Bad Brains

Brytpunkten för det mentala sammanbrottet markeras av övergången från ett rationellt talande till ändamålslös sång. En lugnt försäkrande röst som släpper kontrollen över verkligheten och ger sig hän åt vaggvisan Daisy Bell är 1969 det yttersta tecknet på en hjärna som satts ur spel.

Så väljer Stanley Kubrick att gestalta HAL 9000:s kognitiva sönderfall i den numera klassiska rymdfilmen 2001: A Space Odyssey. HAL är centraldatorn som styr all verksamhet ombord på rymdskeppet Discovery One. Redan när HAL introduceras vilar något kusligt och opålitligt över denna förmänskligade dator. Det faktum att HAL är allestädesnärvarande på rymdskeppet enbart i form av en ytterst mild, mjuk röst förstärker känslan av obehag. Det är en röst som rymmer ett potentiellt våld.

Första gången vi möter HAL i filmen är i rymdskeppet Discovery One som blott en röst och en röd lampa vilken också tycks vara ett allseende öga. HAL har en till synes god relation med besättningen byggd på ett ömsesidigt förtroende. HAL spelar schack med besättningen, kommenterar bilder på deras familjer och förvissar sig ständigt om att allt är till besättningens belåtenhet. Men undan för undan börjar HAL uppvisa avvikande drag. Till slut orsakar HAL den ene besättningsmedlemmens död i ett utslag av paranoia. Alla som har sett filmen minns den klimaktiska scenen där Bowman skruvar ur HAL:s kretsar varvid datorn alltmer tappar förmåga till rationellt tänkande och är till slut oskadliggjord.

2001 tecknar bilden av en kontrollhjärna som styr varje aspekt av en hel miljö. När HAL slutat fungera gestaltas detta som en jagförlust. HAL spottar ur sig en sallad av ord och vaggvisor. Det är som om Bowman genom att skruva ur kretsarna öppnar dörren till ett artificiellt undermedvetet hos HAL.

HAL är ett instruktivt exempel på hur en idé om hjärnans funktion kommer till uttryck i populärkulturell form. I det avseendet är Kubrick ett särskilt bestickande avtryck av sin tid. Hur såg man på hjärnans roll i framtiden?

Produkt av det sena 60-talets diskussion om cybernetik ger HAL uttryck för den tidens paranoida föreställningar om artificiell intelligens. Dilemmat tycks ha varit frågan om man kan lita på en maskinhjärnas beslutsförmåga. Vad händer om den går sönder? Rädslan var kopplad till det kalla kriget, kärnvapenupptrappningen och det alltför stora beroendet av teknologiska system för beslutsfattning.

I Christopher Nolans film Memento från 2000 är hjärnan mänsklig men likt HAL behäftad med en defekt. Här är det kognitiva undantagstillståndet filmens förutsättning. Huvudpersonen Leonard saknar närminne men tycks ha minnen av ett avlägset förflutet. Bestickande nog placerar filmen åskådaren i Leonards belägenhet fast i omvänd ordning. Samtidigt innebär filmens bakåtstegande i Leonards berättelse förstås att åskådaren ges ett privilegium som Leonard aldrig kan ha.

Orsaken till Leonards oförmåga att minnas är en traumatisk händelse då hans hustru mördats och han själv blivit nedslagen vid ett inbrott i parets hus. Kampen som filmen skildrar består i att Leonard letar sig genom en mängd potentiellt falska ledtrådar för att finna sanningen om vem som mördade hans hustru. Filmens mosaiska kvalitet återspeglar klurigt det ”eviga nu” som är ett av syndromets utmärkande drag. För varje ny situation börjar Leonards minnesprocess från noll.

Memento illustrerar dilemmat hos en hjärna som saknar viktiga pusselbitar som kan kasta ljus över den händelse som orsakat samma hjärnas minnesblockering. En intressant omständighet är att Leonard för att orientera sig i tiden tar ett mekaniskt minne i form av det skrivna ordet till hjälp. Därmed betonar filmen den artificiella aspekten av det mänskliga minnet – att vi alltid också är beroende mekaniska, icke-biologiska minnen som ligger utanför kroppen.

Tanken att bli av med jobbiga minnen har nog förevävat de flesta någon gång. I Michel Gondrys och Charlie Kaufmanns Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004) möter åskådaren en hjärna vars minnen av en kärleksrelation är så plågsamma att huvudpersonen Joel beslutar sig för att låta ett företag specialiserat på minnesborttagning radera minnena av hans före detta flickvän Clementine . Här handlar det alltså om att frivilligt göra en del av hjärnan dysfunktionell.

Filmens modernitet ligger i hur den ställer frågan i vad mån det är möjligt att fly sitt förflutna. Vad skulle hända om det gick att ta bort minnen vi upplever gör oss olyckliga? Källan till vår olycka skulle visserligen försvinna men i gengäld vore vi kvar med smärtsamma känslor utan fokus och uttryck. Joels radering av sina minnen av Clementine gör honom inte mer harmonisk. Tvärtom ökar hans frustration över att sakna ett föremål för ilskan och nedstämdheten han känner.

På ett elegant sätt beskriver Eternal Sunshine Of The Spotless Mind den komplexa relationen mellan nervceller, minnen och känslor. Vår minnesfunktion är alltid också genomsyrad av känslor. Minnena slumrar inte passivt i ett arkiverat hörn av hjärnan redo att aktiveras närhelst vi behöver minnas. Ett minne är alltid också en aktiv skapelse, färgad av känslor och den existentiella men också fysiska situation vi befinner oss i när vi minns på nytt.

Mänsklig eller artificiell, när hjärnan får huvudrollen på vita duken är dess tolkning av världen allt annat än pålitlig.