resultera i dubbelseende, sprickor i käken och nervskador som kan leda till tandlossning långt senare om nerverna dör.
Men för Joakim är det inte de fysiska såren som har varit svårast. Värst av allt var känslorna av ångest, skam och rädsla – känslor som Joakim än idag inte helt lyckats skaka av sig. Joakim berättar att han känner att grundtryggheten i vardagen är förändrad. Han känner inte längre samma tillit till sin omvärld.
– Världen har blivit lite gråare. Den känslan kan jag inte önska någon annan människa. Det som hände var hemskt, säger Joakim dystert och fortsätter.
– Jag har blivit mer vaksam och misstänksam mot folk. Rycker fortfarande till när jag ser någon som liknar gärningsmannen. Det är en riktigt tråkig känsla som för med sig en slags ledsenhet, säger Joakim.
Enligt Liz Löfstrand, kurator vid Kuratorskliniken Karolinska Universitetssjukhuset som arbetar mycket med traumapatienter, är det vanligt, bland framför allt unga brottsoffer, att känna rädsla och ångest.
– Unga brottsoffer kommer ofta till insikt om att de inte är odödliga.
Denna plötsliga insikt är mycket skrämmande. Dö ska man göra när man blir gammal, eller svårt sjuk, säger Löfstrand.
Efter angreppet ifrågasatte Joakim allt. Varför försatte jag mig i den här situationen, varför gick vi den vägen, varför sa jag någonting? Det fanns hundra andra sätt han trodde han kunde ha agerat på.
– Jag tänkte mycket på vad som hade kunnat hända. Tänk om de haft kniv, tänk om de gjort något mer, säger han.
Känslan av maktlöshet gjorde honom trött på ett sätt han aldrig varit förut. Första året efter misshandeln var Joakim inte ute på helgerna. Vardagen begränsades och det sociala livet blev lidande. Han ville inte ha okända människor runt sig. Han klarade inte av att titta på actionfilmer, så fort det visades våldsscener blev han illamående.
Känslan av otrygghet gjorde att han inte ens kände sig helt säker hemma, rädd att gärningsmannen plötsligt skulle knacka på dörren. För Joakim tog det nästan ett år att komma till insikt. Personerna hade attackerat honom oprovocerat och till synes slumpmässigt – och det fanns inget han hade kunnat göra annorlunda. Han hade agerat på det vis han trodde var rätt.
Till en början försökte Joakim dölja för omvärlden vad som hade hänt. Han skämdes och ville inte att folk skulle tro att han var en sådan som var ute och slogs på helgerna. Han började hitta på bortförklaringar och ville bara stanna hemma.
Enligt Liz Löfstrand är ältandet helt normalt och en viktig del av chockfasen och bearbetningen. De flesta som råkar ut för ett trauma ställer sig frågan varför. Löfstrand menar att de som utsätts för misshandel mår bra av någon form av samtalskontakt där de kan få bekräftat att det de går igenom är normalt.
– Det spelar ingen roll hur de hade gjort, de kom till en plats där detta hände. Frågorna hade kommit oavsett vad som hänt. Det är viktigt att veta att det är normalt att känna så här och att det går över, säger Liz Löfstrand.
För Joakim började situationen snart bli ohållbar och efter uppmuntran från omgivningen tog Joakim till slut kontakt med Brottsofferjouren och fick en kontaktperson som han hade telefonkontakt med i nära två års tid.
– Att en person som jag inte kände, inte hade träffat, ändå kunde ha en sådan empati, förståelse och medmänsklighet. Det var väldigt betydelsefullt, säger han.
I vad han själv beskriver som ren frustration bestämde sig Joakim för att sluta gömma sig, att sluta skämmas och istället göra raka motsatsen. Han ringde till alla han kände, till lokaltidningen och tog varje chans som gavs att berätta vad som hade hänt.
Det kändes bra och redan efter några dagar började han fundera:
– Det här är ju vansinnigt. Det ska inte vara så att man som vanlig människa inte ska kunna gå hem utan att riskera att bli nedslagen, gå sjukskriven i veckor och gömma sig hemma med skammen, säger han.
Med avsikten att vända det som hänt till något positivt, hittade Joakim Magnus Lindgren vid brottsofferenheten på polisen i Uppsala, som hade forskat i den här typen av frågor. Tillsammans grundade de i juni 2005 den ideella organisationen Tryggare Uppsala län.
Ett samarbete mellan kommuner, landsting och privata företag för att hjälpa brottsoffer och förebygga våld. I februari i år startade Tryggare Sverige som är verksam på nationell nivå.
– Tidigt kände jag att om jag kan göra något av det här, så att någon annan får hjälp, då kan jag finna mig mer i att det hände, säger Joakim och tömmer sitt glas.
Jag frågar om det är obehagligt att sitta där han sitter just nu, på ett kafé i centrala Stockholm med ryggen blottad?
– Idag har jag jobbat med känslan. Därför är det inte lika jobbigt på en sådan här plats. Det är värre när man är ute och går och det kommer folk gående bakom en.
Hur gick det då med gärningsmannen? Jo, han kunde gripas efter att ha identifierats via vimmelbilder på internet, men i februari 2006 friades han av en oenig tingsrätt. När fallet skulle upp i hovrätten var gärningsmannen försvunnen. Strax före jul 2008 beslutade åklagaren att lägga ner fallet.