Konstgjort liv
Kloning, superbarn, massinfertilitet och den sista människan på jorden. När populärkulturen tar sig an livets byggstenar är förutsättningarna optimala. Det är helt enkelt så mycket vi inte vet.
Upplevelsen av att bli förälder på Manhattans Upper West Side förkroppsligades länge av Rosemary’s Baby. I Roman Polanskis rysare från 1968 sitter den unga, gravida Rosemary i drömlägenheten i The Bramford Building på West 72nd Street med en växande känsla av att något är fel. Det är det förstås. Rosemarys man har slutit förbund med djävulen för att få sin skådespelarkarriär i rullning.
Besöker man UpperWest Side i dag är barnvagnen inte längre djävulsdyrkarsvart. Den är tvillingbred. Trottoarerna är proppade av duobarnvagnar. Överallt – dubbletter. Som om någon har hällt något i vattnet. I södra Williamsburg i Brooklyn bjuder gatulivet på en annorlunda syn. Mödrarna är påfallande unga och vallar runt skockvis av barn i olika åldrar. Här bor de ortodoxa judarna, vilka har en kultur som uppmuntrar ambitiöst barnavlande och avskräcker från preventivmedel. Även om ingen av synerna egentligen är särskilt konstig, är de väldigt visuellt dramatiska. Det är helt enkelt omöjligt att inte titta. Och det är förstås därför ämnet gör sig så bra i fiktionen.
Kloning, genetiskt modifierade superbarn, massinfertilitet, massfertilitet, reproduktionspolitik, den sista människan på jorden – alla är de återkommande teman i populärkulturen. Och precis som övrig science fiction, speglar reproduktionsdramerna känslor och tankar kring den samtida vetenskapen. Japansk-brittiske författaren Kazuo Ishiguro satt i flera år med en ton och en historia som saknade drivkraft. Så kom Dolly, det första klonade däggdjuret. Debatten kring hennes födsel kretsade mycket kring problematiken i att kunna klona en människa. Skulle kopian vara mindre värd än originalet?
Här hittade Ishiguro drivkraften för sin roman. I Never Let Me Go uppfostras klonade barn till att bli organdonatorer. De är kloner av kriminella och hemlösa, drogmissbrukare och prostituerade. Nu sitter de i sin instängda värld på Hailsham, en vacker internatskola på den engelska landsbygden, där de får leva komprimerade versioner av vanliga liv. De får ha sex och relationer, men inte bilda familj. Får det bara plats under deras säng, får de äga så mycket som de kan köpa på skolans lilla marknad, men de har ingen anledning att bygga några tillgångar. Efter skolan flyttar de till ett nytt hem där de börjar donera. Först ett organ, sedan två, tre och – om de överlever – fyra, vilket betyder att de är ”complete”. Hailsham-barnen accepterar sitt öde, vet inget annat, och är stolta över att vara bra donatorer eller bra skötare till sina kamrater. Man får aldrig känslan av att någon i Never Let Me Go skulle vara mindre mänsklig. Det är bara mellan raderna som en förkrossande melankoli sipprar fram.
I slutet av Blade Runner, Ridley Scotts kultförklarade film baserad på Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep?, sitter replikanten Roy (Rutger Hauer) på ett tak i regnet och reciterar poesi för att visa sin mänsklighet. Vad har vi för ansvar gentemot någonting som ser ut som en människa, beter sig som en människa och därför mycket väl skulle kunna känna som en människa? Det finns inget sätt att definiera eller mäta medvetande. Men klart är att det räcker att sätta ögon på en sten för att det ska bli svårt att kasta den i vattnet. Minsta aning av mänskligt beteende, och någon slags relation börjar ta form.
Den japanska robotforskaren Hiroshi Ishiguro har byggt en replika av sig själv. Ishiguro fjärrstyr sin robot från ett annat rum. Roboten filmar omgivningen genom sina ögon så att hans husse kan följa blicken på sin skärm och ge order om lämpliga gester. Att träffa Ishiguros robot är en speciell upplevelse. Det är uppenbart att skapelsen på andra sidan bordet inte är en människa. Dess hud känns som vax. Dess rörelser är lätt mekaniska. Dess läppar formar sig bara klumpigt kring orden som spelas upp någonstans från hans inre. Men trots det, trots att man tittar roboten i ögonen och tänker ”maskin”, kan man inte låta bli att känna irritation över att han aldrig möter ens blick. Att han rör sig så underligt. Maskinen är människolik nog för att ge dig förväntningar.
Robotforskningen har alltid strävat efter att förstå och förbättra människor, och den har inspirerat till historier om robotar som tar över världen. Men den som oroar sig behöver bara besöka ett robotlabb och se hur svårt det är att få en robot att gå över golvet utan att falla omkull. Samma strävan – att optimera människan – finns inom genetiken. År 2000 kartlades den mänskliga arvsmassan och så sent som i maj 2010 lyckades forskare från J. Craig Venter Institute i USA skapa en bakteriecell med syntetisk arvsmassa. Hade de skapat konstgjort liv? Var det bara en liten förbättring av redan befintlig teknologi? Debatten försvårades av det faktum att, precis som med medvetande, det faktiskt inte finns någon vetenskaplig definition för liv.
I sci-fi-dystopin Gattaca från 1997, där en vanlig människa infiltrerar ett institut av genetiskt modifierade supermänniskor, genomgår Uma Thurman och de andra supermänniskorna regelbundna genetiska tester. I verkligheten kan man få sin arvsmassa analyserad för ett par tusenlappar. Men där filmen ger ett slags Pokemon-kort av intelligens och styrkekoordinater, får man i verklighetens gentester mest veta om man har vått eller torrt öronvax, eller anlag för att tappa håret. De riskkapitalstinna genetikföretagen har inte lyckats göra personlig genanalys till den statusprodukt de hade hoppats på. Industrin förväntade sig ett starkt band mellan personlig analys och hälsovård, men den kopplingen är ännu inte särskilt relevant. Vi vet för lite om vad vi ser när vi tittar på en arvsmassa. Och att inte veta, tenderar att generera bättre fiktion än nyheter.
Fiktionens reproduktionsdramer är som sagt alltid visuellt dramatiska. Will Smith promenerar sin schäfer genom ett folktomt Manhattan i I Am Legend. Brad Pitt genomgår en beundransvärd
CG-transformation i The Curious Case of Benjamin Button där en man föds gammal och dör ung. En svårmodig Clive Owen, pannan pressad i en evig bekymrad rynka, vandrar runt i en desperat värld av moraliskt förfall i Children of Men där mänskligheten har drabbats av massinfertilitet och tappat allt hopp. Men när nyheter om nytt liv eller en kopia av ett däggdjur sprider sig i verkligheten – den oredigerade, komplicerade världen – är dramatiken inte lika välstrukturerad.
Verklighetens reproduktionsdramer kommer smygande. De är ofta komplicerade och förvirrande, för svåra att förstå sig på eller händer för långsamt och för långt borta för att man ska orka titta. Det är lätt att förfasa sig över Aldous Huxleys åttio år gamla Du sköna nya värld med dess statliga befolkningskontroll och droger som håller massorna glada och lydiga. Men verklighetens konstanta underhållning och receptbelagda psykofarmaka känns mest som en naturlig produkt av samhället i dag. Svårt att tänka sig något annat.
Det är ett välkänt faktum att vi föder färre barn och lever längre. Men hur samhället kommer att förändras av ett överskott på äldre individer är svårt att föreställa sig. Kanske ger barnvagnarna på Manhattan oss en liten glimt. Tvillingexplosionen förekommer inte bara på Upper West Side utan i många västländer. I Sverige har antalet tvillingar ökat med 50 procent de senaste tio åren. I USA har tvillingfödslar ökat med 100 procent de senaste 20 åren och vissa rika områden har en tvillingstatistik på upp till åtta procent (trillingfödslar är fortfarande ovanliga men har ökat med 300 procent). Ökade tvillingfödslar beror på att folk skaffar barn senare i livet. Äldre kvinnor alstrar fler ägg. Den naturliga ökningen är liten men späs ytterligare på av provrörsbefruktning och fertilitetsbehandlingar.
Fler tvillingar får rimligtvis inte allvarligare konsekvenser än några enstaka missförstånd och känslan av att vissa människor man känner till lite i periferin plötsligt verkar vara överallt. Värre är antydan om de fertilitetskatastrofer som tas upp i alla sista-människan-på-jorden-skildringar. Eller rentav i verklighetens egna dramer. Den prisbelönta dokumentärfilmen Men in Danger från 2008 målar upp ett olycksbådande scenario. Det är en historia som kopplar ihop anekdoter: Kemikalier från skönhetsprodukter som sipprar genom huden. Studier som visar att man har hittat stora grupper av män som plötsligt har sämre spermakvalitet. En sjö där utsläpp har gjort grodor sterila. Någon har, bokstavligen, hällt något i vattnet. Befolkningsexplosion till trots; kanske har det redan blivit lite svårare att få till ett barn.